Lång och fullmatad jobbvecka till ända strax efter klockan fem på fredagen, hann packa allt, bestämma vilken utrustning jag ska ha till start och preppa dropbag torsdag kväll. Sovit bra men tidiga morgnar så jag är lite orolog för hur sömnbristen ska spela ut mot mig. Hustrun har dock fixat ett rum nära start och jag hinner lägga mig på sängen i en halvtimme och till och med somna en stund innan det är dags att rulla ner till Jonsereds fabriker och checka in.   

(Foto Anne Mari Nedevska)

Det är en varm kväll, solen står lågt men det är tjugo grader varmt och närmast sommar i luften. Jag kör på korta tajts och min standard compressport racetröja, armvärmarna får åka i ryggsäcken jämte salmingjackan som agerar extraplagg och regnjacka. På fötterna tåstrumpor och sportivaskorna, grymt sköna i terräng men kanske lite stumma. Tänker att det funkar i åtta mil åtminstone, har ett par mjukare snällare Kalenji i dropbagen, där finns även nya strumpor, handskar och lite annat bra-att-ha, bla 16 geler för loppets andra planhalva. I den hyggligt noggranna nutritionsplan jag lagt upp litar jag i första hand på geler, i andra hand på sportdryck från depåerna. Dessutom tänker jag käka lite lagom måttligt av utbudet på plats. Gelerna har jag planerat ut på specifika kilometrar för att få mentala checkpoints och för att ha kontroll på intaget.
Incheckningen annars odramatisk och enligt plan, hinner med ett toabesök lagom innan race directors pre-race-snack kvart i start. Klockan åtta är vi iväg. Framåt! Uppåt! Inåt!

I princip alla missar en lurig sväng tvåhundra meter från start, viss förvirring uppstår men sedan är vi rätt på banan och kommer snabbt ut på fina stigar längs Aspens norra strand. Efter någon kilometer går det brant och länge uppför och redan här dras det 50 löpare starka startfältet isär nog för att det ska vara lätt att hitta sin plats och fart på stigen. Snackar och springer lite med Marcus och pacer Daniel som egentligen är någon division för snabb för mig men det är gott med lite sällskap och jag håller det ändå lätt och fint, så det får vara så. Jag tänker att jag släpper dem om det börjar gå för fort. Banan är välmarkerad med röda snitslar med reflexer, men man får vara vaksam för det finns några komplexa svängar där man ska in på småstigar och det är lätt att missa om man går in för djupt i sin bubbla. Strax innan Gunnilse har någon plockat ner markeringar på en sträcka av några kilometer, men just här är det en tydlig och rättfram stig och man kan egenligten inte springa fel - dessutom har jag spåret inlagt i klockan och det är här lätt att följa då det egentligen inte finns några vägval att tala om. 

I skogen vid Aspen trivs jag, det är en riktigt skön böljande skogsstig. Solnedgången blir till skymning och vi har tänt pannlamporna när vi kommer in till första kontrollen vid Gunnilse. High five med Helen och Jonas som servar, dricka, äta lite godis och fylla flaskor, sedan vidare. Nästa stopp Dammekärr. Ut på Vättlefjällsleden i natten, läcker mörkerlöpning på smala men tydliga skogsstigar. Ibland på höjden ibland längs sjöar som man bara anar. Stugan i Dammekärr och lederna kring den känner jag igen från Vättlefjällsmarschen här om året, i depån står David och Mervi som jag också känner igen. Tryggt och familjärt, fyller flaskor, äter och så ut och iväg. Lätt fart, lugna kilometrar som bara tickar på. Natten fortfarande varm.
Vidare på trollstig ett par kilometer till, runt stora Mettjärnen går leden runt hela sjön och det är otroligt läckert att se pannlamporna dansa mot vattenspegeln på andra sidan, känna doften av vattnet och höra ljudet av andetag i mörkret. Vidare vidare, snart ut ur skogen för en urban passage till nästa stopp som är i Kungälv, vid 40 km. Eller närmare bestämt Fontin, motionsområdet strax norr om Kungälv. Vi tar oss över bron från Bohus och rundar fästningen. Jag missar nån hemlig stig upp mot fästingen och tar lite off trail uppför backen för att hitta rätt igen. Rundar de höga mörka murarna och kommer ner på andra sidan. Så ut mot Fontin, där fler bekanta ansikten servar och pysslar om i depån. Här är vi så långt norrut man kan komma och vi vänder söderut igen, vilket känns mentalt lite bra. Ny ska vi ut och härja på stigarna på Hisingen, en lite trixig del av banan som går på diverse små okända stigar och bakvägar. Jag fyller upp en tredje flaska och lägger i ryggan då det är 25 kilometer till nästa kontroll här. 

