Från tre till två – hur man skalar bort en timme på maran
Vägen från Marathon till Aten sprangs ursprungligen på tre timmar. Med Ineos och Nikes stöd behövdes inte ens två när Eliud Kipchoge sprang med all den hjälp som marknadskrafterna kan uppbära. Vad har hänt på de 123 åren som det moderna maratonloppet har funnits?
När Spyridon Louis blev den förste att springa ett maratonlopp under tre timmar var distansen runt fyra mil. Skorna hade han fått dagen innan och det är ingen som minns något särskilt om dem. Vatten, en apelsin och cognac (som han spottade ut) var inte utstuderade som särskilt lämpade vätskeintag. Hans följe bestod av en och annan cykel, militärer till häst och massvis med extatiska åskådare som sprang med korta sträckor. Allt inramat av damm, damm och åter damm som virvlade upp i hettan längs med de risiga vägarna från Marathon till Panathinaikosstadion i Aten.
Denna första moderna olympiska mara, våren 1896, hade möjligen en liknelse med Eliud Kipchoges förtrollande insats 123 år senare, i det att vattenförsäljaren Louis spred sina krafter väl. Han passerade de flesta av sina medtävlare under de fyra milen fram till den bejublade segern, grekernas första och enda under friidrotten på premiärupplagan av OS.
Men Louis kämpade man mot man. När Kipchoge blev den förste att fullfölja maratondistansen (sedan länge fastställd till minst 42 195 meter) på mindre än två timmar var det en kamp mot klockan. En minutiöst förberedd och slugt marknadsförd händelse, direktsänd över hela världen, pumpad med petrokemiska resurser och den skomarknad som vänder sig till alla oss, miljoner löpare.
Från en fattig vattenbärares knappa tre timmar till en mästerlig kenyans två, buren av innovativa Ineos och segerns gudinna Nike. Den helleniska kroppen har fått grekiskklingande finansiärer. Men är det skorna som är Deus Ex Machina (den plötsliga faktorn som rubbar handlingen)? Låt oss gå igenom vad som har kapat en timme på de snabbaste maratonlöparna.
Hur lång är en mara?
Det dröjde länge innan någon brydde sig särskilt mycket över exakt hur långt ett lopp var. Det var placeringarna som räknades. Att ett maratonlopp skulle vara minst 42 195 meter fastställdes 1921, men det var först på 80-talet som standarden började efterlevas i sådan mån att mätningen av loppen började bli trovärdig. 2003 godkände Internationella Friidrottsförbundet, IAAF, för första gången officiella världsrekord. Det blev Paul Tergats 2:04:55 respektive Paula Radcliffes 2:15:25. Sistnämnda fick sedan en egen klassificering som kvinnligt världsrekord i ett (köns)mixat lopp och slogs först för en vecka sedan av Brigid Kosgei, som vann Chicago Marathon på 2:14:04.
Man kan därför ta alla listor över ”världsrekordutveckling” med en nypa salt. Enligt dessa blev den amerikanske rörmokaren Albert Michelsen 1925 den förste att springa under 2:30. Mer pålitlig känns Derek Claytons revolutionära 2:09:37, som var en förbättring på nästan två och en halv minut, när den sattes 1967. Australiensaren vann nämligen den tidens mest prestigefyllda lopp, i japanska Fukuoka. Två år senare var han en minut snabbare i Antwerpen, på en bana som anses ha varit runt 500 meter för kort. Den tiden skulle inte bräckas förrän på 80-talet.
Det går fortare när alla springer
Det var också under det årtiondet som pengarna började flyta in över de stora maratonloppen, i samband med IAAF sakta men säkert började släppa på sportens bedrägliga amatörstatus och den stora joggingvågen skapade en kundgrupp som fick de stora sko- och klädesföretagen att explodera i omsättning. Från att ha varit en aktivitet för kufar som sprang mellan två punkter på vindpinade, trafikstörda vägar kom maran att bli urban och trendig. Hurtbullen var plötsligt ballast i klassen, som det hette då.
Snart fanns det inte en huvudstad som inte ville locka turister med ett maratonlopp. Och prispengarna både växte och spred sig. Men medan västvärldens löpare, som dominerat sporten genom alla år med undantag för en inbrytning från Östeuropa på 70-talet, kunde pensionera sig från löpningen och tjäna pengar på annat i livet, blev det för mer nödställda nationer ett löfte om att häva sig ur ett liv i armod. Löparna från högplatåerna på Afrikas Horn, i en första omgång främst Kalenjinfolket i Kenya, vällde ut över världen. Standarden höjdes monumentalt på några år. 1991 var det sju män som klarade maran under 2:10. 1999 var de 54. Tio år senare hade siffran fördubblats. Under de senaste åren har den fortsatt öka till över 150. I år kan vi snudda vid 200. Av dessa är tre av fyra från Kenya eller Etiopien och endast sex-sju procent från Västvärlden.
Hur springer vi?
