Disciplinen förra veckan hade effekt… Löplusten kom tillbaka och nu är jag ute på en spontan löpsemester. Jag tog tåget till Göteborg, lokaltåget vidare till Kungsbacka, sen började jag springa. Målet är Revingehed, ca 30 mil bort, där jag ska hålla en föreläsning den 10:e juli. Det känns så enkelt att springa i Sverige – jag förstår språket, jag kan orientera med google maps, jag kan duscha på Fitness24seven där jag har gymkort och området jag valt att springa i, Halland och Skåne, har myriader av småvägar, restauranger och caféer. Perfekt för en löpare! Jag springer med Blue Brother, löpvagnen som trätt in i min förra löparvagns, Baby Blues, ställe. Baby Blue har gått över 550 mil och är lite sliten. Det enda jag önskar att jag hittat mer av är tältplatser. Jag tältar ofta på olika campingplatser.  Det är en upplevelse i sig. Ikväll har jag sett två glittertjejer sjunga öronbedövande schlagers för alla elva gäster på restaurangen varav två var fulla och lämnade lokalen med dunder och brak, två andra buggade lös mellan matborden, andra fipplade ointresserat med telefonerna. Tjejerna var duktiga och gjorde vad de kunde för att förgylla kvällen. Som föreläsare led jag med dem.

Nåja, grejen är att jag springer! Visst, det var segt dag tre, som vanligt, men nu när jag är inne på dag fem känner jag hur det spritter i benen. De vill röra på sig! Det är som att benen behöver komma över en viss mängd löpning, sen lossnar det. De vet att de kan, och de älskar det! Samtidigt har löpningen gett mig utrymme för att både läsa och skriva. Den delen tar en stor del i mitt liv, ibland på bekostnad av löpningen, men just nu lever jag gyllene dagar där det enda jag gör är springer, läser och skriver. Visst, jag letar tältplats, äter, sover, tvättar kläder och duschar också, men det är inte så mycket fokus på de delarna.  Det är skönt att bara vara med mig själv. Alla tankar får plats och för två dagar sedan kom den – friden. Tiden har slutat ha betydelse, jag bara finns i allt det som är vackert, blött, soligt, dammigt. Det är skönt. Kan starkt rekommenderas!  

Jag är så glad att kroppen är igång igen och att jag hade disciplinen att tvinga igång mig. Nu får jag uppleva det sköna i löpningen och i landskapet som passerar i sakta mak. En del som jag möter tycker det är helt otroligt det jag gör och jag blir alltid glad över den reaktionen. Det är roligt att bidra till att en människas perspektiv förflyttas.  Perspektiven jag har på mig själv och vad människan kan, definierar också vad jag tror att jag kan. Ju mer jag lyfter det perspektivet, desto mer kan jag.