Etappen inleds med lätt löpning nedför och på asfalt och grus. Tyvärr bommar jag en högersväng och får några hundra meters extra löpning som straff. Vid Rödbo under motorvägen, så är det lite cykelbana, lite grusväg, mer asfalt och sen bang - rätt ut i spenaten. Tre kilometer obanat eller på mycket tveksamma stigar mitt i natten, otroligt tufft och riktigt skönt. Jag tar det lugnt, går mycket och försöker konservera kraft. Ingen idé att lägga energi på att forcera svår terräng om det innebär att jag inte kommer att orka springa när det sedan blir mer lättlöpt igen. Jag ligger väldigt bra till i tid och om något behöver jag hålla igen på tempot. Så jag bidar, går där jag måste och springer där jag kan, Äter och dricker duktigt. Hittar Mikael S vid en stubbe, han mår inte hundra men försöker vila och se om han kan komma tillbaka. Blir lite oroad men han är rutinerad och han verkar ha koll så jag låter honom sitta.

Efter runt fem mil har jag tömt en av mina flaskor och påbörjat den andra, helt enligt plan. Dryga milen till nästa kontroll. Jag plockar upp ett par geler til ur ryggpackningen och lägger lätt åtkomligt i en framficka; allt för att kunna plocka så mycket som möjligt i farten. Uptäcker då att min udda softflask har spruckit i sömmen och läcker. En tämlligen ny flaska från Salomon. SVor över en likadan flaska som drabbades av samma åkomma för något halvår sedan, men bestämde mig för att det bara var en tillfällighet. Nu vet jag säkert att företaget har grava kvalitetsproblem; för mig är vätskesystem en bit av säkerhetsutrustning och det är synnerligen allvarligt med fabrikationsfel på den planhalvan. Blir riktigt förbannad och postar en spontanrecension på min facebooksida (finns för övrigt här: https://www.facebook.com/benenparyggen/videos/418545275608689/  så här i efterhand är den lite skojig.) Jag har gärna överseende med misstag hos småföreteg och upstarts men när stora märkesföretag slarvar med så fundamentalt kvalitetsarbete blir jag lite sne. 

Jag släpper vätskepallavret, ransonerar min vätska till nästa kontroll, och lufsar på. Strax innan depån i Bönered, hemma hos banchefen, gryr det. Jag stänger av lampan så tidigt det går och njuter av att springa i det långsamt tillväxande ljuset. Det är en fantastisk känsla att komma ut på ett fält precis samtidigt som solen går upp över skogskanten, ett par rådjur skuttar skrämt undan och en hackspett trummar otäligt en bit bort. Fågelsången började för någon timme sedan och bara tilltar i styrka. In på depån i Bönered. Får kaffe och bulle, påfyllning av dricka och lite godis. Toppar upp mitt gelförråd med ett par geler och klarar även av ett toalettbesök, vilket gör att stoppet tar lite längre tid än normalt. Hinner segna till en smula innan jag kommer iväg, just gryningstiden är ju även hormonmässigt en lite trött tid så jag får jobba mentalt med mig själv här men jag är snart igång igen. Känner igen lite bits and pieces av sträckningen på Hisingen och det är inte hiskeligt långt kvar till halvvägskontrollen i Tuve.

