Det finns långpass och så finns det långpass. Livet har serverat en blandad kompott det senaste året med mycket krångel, stress och struligheter, kort sagt en riktig ökenvandring - kvaliteten på träningen har nog gått ner lite såtillvida att jag inte har orkat köra så många hårda pass men mängden har varit god och löpningen har inte svikit mig - långa trailpass ger mig alltid mer energi tillbaka än vad de tar, tycker jag. Och idag vankas ett gemensamt långpass där vi ska testlöpa en del av en rätt galen skapelse jag har fått vara med att rita upp. För ett par månader sedan blev jag nämligen kontaktad av en smått galen skåning vid namn Matts, som ville skapa ett trailäventyr från Kungsbacka i nordligaste Halland till Mölle på Skånska västkusten. 

Idén var att i så stor mån som möjligt följa stränder, strandstigar och kuststråk, alltså inte Hallandsleden eller så utan mer följa havet, kusten, lusten och vågorna. Äventyret delas upp i sex etapper med stationerna Kungsbacka, Bua, Falkenberg, Halmstad, Båstad, Ängelholm och Mölle. Varje etapp har en kapten som är lite löpledare och huvudansvarig för sträckan. Jag blev kapten för Bua-Falkenberg men har varit med och petat i de flesta bansegmenten ner till Båstad - är ju sjukt intresserad av kartor, vägval och banläggarpyssel så det blev liksom bara så. Eventet som sådant kommer att gå av stapeln 10-11 augusti och kommer att köras som ett budkavlelopp där alla intresserade kan springa med vilka delsträckor man vill - antingen nån enstaka eller så långt man orkar. Själv är jag grymt sugen på att ta sträckan Kungsbacka till Båstad som är tjugo mil lång. 

Och idag testspringer vi etappen Halmstad-Båstad. Vi är fem gubbar med olika grad av ansiktsbehåring som strålar samman vid Halmstad station på förmiddagen. Hustrun droppar mig och åker ner till Båstad för att göra en egen trailtur ut på Bjärehalvön, vilket på ett elegant sätt löser punkt-till-punkt-logistiken. Vi tuffar ut ur Halmstad längs ån, under Norre Port för en tur upp mot Galgberget innan vi svänger runt i korrekt riktning ner mot östra stranden. Det blir en uppvärmningsmil av förvisso parkgrön men ändå stadslöpning innan vi får riktig havskontakt. Men sen har vi vatten i höger ögonvrå nästan hela passet. Stränderna har överlag välpackad, plan och lättlöpt sand, mer så ju längre söderut i Laholmsbukten vi kommer. Precis här i början är några lite lösare passager men för det mesta hårt och lättsprunget, den lösa sanden ligger upptryckt i mäktiga sanddyner en bit längre in mot land. 

Efter femton kilometer kommer vi till Fylleån, den saknar tyvärr bro mellan havet och motorvägen ett par kilometer inåt land, och det är högst tveksamt om man ens kommer över där. Jag har skrivbordsrekat lite och läst mig till att den är vadbar utanför mynningen, förmodligen inte ens ett särskilt djupt vad. Tror jag. Men nu ligger en ganska frisk västan på och trycker upp bra med vatten i åmynningen, och sandrevlarna utanför är inte supertydliga. Vi tvekar lite men jag tycker ändå på vågornas brytande utanför att det ser ut som att det är rätt grunt. Tar av mig skor och strumpor och traskar uti en båge runt mynningen, tar sikte på en sten en bit ut i vattnet på andra sidan, den ser ut att ligga sådär platt och grunt som en del stora stenar gör (be mig inte förklara logiken i den här meningen - det kändes trovärdigt just då när jag tänkte tanken). Första halvan går bra, det är kallt i vattnet men inte jättekallt, åtminstone 12 grader uppskattar jag eftersom fötterna inte domnar bort trots långsamt traskande i vaddjupt vatten. Sedan blir det djupare och djupare. Här passerar jag åns strömfåra ut i havet tydligen. Ingen direkt skjuts i vattnet men tillräckligt för att det ska gå djupare än midjan och till sist upp mot hakan. Inser att det går för långsamt att gå på botten med det djupet och eftersom allt ändå är blött kan jag lika gärna simma. Lite krångligt med skorna i händerna men effektivare än att försöka gå. Snart nog är det grunt igen och jag kommer upp på andra sidan, en erfarenhet rikare. 

