- Jag har ingenting att klaga på vad gäller formen, det är ju bara den här värmen som har kommit och varit väldigt påfrestande sista veckorna. Jag har varit hemma och tränat i Sverige under sommaren. Igår körde jag 4x4 kilometer - det gick dock inte riktigt lika snabbt som inför Stockholm Marathon. Det var stor skillnad att då springa i helt vindstilla och med flera harar mot att nu göra jobbet själv med min tränare på cykel bredvid, i över 30 graders värme. Däremot var prestationen och ansträngningen säkert lika stor, säger Mikaela.

12 dagar kvar till Europeiska Mästerskapen i Marathon, och jag möter Mikaela Larsson. Löpare och Controller. Målmedveten, realist och envis i sin natur. Positiv och strukturerad i sitt beteende. Hon berättar om den drivkraft som inte fokuserar på viljan att vinna utan att överträffa sig själv för att känna att hon alltid har gjort sitt bästa.

I oktober 2017 blev hon fri från en enveten skada. Med enbart ett långpass i kroppen testkörde hon Valencia Maraton i samma månad och kvalade in till EM i Maraton, utan specifik träning direkt inpå. Ett smart träningsupplägg för att förebygga skador följde - fram till februari då hon åkte på höghöjdsläger till något man skulle kunna kalla för löpningens själ - Iten, Kenya.

– I Kenya fick jag trappa upp träningen successivt. Av förklarliga själ var formen inte helt på topp när jag anlände till Iten. Jag har varit i Sydafrika tidigare men att komma upp på 2400 möh istället för 2000 - var riktigt tufft. Det är en riktigt läcker kultur i Kenya. I Sydafrika var det främst europeiska löpare, andra från landslaget och fler jag kände igen. Där, i Iten, var det flera hundra fantastiska kenyaner. Allt från världselit till lokala löpare. Sondre Nordstad Moen kom springandes förbi och jag åt lunch med Wilson Kipsang.

– 2015 sprang Wilson och jag samma maraton i Berlin. Han slog världsrekord och jag personligt rekord. Att på nära håll se hur de tränar och hur de kenyanska löparna hjälper varandra är så inspirerande. Deras snabbhet - det ser så lätt ut. Många är dessutom riktigt trevliga. Att man kan sitta och prata med dem är läckert.
– Mycket var väldigt jobbigt i Kenya. Den höga höjden, många backar och att jag kanske inte helt hade formen med mig. Jag tyckte att jag kämpade för livet utan att få något tillbaka. Jag åkte också förvisso dit med killar som var mycket starkare än vad jag var. När jag kom hem fick jag betalt för mitt arbete och en ordentligt skjuts i träningen. Under lägret hade jag sprungit relativt långsamt. Omkring 20-30 sekunder per kilometer långsammare än vad jag gör normalt. Jag var därför inte heller sliten av att ha kört för hårt.

Några månader och flera personliga rekord därefter. På startlinjen inför Asics Stockholm Marathon - utan tanke på att ta hem loppet.
– Jag tänkte mer på en fart som jag borde kunna klara av och fokuserade på att hålla den. Den blir nog så på EM också, jag vet ungefär vad min kropp klarar, säger Mikaela.
– Det var inte alls min tanke att vid 25 kilometer gå upp i ledning. Jag är stark uppför och hittade ett bra flyt som gjorde att jag drog ifrån. Jag tänkte att det kommer plattas ut igen utefter Slussen och Hornsgatan där det är ett flackt parti på 1-2 kilometer. Men jag märkte att det inte kom någon. Då blev jag väldigt fundersam - vad hände nu? Ett ryck var inte enligt plan. Jag körde på lite där jag var i loppet, jag kunde inte göra mycket annat. 10 kilometer senare hörde jag att luckan blev större och större. Jag tänkte bara; ”Nä, men - de kommer komma. Jag försöker hålla min fart så gott det går, en medalj - det skall jag nog klara av.”
– Vid 40 kilometer kom en träningskompis till Mikaela upp brevis henne. Han sa till henne; - “ Jag ser ingen bakom dig”. Mikaela började se rött. Fokuset förflyttades till att försöka hålla farten ända in.
- Jag kunde inte göra något annat i det läget. Orealistiskt att komma i mål som vinnare. Tufft lopp, men riktigt roligt.

Sedan Mikaela var liten har hon velat och varit duktig i det mesta hon tagit sig an. Hennes drivkraft har alltid varit att göra sitt yttersta och överträffa sig själv. Full fart och prestation på alla plan. Harmoni genom självständighet.
- Jag vill känna att jag kan vara självständigt. Om det värsta skulle hända så klarar jag mig själv. Jag vill inte vara beroende av någon annan. Om jag någon gång skulle bli skadad eller om något annat händer har jag alltid något att falla tillbaka till. Det kan vara ett bra jobb och goda vänner.

