Träffar MikBlo på Kungsbacka station, vilket är en trevlig överraskning, jag hade mer eller mindre ställt in mig på att springa själv genom natten men får alltså sällskap. Trevligt. Vi väntar in midnatt för att se om det ska dyka upp nån mer hugad löpare, men det gör det inte, så vi joggar iväg bort mot Forsgården precis på tolvslaget. Ut till Hallandsleden vid Hjälm är det lättlöpt, lite motionsspår, lite grus, en del asfalt. Vi ligger i ett stabilt 6:30-tempo på plan mark, det tickar på och ska vara riktigt lätt men det känns inte riktigt så. Trött känsla i rumpa och baksidor från start, ryggan känns tung, tankarna inte positiva. Skakar av mig det och det är gott att vika in på stigarna längs Stensjön och upp på Hjälmsberget. Fint att springa med sällskap och snicksnacka eller bara vara tyst och se pannlamporna lysa upp skogen, stigen och undervegetationen. Lyssna på skogens ljud. Finns det ugglor som låter som kor?

Ganska mycket upp och ned på leden, vattenstopp på bräckan. Jag har följt min plan väl, druckit ok med vatten och dragit i mig halva min gelblandade Umara (250 g sportdryck i en 500 ml-softflask). Dricker gott klart vatten ur pumpen och fyller upp två flaskor. Två mil till nästa vattenpunkt, och det är två brötiga mil. Vi glider vidare över bräckan och ner på andra sidan. Ut på grusvägar över fälten ner mot Gällingehållet, bakom Allatorp börjar en hemlig liten grusväg som bär uppåt uppåt och uppåt mot Torpasjön och Ölmevallabergen.

Grusvägen slutar vid drygt hundra meter över havet och härifrån är det obanat och nedför till Torpasjön, i mörkret är det svårt att se de naturliga stråk man ibland kan förlja dagtid, där vegetationen är lättare. Blir mycket klättra och forcera innan vi är nere i kärret nära sjön. Två och en halv kilometer här tar oss en halvtimme och då stökar vi på rätt bra. Trillar ut vid rastplatsen och rullar igenom det smala tunnelröret under motorvägen. Gott, här finns riktig stig ett tag. Känner mig lite matt inombords men fortsätter tvinga upp humöret. Det vänder nog när solen går upp tänker jag. 

Bra stiglöpning igen, men inne i Ölmevallabergen missar jag på sedvanligt vis i navigationen på ett par ställen, stigen vindlar och är otydlig på hällmarkerna, och det blir ju inte bättre av att det är mörkt. Men vi hjälps åt att hitta framåt och matar totalt sett på bra. Ändå är klockan strax efter fyra när vi når vattenutkastet vid Åsa IP. Messar Matts och meddelar att vi inte kommer vara startklara klockan sju i Falkenberg, åtminstone inte jag. 

Ner mot strandpromenaden i Åsa och det börjar duggregna lite. Jag är stum i hela kroppen och orkar inte alls få upp nåt tempo trots att det är platt och lättlöpt och trots att det gryr och vi kan släcka lamporna. Det här brukar vara en underbar tidpunkt att springa, att ha härjat runt länge i mörkret och äntligen kunna släcka lampan och springa i gryningsljuset. Väl uppe på cykelbanvallen mot Frillesås skickat jag MikBlo i förväg - jag orkar inte se hans lätta steg dansa framåt och försvinna gång på gång, trots att han försöker hålla igen. Dessutom får han svårt att hålla värmen när han måste vänta hela tiden. 

Så är jag ensam och vägen är lång och rak. Jag går och småjoggar. Försöker äta och dricka mer och hålla nere tempot för att se om kroppen kan vakna till liv. Jag hade räknat med att nå den här fasen idag, men inte förrän framåt lunch. Nu är jag helt slut redan när jag sprungit tre mil och det känns som om något är galet i kroppen. Hamstring och gluteus, ja hela baksideskedjan värker och knyter sig och den enda löpning jag får till är klassisk survival shuffle. Dessutom hällregnar det och jag blir lite småkall av att gå, så jag försöker växla mellan gång och löp. 

En fin passage genom kohagen ut till Stavder, sedan är det mest asfalt igen på småvägar ut mot Bua. Pratar med Matts i telefon, jag vill att de ska komma iväg på nästa sträcka och jag känner bara en enorm tomhet i kroppen och knoppen. Matts plockar upp mig med bil vid fågeltornet strax utanför Bua så jag kan säga tack och hej innan de drar mot Falkenberg. Jag skulle ju varit med där, och sedan fortsätta ytterligare några mil enligt planen, men nu känns det bara löjligt.  Stannar här efter åtta timmar och ett i grunden rätt skapligt nattpass på 53 km i blandad terräng, inte så nöjd men får leta upp och hacka i mig de positiva bitarna. Väntar in hustrun som snällt nog kör och hämtar mig långt bort i obygden. 

Kanske är jag sliten fortfarande efter pilgrimsäventyret. Kanske har jag nåt skit i kroppen. Kanske är det bar mental trötthet över att det känns som hösten redan är här. Kanske är det något annat. Jag får stanna upp och tänka efter lite - det här var inte ett viktigt löppass i sig självt men det var en viktig kontrollpunkt inför ALUT. Kan jag inte vända det här tämligen snart finns ingen anledning att åka till Portugal - kan jag inte springa tio mil kan jag säkerligen inte springa 30.  

Ska bara ta det lugnt nån dag eller två nu, komma in i den vanliga jobbpaniken igen, sitta fast i trånga bussar eller bilköer och titta ut genom fönstret på fallande höstregn. Bestämma mig för vad jag vill med mitt liv. Sen får vi se om det blir tillbaka till grundträning inför en snabbare trisatsning 2020, eller ett habilt mängdblock för att trots allt attackera Algarve i slutet av november, eller om det blir något annat. Som det heter i visan - den som har en lever får hepatit se.