Jag har aldrig sprungit intervaller. Eller jo, det har jag visst. En gång per år ungefär har jag kunnat känna lusten att spränga på snabbt lura i benen. Då har naturligtvis benen fått vad de vill ha. Annars har jag för det mesta tyckt det är tråkigt, svettigt, jobbigt. Jag har skanderat om att hög hastighet är en av de stora källorna till skador bland löpare och inget ”man” bör syssla med, kanske mest för att jag tycker det är tråkigt själv om än jag kan känna ett glädjerus och en eufori i kroppen efter de fåtal tillfälle jag gjort dem. Men nu står jag där, en gång i veckan på löpbandet, och springer just intervaller. För övrigt anser jag att det är just detta som löpband verkligen är bra till, annars tycker jag att löpband ska ”man” hålla sig så långt borta från som möjligt, då skaderisken på löpband är större än utomhus på grund av monotonin. Nu bygger min erfarenhet av löpband främst på 48 timmars löpning på det underlaget, och det kan man ju ifrågasätta om det är hälsosamt överhuvudtaget…

Men, kontentan är att jag springer intervaller. Hur i helvete gick det till? Första veckan tog jag det lugnt, gjorde en liten trappa där första intervallen var 1000 meter i 5 minuterstempo (vilket är höghastighetslöpning för mig), sedan 800 meter i 4:45, 600m i 4:30, 400 m i 4:17, därefter 200 meter i 4:10. Det var alldeles för lätt, men jag tänkte att det var bra att ta det försiktigt. Nästa vecka testade jag 1000 meter i 5 min tempo, sedan 3x 1000 meter i 4:30 – för ett antal år sedan gjorde jag ett tröskeltest och då var det där min mjölksyraproduktion stack iväg – och avslutade med 1000 m i 5 min tempo. Det kändes inte heller speciellt jobbigt. Tredje veckan ökade jag insatsen och sprang första 1000 meterna i 5 minuters, sedan 800 meter i 4:30 och gjorde därefter om samma trappa som första gången men i högre hastighet. Även den här gången gick jag därifrån lätt frustrerad. Skulle det där lilla göra någon skillnad?

Jag kan inte speciellt mycket om intervaller så jag bestämde mig för att kontakta någon som vet mer – Martin Taaler i min hemmaklubb Piterunners. Martin har ett SM-brons i terränglöpning, mängder med medaljer, estniska rekordet på Lidingöloppet och inte minst svenskt rekord för 70-åringar i entimmarslöpning (12 556 meter). Han brast ut i ett hjärtligt gapskratt den gången jag berättade att mitt pers på milen är 48:20. ”Det var inte speciellt snabbt” kommenterade han, som gjort milen på under 30 minuter. Nu tänkte jag att han ska få hjälpa mig att bli snabbare. ”Kör 8x1000 meter i 4:30 tempo” blev hans recept. Hjärtat vände sig i halsgropen. Skulle jag fixa det? Redan från början visste jag att det var kört, min hjärna orkade inte med belastningen av tanken. Jag gjorde första 1000 metrarna i 4:30, vid nästa gav jag upp vid 700 meter. Jag försökte en gång till, och kom bara 700 meter den här gången också. Jag förstod att om jag gick hem med en sådan fadäs skulle jag vara sur på mig själv och mina tankar om mig skulle skada mig. Det ville jag inte, därför ändrade jag målet till 700 meter och lyckades köra alla åtta intervaller till slut. Redan vid nedvarvningen frös jag som en hund, kläderna var dyngsura, och sen rann jag av löpbandet, ålade längs marken hem till soffan och där blev jag liggande resten av kvällen, fullständigt övertygad om att jag höll på få feber och bli förkyld. Förkylningen uteblev, så klart.

Men, jag fick med mig stoltheten över att ha klarat 8x700 meter. Och en irritation över att inte fixa 8x1000 meter. Om det är en fysisk eller mental begränsning vet jag inte, kanske är det samspelet mellan fysik och psyke som inte stämde. Nu har jag i alla fall hittat en sak jag vill bli bättre på. Martin har sagt att nästa gång ska jag köra 8x1000 meter i 5 min tempo. Det tycker jag låter alltför enkelt. Har jag gjort milen (visserligen för tio år sedan) i 4:50 tempo, då borde jag kunna klara 8x1000 meter i minst 4:50, dessutom med två minuters gångvila mellan. Den utmaningen kan min hjärna greppa. Återstår att se om jag klarar det när jag väl står på löpbandet. När jag klarat det är jag redo att snäppa upp hastigheten lite och så småningom klara 8x1000 i 4:30 fart. 

Men varför vill jag bli snabbare? Och är intervaller rätt väg? Svaret på varför kommer i nästa blogg. Om intervaller är rätt väg vet jag inte om jag kommer hitta ett rätt svar på. Men, jag lär märka om jag går sönder och om det i så fall är fel väg, eller fel utförd väg. Vägen till att bli bättre är under konstant utveckling.