För 10 år sedan gjorde Mikaela en snabb och spontan flytt från ett hemtrevligt Umeå till Stockholm utan sårbarhet.
- Jag var jättenöjd med att bo i Umeå. Min arbetsplats med 70 anställda lade ner och Umeå kändes väldigt sårbart just då. Att flytta till Stockholm skulle ge fler möjligheter vilket jag tycker är bättre och jag själv – blir inte lika sårbar.
– I Umeå var allt lite mer personligt. Jag hade nästan alltid min dörr olåst. När jag kom hem kunde någon av mina vänner vara där. Kaffet kunde stå och puttra och min TV kunde vara på. I Stockholm är det inte alls så. Man ses på fik och umgås. I våras köpte jag och min sambo Philip en större lägenhet vilket skapar möjlighet att ta hem fler folk. Jag vill att det skall vara mer hemtrevligt. Jag vill tillbaka till att umgås hemma. Det inger ett lugn.

Mikaela arbetar heltid som Controller på Anticimex. Det blir mycket redovisning. Jobbet har stor variation, utmanande och spännande. Siffror, matte och struktur har alltid varit hennes grej. I snart fyra år har hon tränat ihop med Kent Claesson och Spårvägens FK. En löparresa som 2011 började med löpargruppen Team Stockholm Marathon (numera TSM Running).
– 2014 frågade jag Anders Szalkai om råd. Jag behövde hjälp i träningen. Anders hörde sig för med en tränare i klubben han tävlade för - om jag skulle kunna komma och provträna med dem. Jag gick med friidrottsklubben Spårvägen samma vår och fick Kent Claesson som tränare.
– Kent betyder jättemycket för mig. Han skriver mitt program och jag strävar efter att utfallet blir så bra som möjligt. Ibland behöver jag modifiera om det är bokslut som leder till övertid men jag försöker köra programmet så gott jag kan. Jag kan förvisso vara lite trött efter en lång arbetsdag. Men jag vill inte ha en dålig ursäkt. Det känns alltid som bäst när jag genomfört ett pass oavsett.

Mikaela är maratonlöpare in i benmärgen. Van vid det långa nötandet och med förmåga att disponera kraft över tid.
– Jag är väldigt mycket för att disponera min kraft rätt. Det kanske har lite med en känsla av att vilja ha kontroll att göra. Har man väl påbörjat ett pass som skall vara 30 minuter och min tränare ändrar till 40 minuter istället. Då känner jag hur paniken kryper på. Hade jag varit redo för 40 minuter innan jag började, hade det inte varit något problem.

– Jag försöker hugga tag i folk att träna ihop med så mycket jag kan. Jag har väldigt svårt att vara ensam. Inför EM har det dock varit riktigt svårt att hitta någon att springa tröskelpass med. Jag trivs inte alls med att vara själv. Jag tycker alltid att jag har mycket roligare om jag har mycket folk omkring mig. Jag har åkt i väg på aktivitetsresor själv där jag inte känt någon men då har jag alltid lärt känna många människor. Jag behöver många delar förutom träningen för att tycka att det är roligt och få stimulans.

Europeiska Mästerskapen i marathon är nära inpå. Mikaela springer i lag tillsammans med Cecilia Norrbom, Hanna Lindholm och Malin Starfelt. Därefter är inga planer ännu satta. Förutom en resa till Kenya igen.
– För att utvecklas krävs det att jag springer mycket mer mil och med bättre balans. Om jag har kört 10x1000m en dag kan det kännas att man flyger fram på sin distansrunda dagen efter. Då är det bra att ta med sig klockan på distansen för hålla ner farten. Min kropp behöver det. Man lär sig alltid. Det finns också otroligt mycket bra grusvägar omkring Stockholm som är i många fall bättre än att nöta asfalt för att hålla mig skadefri.
– Vad nästa mål skall vara, ska jag fundera ut efter EM. Jag vill åtminstone springa Stockholm Marathon 2019 och gå för ett tredje SM-guld. Jag tror också jag kan få upp farten på kortare distanser. Kanske framförallt på 5 km. Jag är jag väldigt nöjd med min miltid som är 34.34 från Sentrumsløpet i Oslo i april. Förra året sprang jag 67 kilometer i veckan i snitt. Det är väldigt lite för en maratonlöpare på den nivå jag är nu. I våras körde jag omkring 11-12 mil och då såg jag ju ett samband med att slå personbästan i nästan varje distans. Jag tror att jag har en stor utvecklingspotential. Det borde finnas lite kvar. Vem vet, resan kanske bara har börjat.

Mikaelas tips för att utvecklas som löpare

• Kontinuitet och träning över tid är vad som bygger uthållighet och gör dig till en bättre löpare oavsett nivå.
• Ett bra tips för att följa sin utveckling är att skriva upp hur många km du springer per vecka i till exempel Excel.
• Sätt upp ett rimligt mål .
• Hur många kilometer vill du springa och försök hålla det alla veckor (ej om du är sjuk/skadad).
• Försök att inte springa mycket mer om du plötsligt får mer tid över under semester utan kör hellre ett extra pass på till exempel crosstrainern.
• Håll den plan du satt upp så kommer du hålla dig skadefri och på så sätt utvecklas till en ännu bättre löpare på sikt.