När Spyridon Louis övertog ledningen under den sista milen av den första OS-maran var det nog inte en slug och genomtänkt taktik. Alla saknade djupare erfarenheter (även om Louis deltagit i ett uttagningslopp 17 dagar före OS!) och de som rusade mest i början var medaljörerna på 1500 meter. Strategierna har utvecklats under den moderna marans 13 decennier. Jämn fart, till och med progressiv utveckling, är numera den mest erkända. När Ronaldo da Costa 1998 blev den förste att springa maran fortare än 3:00/km passerade han halvvägs på 64:42, men avslutade på 61:23! Majoriteten av de världsrekord som har satts därefter har varit med ”negativa splits” dvs med en snabbare andra halva, om än inte med lika grova skillnader som i brasilianarens fall.
I Kipchoges 1:59-lopp var det inte bara 41 harar som turades om att hålla jämn fart. Därutöver gjorde man en stor sak av en elbil strax framför löparna med extrautrustning för att hålla rätt tempo, och som projicerade det med gröna laserstrålar, 2:50/km. Det är en fart som ingen svensk i år varit i närheten att hålla ens i en mil.
Vad är ett rekord?
Under vilka betingelser kan ett rekord sättas? För att det ska vara rättvisa och jämförbara förhållanden har IAAF slagit fast några grundläggande regler:
1) Distansen ska vara kontrollmätt av legitimerad banmätare och vara minst 42 195 meter med en promilles säkerhetsmarginal. Det innebär i praktiken att den kortaste vägen på en rättmätig bana är minst drygt 42 237 meter. Och det är ändå ingen som lyckas pricka det spåret.
2) Nettoskillnaden i höjd mellan start och mål får inte överstiga en promille dvs 42 meter.
3) Avståndet mellan start och mål får inte överstiga halva distansen dvs högst lite drygt 21 kilometer.
Poängen med det sistnämnda är att inte utnyttja en kraftig medvind. Det var till exempel det som skedde när Geoffrey Mutai och Moses Mosop sprang Boston Marathon 2011 på strax över 2:03, nästan minuten snabbare än Haile Gebrselassies dåvarande världsrekord (på en sträckning som dessutom sluttar över det tillåtna).
Men före alla dessa villkor vars syfte är att säkra rekordens trovärdighet kommer normen om vad som är en tävling, nämligen att den ska vara öppen för alla, sanktionerad av IAAF via dess medlemsländer. Ineos 1:59 Challenge hade aldrig de intentionerna.
Vad springer vi i?
Det var däcktillverkare som Dunlop och Goodyear som först började framställa löparskor industriellt i och med sin tillgång på gummi till sulorna. Bill Bowerman, en av Nikes grundare, experimenterade med frugans våffeljärn för att få till lättare löparskor. 1974 var det högsta mode att bära ett par Waffle Trainers. Ett par år senare pressade Nike in luft i sulan. Under 80-talet konkurrerade skofabrikanterna med nya lösningar för att dämpa stötarna, som till exempel silikon i ASICS-skorna. Efter det har vi överlevt trender med barfotaskor, 3D-printade sulor, såväl maximalistiska som minimalistiska modeller. Allt fram till Nikes senaste modeller med carbonplattor med hänvisning till studier som hävdar fyrprocentliga förbättringar i energibesparing.¹
Det har till och med vävts in i modellnamnet. Intresset har nått den nivån att nördar letar fram patentansökningar för att kunna utläsa vad Kipchoge ska springa i. Därför kunde vi läsa om den prototyp till Alphafly som Kipchoge skulle springa sitt subtvåtimmarslopp i.²
Men vem bryr sig?
Det första försöket att bryta tvåtimmarsvallen oavsett betingelser gjordes 2017 på Formel 1-banan i Monza. Den gången hade Eliud Kipchoge faktiskt två motståndare, som inte lyckades hålla tempot särskilt länge, medan kenyanen var bara 26 sekunder ifrån att lyckas. Lanseringen var så lyckad att den rönte mycket större uppmärksamhet än vad något maratonlopp, må det vara OS, VM eller någon av de största stadsmarorna, kunde mäta sig med. ”Breaking2” försökte spela på en vetenskaplig exakthet dold i hemlighetsmakeri. Även om det streamades över nätet så var det ingen publik på plats, inga presskonferenser med gruppbilder på farthållare som hämtats över hela jordklotet för att sprida intresset maximalt. Marknadsföringen skulle komma att förfinas. Platsen vara mer uttänkt. Den spektakulära Formel 1-banans många kurvor bytas ut mot en nästan en mil lång rak väg.
Allt ståhej hjälpte visserligen en aning när Kipchoge ifjol satte ett giltigt världsrekord, 2:01:39, i Berlin. Men varken det eller legendariske Kenenisa Bekeles lopp på samma plats för några veckor sedan, där han missade världsrekordet med två sekunder, har varit i närheten av den uppståndelse som har förärats Ineos 1:59 Challenge. Att bara springa fort, eller fortast räcker inte längre. Det ska brytas osynliga vallar. Vilken ära återstår nu till den som springer ett riktigt maratonlopp under två timmar?
Skribent: Lorenzo Nesi
LÄNKAR:
A Comparison of the Energetic Cost of Running in Marathon Racing Shoes¹