Ropar över till de andra att det nog var lite djupare än jag trodde. Och de håller med. De bestämmer sig ändå för att kolla om det inte går att springa upp till motorvägen och korsa ån där nånstans, jag säger att jag fortsätter lite lugnt söderut, blir kallt att stå still och vänta. Hittar en skogsväg som övergår i asfalt och sedan efter en kort bit kommer jag ut i en hage med grymt fin strandstig över kortbetat gräs. Strandpiparna ka-tjippar och vinden skvalpar upp vackra vågor längre till höger. Omöjligt att inte få feeling här så jag glömmer att jag skulle hålla igen för att vänta in de andra och trycker på en bit till söderut till nästa strand, Laxvik. Messar med Matts och kollar hur det går - de fick också simma över visar det sig, men de är nu i land och på väg några minuter bakom mig. Jag lägger mig i lä i solen bland gräs och blommande strandtrift och maskar lite, käkar snickers och lyssnar på vågorna och tuffar sedan vidare ytterligare en bit. Nästa å, Genevadsån, har en riktig hängbro över sig och här återförenas vi slutligen. 

Ut på sand över den lilla landflik som heter Gullbranna och vidare söderut mot Lagan. Åter lättlöpt sandstrand under fötterna, långt bort på horisonten avtecknar sig Bjärehalvön där vi har vårt slutmål. Nära men ändå så långt borta. Ett par kilometer strand till så är vi vid Lagan. Vi följer stranden till den lilla hamnen vid åmynningen sedan springer vi in till skogsvägen som leder bort till E6 och motorvägsbron vid Snapparp. Här får vi efter 25 km en välbehövlig kaffepaus, ett wienerbröd slinker också ned - och vi kan även passa på att fylla flaskor och annat. 

Det blir en kort stump asfalt runt Lagan, därefter följer vi en av många små stigar och grusslingor som genomkorsar Hökafältets skogiga område. Lätt och skön löpning och fint att vara i skog som omväxling mot havet. Vid parkeringen möter vi ett par representanter för Trailrunning Sweden som fotar och ställer lite frågor för ett reportage - alltid skoj med lite uppmärksamhet. Det blir en naturlig drickapaus och andhämtning innan vi fortsätter den sista biten ner mot södra Laholmsbuktens mäktiga sandstrand. Härifrån är det 17 km kvar till Båstads hamn, i princip allt går på sandstranden. Vi har vinden lite snett i ryggen och mäktiga vågor rullar in från höger. Till vänster tornar sanddynerna upp sig. Otroligt skön miljö att bara mata på i - en märklig känsla av den totalt monotona löpning man närmast förknippar med löpband och den intensivt sensoriska löpning som bara riktig traillöpning kan erbjuda. 

Vi ser ett par bilar på stranden, oändligt långt bort. De är nästan två kilometer bort visar det sig. Nästa referens är några kitesurfare ytterligare en kvarts löpning längre söderut. Eller ja - inemellan passerar vi de små bäckrännilarna som överkorsar stranden - annars är det helt plan och fast löpning. Jag känner mig stark hela vägen idag, visst blir jag lite stiff efter tre och en halv mil men det är fortfarande bara att mata på. jag lägger ett par kilometer i trakterna kring 5:35-5:40 för att känna hur det svarar, intensiteten går upp lite men det är alls ingen ogörlig ansträngning. 

Efter ganska exakt en mara når vi Stensåns mynning som markerar slutet på den långa stranden - vi svänger in på Malenområdets motionsslingor som vackert följer ån genom skogen in mot Båstad hamn. Efter exakt sex timmar (inklusive diverse fika- foto- och vad/bad-stopp) och 45 kilometer är vi framme i hamnområdet - high fives och kramar laget runt och en helt fantastiskt fin löprunda är till ända. Det här gör vi om! Runt tre mil på sand borde vara hopplöst, bokstavligen ett ökenpass, men det här var bara grymt bra.