Tjugotvå tillagade, infrysta matlådor till mamma och pappa senare, tar jag tidskapseln tillbaka från Älvsbyn till Stockholm. Snötyngda barrträd byts mot hastande människor med kaffepappersmugg i ena handen. Jag surfar på huspriser i Norrbotten, tänker på vidderna och stillheten jag upplevde i Mjösjöliden och undrar som så många gånger förr hur livet hade varit om jag stannat där uppe och hur det skulle vara att återvända nu, 30 år efter att jag lämnade.

Jag funderar på att gå till gymmet och göra mitt intervallpass. Jag klarade inte de där 3x15 minutrarna i 5 minuterstempo andra gången jag försökte heller. Istället sjunker jag ner på en träsoffa på centralen. Luften har pyst ut och jag behöver rymd i mitt huvud. Tårarna bränner när jag ser på datorn att det är den 28 december. Idag går grädden hemma hos mamma och pappa ut. Pappa har den i filen varje morgon, han är så mager och behöver lägga på sig lite. Visst kan min syster handla ny åt dem, men vad kan jag göra, 100 mil bort? Efter att ha skrapat ljusstakarna rena från stearin och gjort alla små och stora upptänkligheter jag bara kan komma på och som jag vet är svåra för mina föräldrar att göra, känner jag mig märkligt hjälplös.

Under julen har jag åkt skidor. Jag föddes inte ur moderlivet med skidorna fastspända på fötterna, trots att jag är från Norrbotten. Jag håller på lära mig nu. Min syster och svåger tog med mig till det jag alltid kallar Vallsberget men som numer heter Lindbäcksstadion och åkte. De visade hur jag skulle dansa med höfterna fram i spåret, utan stavar och medan jag vurpade i backen susade Mia Eriksson, en tour de ski-åkare och Niklas Jonsson, Piteås silvermedaljör i OS i skidor, med sin sjuttonårige son, förbi. Senare under veckan for jag ut i spåret och övade själv. Jag fick upp ett hyfsat glid och sken lite stolt över mig själv under stjärnorna i spåret mellan Furulund och Hortlax. Det är roligt att vara nybörjare, det går fort att bli bättre.

Ett stråk av värme sprider sig när jag tänker på hur mamma och pappa kramade om varandra hemma i hallen och skrattade. Det porlade om dem båda två. Under hela min uppväxt har det knappt hänt att jag sett dem krama om varandra, det ingick inte i det stressade småbarns-, yrkes- och politikerlivet. Nu, mitt mellan huvudvärk, måste-göra-men-orkar-inte-riktigt saker och allmänt stånk och stön kommer det en kram här och ett skratt där och när pappa kryper ihop under fyra filtar i frossa sitter mamma bredvid och håller en hand varligt på hans ben medan pappa i sin tur masserar mammas rygg när hon sitter i morgonrock och inte lyckas komma upp från köksstolen. Jag ser en värme som jag inte sett förut och jag förstår att även i det som är på väg att ta slut föds det nytt.

Det blev dåligt med löpning under veckan i Piteå. Det kommer det bli även under nästa vecka, då jag ska till Björnrike och åka skidor. Det känns okej, jag har kört på med mina tio mil i veckan under rätt många veckor i rad nu, samtidigt som jag lagt in två styrketräningspass och ett intervallpass per vecka. Styrkan och intervallerna har gjort mina ben sega och jag var less och ville ha vila, vilket jag fick i Piteå. Nu kommer jag få en del styrka i rygg och bål från skidorna, vilket är bra för löpningen och framförallt får jag glädjen i att glida fram i vinterlandskap och att lära mig något nytt. Det går som sagt snabbt att bli bättre när jag är nybörjare, desto segare är det att bli bättre på något jag hållit på med länge. Det är väldigt besvärligt att slå pers i löpning numer, medan i skidåkning är det plättlätt. Ändå är det just pers i löpning jag vill sätta. Jag vill springa längre än någonsin på sexdagars i Ungern, 9-15 maj nästa år.

Kanske jag skulle ta och knalla iväg till gymmet ändå och försöka mig på de där intervallerna?