Märkliga värld. Första gången jag skulle springa 3x15 minuter i 5 minuter/km tempo lyckades jag bara hålla hastigheten i tre minuter. Då bestämde jag mig för att det inte var rätt dag, jag hade sega ben efter styrketräning, och skulle försöka senare. Andra gången jag försökte lyckades jag med att springa 10 minuter i den tänkta farten, sedan gav jag upp. Tre intervaller var det överhuvudtaget inte tal om.

Det är intressant att se vad som händer i mitt huvud när jag inte lyckas med det jag vill. Visst finns det en moloken röst som säger ”Nähä, du dög inte till det här. Vad ska det bli av dig? Fem minuter per kilometer är inte ens snabbt, relativt andra, DUKTIGARE, löpare. ” Frågan är vart jag kommer om jag lyssnar på den rösten.

I mina föredrag brukar jag ibland berätta om en sägen från cherokeeindianerna. Hövdingen samtalade med sina barnbarn om den kamp som pågår inom människan. Det handlar om en kamp mellan två vargar som finns i våra liv. Den ena vargen lever på glädje, vänskap, kärlek, hopp, ödmjukhet, empati, mod och förlåtelse. Den andra vargen lever på vrede, bitterhet, avund, svartsjuka, självförminskning, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar med varandra, och det är livets kamp, sa hövdingen. ”Vilken varg vinner?” frågar ett av barnbarnet. Den som du matar, svarar hövdingen.

Det är lätt att stå och säga så inför någon annan jämfört med att tillämpa det själv. Men jag är inte trovärdig om jag inte klarar av leva det jag lär och vet fungerar. Jag bet mig i läppen och istället för att klaga på mig själv för att jag inte klarade intervallerna talade jag om för mig själv att det var en fantastisk förbättring att gå från att klara tre minuter i den tänkta farten till tio. Mer än tredubbling! Bravo!!! Sen upprepade jag de tankarna många gånger om.

Julen kom, jag vilade en vecka, åkte skidor en vecka och nu har jag börjat springa igen. Den här första veckan har allt gått lätt, i går dansade jag fram drygt fyra mil ute på Ingarö på ishala vägar i strålande solsken och två grader kallt. Himmelriket för mig! Idag var det dags – testa göra de där intervallerna som legat över mig som en mild förbannelse, för tredje gången. Magen klumpade ihop sig bara vid tanken. Egentligen tror jag att jag har den fysiska kapaciteten, och att hindret sitter i huvudet. I hela livet har jag kämpat med prestationsångest och även om den är minimal nu jämfört med vad den var för 30 år sedan, finns den. Den kommer om jag springer med löpare som är snabbare än mig och känner mig sämre. Då får jag lätt andnöd, spänner mig och det blir jobbigt att springa. Den kommer också när jag låser in mig i att klara mål som jag tycker är svåra.

Lösningen blev att fokusera på att jag verkligen kan – i små steg. Har jag klarat tio minuter bör jag klara femton. Jag ljög också för mig själv och sa att jag behövde bara klara en intervall, fullt medveten om att om jag gjorde det skulle jag köra en till, och när det sedan bara var en kvar så skulle jag springa den också. Jag började passet med att långsamt öka farten till jag kom upp i rätt tempo, jag vet att om jag blir varm så har jag inga problem med att springa i 5-minuters tempo. Därefter delade jag upp intervallen i mentala 500-meters bitar, berömde mig för varje jag klarat och vips var första intervallen slut. En liten tvekan kom når jag gjort den, jag skulle ju bara behöva göra en, men den kändes bra, så jag startade även den andra, med målsättningen att det är bonus och överkurs om jag klarade två. När även den var klar var det givet – klart jag fixar den sista också!!! Och det gjorde jag, så klart.

Nu sitter jag hemma och förundras över att jag någonsin tvekade på att jag skulle klara de här intervallerna. De var ju lätta, tillslut. Det är lätt att nedvärdera mig själv när jag väl klarat det jag en gång tyckte var svårt. Även här är det viktigt att hålla koll på vilken varg jag matar – ja, jag var rädd, jag misslyckades två gånger och nu har jag faktiskt klarat dem. Hurra för mig!!! Än en gång har jag byggt tro på min egen kapacitet genom att visa för mig själv att jag klarade något som jag hade problem med. Det är faktiskt bra gjort!

Sen är jag fascinerad över att jag kan lura min hjärna. En del av den visste att jag skulle springa tre intervaller, men jag ljög och sa att jag bara behövde klara en. Då köpte hjärnan det och tack vare att jag sänkte det ursprungliga målet så klarade jag just att nå det. Ibland är jag glad att jag är så lättlurad. Eller som en kompis uttryckte det ”Det finns fyra sorters människor i världen: de älskande, de ärelystna, de iakttagande och de dumma. Lyckligast är de dumma.”