In i Hisingsparken med fina stigningar och fantastisk utsik över staden kring Slätta damm. Vid Kvilles klubbstuga står Anders och väntar med min dropbag. Huvuddelen av de som är kvar i startfältet har passerat, det är någon enstaka löpare kvar på banan bakom mig men det är stora tidsdifferenser och lugnt i depån. Jag har lovt mig själv lite mer paus här, sitter ner och byter skor och strumpor, det har känts lite stumt under fötterna på sistone och stortårna är less på det hårt sträckta tyget från tåstrumpan. Vädrar fötterna och kollar till dem, lite varmmosiga men inga issues alls. Får soppa och bröd och lite kaffe. Stoppar undan den stora pannlampan och lägger istället ner min mindre petzl i ryggan, har därmed två små lampor med mig för kvällens bravader, jag har redan en minimal silvalampa som backup. Halar fram två wienerbröd ur dropbagen, ett åt mig och ett åt Anders - man får allt tänka lite på funkisarna som går upp mitt i natten, släpar med väskor och donar med allt kringjobb för att vi ska få en löparfest. Så ör det gott att ha en lite vanlig fika innan det är dags att dra vidare. 

(Foto Anders Dahlgren)

Ut från Tuvedepån väntar mestadels riktigt lätt löpning, det är mycket asfalt och breda grusstigar men även lite fin skogsstig genom området vid Svarte mosse. Och så är det över Älkvsborgsbron och genom stan mot Slottskogen. Vid västra kyrkogården kommer Ulrika och hejar och skriker, hon rullar med i sin lilla elbil en bit och det är skönt att få sällkap en kort bit igen. Kilometrarna tickar på, det går lite trögt men funkar, jag håller åttatempo på platta partier men får gå så fort det bär uppför. Har stavar nu vilket hjälper gott då fötterna är lite trötta och jag har svårt att få nån riktigt stuns i steget. Har inte tränat så mycket med stavar men jobbar bra med tekniken tycker jag själv, växlar mellan dubbelstakning och diagonalteknik - som faktiskt funkar ganska fint när man springer uppför. 

(Foto Anders Sandegård)

Passagen genom Slottskogen är potentiellt en mysig upplevelse, förbi runt djurgårdarna och sedan runt hoppbacken. Tyvärr spolieras det lite då Tough viking går samtidigt och det blir trångt och en massa kryssande genom deras totala avspärrningar av stigar och spår. Kommer lite ur rytmen och får jobba för att hitta tillbaka. Dessutom har det börjat småregna. Depå med Niklas och compani vid entren till Botaniska. Håller mig så effektiv jag orkar, fyller vätskor, äter lite och kommer iväg så snart det går. 

In i Änggårdsbergen söderut, det är massivt uppför till en början, genom Rhododenrondalen på en lite rolig sidostig med stentrappor och annat småpyssel och så upp på utsikten genom fårhagarna. Här är vackert men nu är jag trött och det är svårt att hålla fart och mod. Äter lite extra godis och dricker. Vätskan går rakt igenom ser det ut som så jag kompenserar med ett par salttabetter. Tuffar vidare. Trött kropp och trötta fötter men bara att mata på framåt. Jag har dock problem med de tekniska stigarna nu, det går långsamt och jag har svårt att lyfta fötterna med någon precision så det blir mest promenad så fort det blir mer än enstaka rötter. Den branta nedförsbacken mot Toltorpsdalen går på en gammal stentrappa med av oregelbundna stenbumlingar, det är brant som fan och halt i regnet och tar evig tid att komma ner, och sedan ska vi snart upp igen för samma brant, bara lite längre söderut.   

Äntligen uppe, stigen ner mot Fässberg går snällt nog på en av de finare stigarna och vi snirklar och långsamt ned mot dalen, korsar vid kolonierna och ut igen på andra sidan. Blir distaherad av en kvinna som frågar om det brinner nånstans då hon sett rök och missar lite navigation men hittar tillbaka till banan vid Steinbrenner, hittar även min Hustru och jag får sällskap in på Circle K där jag bestämt mig för att inhandla korv och mos och kaffe. Blir hängande här en stund, regnet vräker plötsligt ner där ute och jag känner mig modfälld. Får perfekt pepp och push ut i regnet, på med jackan in med lurar i öronen och bara mata på igen. Det är visserligen uppför mot Sisjön men underlaget är lätt, det är bara att hasa på. Med korta korta steg och flitig stavteknik kan jag ännu elva mil in prestera något som liknar löpning om man är välvilligt inställd och kisar med ögonen på rätt sätt. Känns ändå bra på nåt sätt.

