En löparblogg. Jag kliar mig i huvudet, det här ska vara en löparblogg. Men det enda jag kommer på just nu är avrundning, avslut – och sen, pånyttfödelse?

Under julen går året mot sitt slut. Jag sitter på tåget upp till Älvsbyn. Det har jag gjort ända sedan jag gav mig av från Piteå som 17-åring. Hur många gånger har jag rest den här vägen? Förut tog det fjorton timmar, numer tar det tolv. Liggvagnarna med sina sex britsar och plastgardinen man kan dra ner för fönstret ser likadana ut, fast nu har det tillkommit kuddar och tvådelade lakan. Förut var det enbart ryggstödskudden som fick agera huvudkudde och lakanet var hopsytt som en påse. Det mesta är sig likt, och jag hostade verkligen till när jag kom upp för något år sedan och den gamla trätågstationen var ombyggd. Nymodigheter i min dåtid? Det kändes konstigt, men livet behöver gå vidare.

Jag kliver av tåget. Ser grånade rynkor le mot små barn i overaller som kramar om far-och morföräldrar. Glädjen i mötena. Tänker på hur vi lever våra liv på olika platser för att återförenas över helgerna, precis som familjerna i Iran gör. Vem bryr sig om religion? Det verkar vara mest att återförenas med sina nära och kära som är grejen. Och just där gör det ont. Jag gav mig av för så länge sedan, valde att leva på en annan plats och nu har tiden gått. Mamma och pappa kommer inte och hämtar mig längre för att skjutsa mig de sista fem milen till Piteå. Pappa har slutat köra bil för några år sedan och mamma borde nog också göra det. De finns troget kvar här och väntar på mig, oavsett när jag kommer. Förut var deras liv fulla av aktiviteter och jag kunde känna mig bortkommen när de drog iväg, fastän jag var hemma. Idag är min hemkomst det stora glädjeämnet.  Vi har tid tillsammans. Och det är inte bara för att jag byter glödlampor och balanserar på stolar, handlar mat som är tung att bära hem, fyller på spolarvätskan i bilen och annat som är besvärligt att göra när krafterna inte är som förr, som de är glada. Vi är glada åt att vara med varandra.

Visst går livet runt. Vinter blir till vår, vår blir till sommar som blir höst som så småningom blir vinter igen. Löpsäsong i långa tights och med hackande tänder efter en fikapaus på ett café blir till ljumma turer en sensommarkväll för att sen komma tillbaka till den där årstiden då jag får göra åkarbrasor efter en paus. Ett löparår kan summeras i antal mil löpta, antal lopp sprungna och kommas ihåg i årets höjdpunkter. För min del kommer jag mest ihåg sexdagars i Ungern. Jag är så jäkla stolt över taktiken, att vi var så coola, hade så mycket kunskap, var så väl förberedda och det enormt bra teamwork Carina, Janne, Fredrik och jag hade kring det. Nästa år börjar en ny kula, med nya utmaningar och erfarenheter. Samtidigt går livet i en rät linje också. Från födsel till död. Eller är det bara en illusion? Tänk om vi kommer tillbaka, föds på nytt?

Om det kan jag inte veta något. Jag kan bara välja vad jag vill tro och då väljer jag det jag mår bäst utav. Samma är det med livet. Jag har den stund jag har på jorden. Jag vill välja att göra det jag mår bäst utav. Det är så uppenbart att den stunden jag får på jorden kommer ta slut. Vad vill jag sitta och titta tillbaka på och glädjas åt och minnas, när jag firar julafton i mitt eget livsslut?

Idag är årets mörkaste dag. Några dagar regerar mörkret, sedan vänder vi mot nytt ljus. Det kommer mitt sinne också att göra. Fram till dess är det skönt att få befinna mig i filosofisk dvala. Och bara lyssna på mina föräldrars snarkningar, så länge det går. Den här veckan känns det inte viktigt att springa.