Ursäkt eller sanning?
Det är drygt tre veckor sedan sexdagarsloppet i Ungern. Som vanligt kommer en del av reflektionerna och lärdomarna efteråt. Jag funderar så klart en hel del över varför jag sprang 45 mil när jag sagt att jag ville springa 80,5. Det finns massor av orsaker jag kan tänka mig som ledde till att det blev som det blev. De jag tänkt på hittills är
- För lite träning
- Inte tillräcklig mental förberedelse med avseende på målsättning
- Jag laborerade med målsättning på ett nytt sätt som inte fungerade
- För högt mål
- Inte tillräcklig mental förberedelse i form av att acceptera och hantera smärta
- För dålig sömn under loppet
- Jag vann förra gången och har det svenska rekordet och hade därmed för liten vilja för att göra ett nytt, riktigt bra resultat igen
- Det var ovant och lite svårt att hantera att komma tillbaka till loppet som fjolårsvinnare
- För dåliga skor
- Tidigare lopp har jag delvis drivits av en ilska i form av att vilja klå andra, den här gången fanns inte/valde jag bort den komponenten
- Jag har ofta i mitt liv kämpa för att duga och jag behöver inte göra det längre då jag idag känner mer kärlek till mig själv
- Jag har så ofta varit duktig och jag är less på att vara duktig
- Jag vet om att jag duger även när jag inte presterar på topp och jag behövde ändå ge mig den bekräftelsen
- Jag såg inget högre syfte med att utstå all smärta det kräver att genomföra ett 80,5-milslopp
- Okända anledningar
- Vilken som helst kombination av orsakerna ovan
För mig är ett sexdagarslopp ett komplext system. Komplexa problem har inte en allenarådande och allt-förklarande lösning. Olika faktorer påverkar och samverkar och ger oförutsägbara förändringar av hela systemet. Jag tror att det finns ett uns av sanning i alla orsaker ovan, sen är inte en enda av dem hela sanningen.
På ett sätt är det just det här som är skönheten med ett sexdagarslopp – jag kan inte veta. Jag kan satsa på vissa faktorer, göra dem annorlunda nästa gång och förhoppningsvis få ett annat resultat. Genom at tävlingen är så pass krävande kan jag inte göra så många att jag kan finslipa alla enskilda faktorer. Jag kan bara satsa på att förändra på det jag tror behöver förändras och se vad det blir för resultat nästa gång. Egentligen tror jag att många situationer i livet är komplexa. Jag vill gärna tro att det finns enkla orsak-verkan samband och drar slutsatser och gör korrigeringar utifrån den tron, fast det egentligen är så mycket annat som påverkar.
Jag vill tro att det är enklare att se ett samband mellan orsak och verkan i ett tio-kilometerslopp, där det är färre faktorer som påverkar. Eller, så är min tro att ett sexdagarslopp är ett svårpåverkat komplext system bara ytterligare en ursäkt för att jag inte gjorde 80,5 mil utan bara 45 mil. Men ett faktum finns – och det är att jag är rätt nöjd och känner mig okej med att det blev som det blev. Det är skönt. Det är också ett faktum att jag tycker det är roligt att fnula och fundera kring sådana här saker, så det tänker jag fortsätta med ett tag till.