-Åh vad skönt det är med uppförsbackar, utbrast jag på väg upp på Nockebybron. Berit som jag sprungit tillsammans med ett tag höll med. Ultralöpare går nämligen i uppförsbackar. Istället för att man får stålsätta sig och pinna på, kan man passa på att ta igen sig lite genom det långsammare tempot.

Vi såg en utter. Den sprang ute på Mälaren på den uppsprickande isen, men nära land. Den var så liten. Den var så fin. Den sprang så fort! Jag hade aldrig sett en utter förut. Jag hade inte heller sprungit fem mil. Men det var målsättningen för denna tur. Det var Fredrik Elinder som bjudit med sig Hässelby SK:s Långlöpargrupp på en femmilarunda. Vi sprang inte fort. Tvärt om. Vi travade på i dryga sexminuterstempo (alltså sprang vi en kilometer på drygt sex minuter), men obarmhärtigt och oförskräckt travade vi på kilometer efter kilometer.

Fredrik är en erfaren ultralöpare. Han har SM-medaljer på olika ultradistanser och flera medaljer från Riksmästerskap på 24-timmarslöpning. Han är dessutom professor i biomekanik och sitter i KUL, det vill säga han är medlem i Sveriges Kommitté för Ultra-Löpning.
Magdalena Elinder, Fredriks fru, delar intresset för ultralöpning. Även hon har en SM-medalj på 100 km. Hon ville också vara också med. Parets yngsta son Gustav hängde också på.

Fredrik brukar lufta Långlöpargruppen på en ultrarunda då och då. Oftast någon gång på vintern, under grundträningen. Då när gruppen bygger upp kroppen med mycket distansträning. Vi drar ned på intervallträningen för att springa fler kilometrar istället i långsammare tempo. Så bygger vi större och fler mitokondrier i muskelcellerna (lite förenklat kan man säga att mitokondrierna är musklernas energifabriker), så jobbar vi på att utöka kapillärsystemet (kapillärerna är kroppens minsta blodådror som bland annat förser mitokondrierna med energi) och samtidigt stärks skelettet genom den utökade träningsmängden. 

Tränar man hårt och snabbt klarar kroppen inte att springa lika mycket. Därför är vintrarnas långsamma uppbyggnadsperioder så viktiga. De gör kroppens maskineri effektivare och starkare så att kroppen ska klara de hårda snabbhetspassen när man senare börjar slipa formen inför tävlingssäsongen. Och då har ju familjen Elinders ultrapass passat in i vår planering så bra.

Men i slutet av december efter förra gången, bönade och bad ett gäng i Långlöpargruppen om en ny ultralöpning i sol och värme. Och vilken tur vi hade! Fredrik hade valt en av de första riktigt härliga vårdagarna. Cirka femton grader varmt och nästan ingen vind.

Fredrik hade haft känningar i ett knä några veckor tidigare, nu hade han vilat och såg mycket fram emot att få röra på sig igen. Thomas Tallin, en av dem som varit med i vintras, var också extremt fokuserad. Förra gången hade han fullkomligt dött vid 40 km. Därifrån hade han haft sex kilometer hem och han mer eller mindre kröp hem den gången. Denna gång tänkte han INTE ge upp.

Laddade och lätt bävande slöt vi upp på Hässelby IP. Fem mil är ingen vanlig distans. Löparna i Långlöpargruppen har olika favoritdistanser, men det är inte många som ägnar sig åt ultralöpning. Klockan nio gav vi oss iväg, stammisarna från Långlöpargruppen och de som på sociala medier förstått att alla var välkomna. I en stor oformlig grupp, ivrigt och lite nervöst pladdrande, joggade vi iväg.

Fredrik ledde oss ned mot Mälarens solglittrande vatten. Det går en mycket trevlig promenadstig utmed vattnet från Hässelby ända bort till Nockebybron. Snart omfördelade sig gruppen löpare till en lång rad med två eller tre löpare i bredd. Dock lika mycket pratande. Löpning är en mycket social sport! Och denna typ av löpning är det i synnerhet.

-Visste du att man ska åka färja över till Slagsta?

-Hur långt har du tänkt att springa?

-Hur mycket tränar du i veckan?

-Fina skor du har, är de nya? Är det Saukony? Gillar du dem?

