Pendeltrafiken bullrar, blinkar och åmar sig långsamt in mot stan. Tröttsamt. Parkerar i Mölndal och konstaterar Åby Friidrott ligger mörkt och stilla. Frost i gräset, glittrar i pannlampan, fyra minus. In genom bakdörren - kör uppjogg med koordinationslopp, sedan kortintervaller. Gammkroppen gnisslar och knärjer, gnäller över den tidiga morgontimmen och de ovana farthöjningarna. Jag dränker såväl klagomål som trafikbuller i musik, nittitalsrock som anstår en gubbavreden gammal man.

Tio gånger 50 meter sprint, 150 meter jogg avverkas ganska behändigt. Ändå mindre stel, kantig och öm i ben och baksidor än tidigare, oklart om det är uppmjukningsprogrammet eller säsongsvilan som äntligen börjat kicka in. Följer upp med fem gånger hundra/hundra, fart på långsidorna, jogg på kortsidorna. Snittar 3:30-tempo ungefär vilket är ungefär där jag behöver ligga i repetitionsintervallerna för att nå mina tilltänkta miltider; finns mycket att jobba på men det är en god start. 

Andas och joggar lite, lyssnar på morgonrusningen som omger arenan, soluppgången kommer krypande. Släcker lampan. Två tvåhundringar i nästan samma fart - bra där. Ett varvs lätt jogg och sedan av med vantar och mössa för att köra sista hårda varvet, fyrahundra meter nära max. Funkar, kapaciteten för riktigt höga farter finns inte där än, men potentialen finns kvar. Tar förnöjt min nedjogg och tänker att det nog går att putsa fram lite löptempo igen trots allt. Fortsätta köra kortintervaller några veckor, samt åtminstne ett pass till per vecka med lite högre tempo än lufsfart, så får vi se sen.  

Stretchar mina trånga höftböjare och kryper tillbaka in i bilen för att rulla sista biten till gruvan. Nu har trafiken lättat.