(Foto Anne Mari Nedevska)

Men kilometertiderna är långsamma och jag tappar hela tiden mot reptiden. Säskilt när vi åter kommer ut på tekniskt underlag på Sandsjöbackaleden mot Kållered rinner minuterna undan. Jag har inte räknat så noga i förväg för jag vill inte hamna i defensiva tankemönster men jag vet ändå att jag skulle behöva vara i kontrollen vid Tulebo vid sextiden för att ha bra marginaler till reptiden. Klockan tickar obönhörligt undan och när jag kommer upp på fast grusväg halva milen väster om Kållered ser jag att det kommer vara en kamp mot klockan att ens hinna till Tulebo innan stängning halv åtta. Jag inser därmed att det är en omöjlighet att fullfölja. Från Tulebo är det två mil riktigt tuff terräng till Skatås, och därifrån är det ytterligare nästan två mil bitvis teknisk vandringsled till målet i Jonsered. Till nästa reptid i Skatås får man tre och en halv extratimme, dvs man måste vara där klockan elva, men de flesta i startfältet behävde en god bit över fyra timmar här - man får leta upp till trettonde plats i resultatlistan innan man hittar någon som klarade etappen på under 3:30. Givet min status i terräng är jag alltså rökt även om jag kommer in innan repet dras. Pratar med Hustrun som skulle varit medlöpare från Skatås in sista biten men konstaterar att det inte kommer att bli av. Hon förbereder sig istället på att möta upp i Kållered.
Bestämmer mig ändå för att trycka på det sista för att klara det repet och inte ta några beslut förrän jag är förbi nästa checkpoint. Minnesbilden här var att det bara var nedför till Kållered men det är först en del uppför som ska klaras av. Sedan äntligen mjukt nedför, jobbar på så bra det går med ben och armar och så genom centrum och upp upp upp mot Tulebosjön på andra sidan. In mot kontrollen på Bohusleden och jag funderar på att jag kan fylla flaskor och ta nåt snabbt och sedan köra så långt jag orkar på leden. Hustun kan hämta mig i Stensjö eller Gunnebo kanske. Samtidigt tilltar regnet och jag börjar frysa lite och jag tänker att det är nog onödigt. Jag klarar reptiden med bara tio minuters marginal och känner mig duktigt sliten. Ringer hustrun och ber henne hämta mig i Kållered, dit jag gör nånon slags imitation av nedjogg för att åtminstone fullborda 24 timmar - är ju bara en halvtimme kvar dit. Avslutar sålunda en fin dag med att sätta pers på 24 timmars terränglöpning, tar mig exakt 134 kilometer vilket ändå får betraktas som ett fullgott dagsverke.

Jag kan inte vara besviken över min insats. Jag jobbade bra, med bra humör och höll mig till min plan, gick inte ut stenhårt och tycker inte att jag gjorde några direkta misstag mer än nån enstaka felnavgering. Kunde säkert ha öppnat ännu lugnare men hade då varit helt isolerad från start och det kan också påverka humöret, så jag tror jag gjorde rätt. Det är också svårt att springa i ett för lågt tempo, tröttheten kommer i viss mån efter tid och inte ndvändigt vis bar efter fart/distans. Ändå är jag såklart besviken över att det inte räckte ända fram. Jag tycker jag låg bra till formmässigt, byggt bra grund i vinter och löpsnittet har senaste tre månaderna legat på drygt åtta mil per vecka, dessutom på varierat och bra terrängunderlag och med bra styrketräning och en hel del cykel. Aktivitus Trail Race är ett jädrigt tufft event med svåra tidskrav och jag får kanske acceptera att jag inte är i den fartdivisionen men just nu är det ett beskt piller att svälja. 
Nu ska jag vila, kontemplera och konsolidera, återkommer med uppdatering - möjligen behöver jag tänka om och tänka nytt i vad jag ska göra med den här säsongen.