- Ja - i envishet, säger Annika Lindén som stöttar sin lagkompis de sista meterna i mål i F.E.M. 30.
- Knäna pajade i går, men jag ville inte bryta och tyckte att jag skulle klara av det här ändå, säger Hanna.
Uppför Åreskutan gick det riktigt bra för Annika och Hanna. Men alla som någon provat den ädla sporten bergslöpning vet att det brukar vara värst utför. Lårmusklera värker och knäna tar stryk.
För varenda en av de 1000 höjdmeterna från Åreskutans topp ner till målet på Åre torg blev bara smärtan i knäna värre för Hanna Tingård.
Anna upptäckte att om Hanna sprang i spiraler så kunde hon i alla fall ta sig nedåt springande. I slalombackarna kunde Hanna sätta sig ner och hasa på det regnvåta gräset.
Visst låter det envist att inte bryta. Men det blir värre:
- När det var tre kilometer kunde jag inte ta mig framåt längre, säger Hanna.
Men bakåt gick det fortfarande att ta sig och de sista tre kilometerna tog gick Hanna kräftgång. Minst ont gjorde det att gå på alla fyra. Först på upploppet reste sig Hanna upp igen, stöttade sig på en pinne och på Annika in i målet.
Inte särskilt nyttigt för knäna, inte ens smart gjort - men fanns det någon sorts tapperhetsmedalj så borde nog Hanna Tingård ha den.