Det finns hur mycket som helst att prata om. Det är nog det bästa med att springa med likasinnade. Man tillåts nörda ned sig hur mycket som helst. Alla är ju lika intresserade.

Frågan om hur lång man tänkt springa var dock den primära. Fredrik hade lagt ut banan på Internet och den gick så att den som tröttnade lätt skulle kunna ta buss eller tunnelbana hemåt.

Fru Elinder var den som bröt först. Hon hade sett turen som en skön morgonjogg med trevligt sällskap. Hon var tvungen att jobba. Gissa om hon tyckte synd om sig själv när hon vinkade farväl vid Kvarnvikens kvarn i Blackeberg. Men det var samtidigt bra, för genom att hon var den första att bryta skulle andra löpare lättare kunna stiga av utan att skämmas.

Femmilaturen var ju för alla. De som ville springa hela vägen och andra som ville springa kortare.

Joaquin som fått nys om löpningen på sociala medier, berättade att han sprungit sedan i mars 2017. Han har ett fysiskt jobb men gillar att springa också. En gång sprang han fem mil själv. Med många pauser och i långsamt tempo var det inte så svårt, menade han. Nu tyckte han att det var kul med sällskap. Men det är klart att man måste fylla på med vätska och näring.

Alla bar på vatten, antingen i vätskebälten – ett resårband med hållare för små vattenflaskor i plast, eller i kamelbags i ryggsäckarna, med en mjuk plastslang så att man utan att behöva krångla bara kan ta sig en sipp vatten när det passar.

Det gick åt ganska mycket vatten. Vädret var varmare än vad vi var vana vid. Utom kanske Gustav, sonen Elinder, som precis kommit hem från ett friidrottsläger i Portugal. Han sprang från början redan i T-shirt och shorts. Andra strippade undan för undan. Först rök vantar, mössor och buffar. Sedan jackor och någon svidade om till shorts utefter vägen.

Vid stora riktningsändringar och ibland även  mellan dem stannade Fredrik till för att samla ihop gruppen så att den inte skulle sprida ut sig. Målsättningen är att hålla den långsammaste löparens tempo. Är det då ändå några som rinner iväg, så får de vänta in sina kompisar då och då.

De där pauserna är härliga. Och Fredrik såg till att hålla gruppen still så att även de sista fick en liten paus.

Vi sprang över Nockebybron igenom Drottningholmsparken, ut mot Ekerö Centrum och vidare ut mot Jungfrusund där en färja mycket lägligt precis hade anlänt. Gänget bordade båten och en häftig debatt uppstod om GPS:erna. Om man valde att pausa GPS:en och trycka på start igen när man klev i land, kunde medelvärden av farten gå åt skogen av den liksom ”dolda” förflyttningen fler kilometer. Var det kanske bättre att stänga av helt och starta en helt ny tur vid ilandgången.

Hur detta slutade kommer att avhandlas vid kommande gemensamma träningar, när löparna sett hur deras val avlöpt hemma vid datorerna.

-Det var roligt att vi kunde umgås allesammans en liten stund, tyckte Rune Stjernström. På vägen ut mot Ekerö hade det varit så viktigt att hålla högst två eller tre i bredd på cykelvägarna ut som delades av olika cykelgäng. Nu hade de möjlighet att prata i större grupp medan de allesammans njöt av vila och sjöluft.

Via Vårby sprang de till McDonalds i Skärholmens centrum. Matpaus!

Man kan tycka vad man vill om McDonalds, men det är en restaurang där det är helt okej att låta ett större gäng svettiga löpare invadera, de serverar mat fort och effektivt och de brukar ha bra toaletter. Dock inte i Skärholmen, något som utlöste en liten kris.

-Det måste man tydligen kolla upp i fortsättningen, konstaterade en förvånad Fredrik som löste det hela genom att passera en och annan mack och andra ställen med bekvämlighetsinrättningar.

Lite nu och då var det någon som sa tack och farväl och försvann till en buss eller en tunnelbana.

Men Thomas var kvar. Han och de andra sprang förbi Sätrastrandsbadet, Mälarhöjdsbadet för att ta tvärbanebron tillbaka över Mälaren mot Brommaplan. Strax före Brommaplan hade gänget sprungit 40 km.

Åh, Thomas hade vetat att det skulle bli tungt! Och det blev det.  Men han kroknade riktigt inte på samma sätt som den förra gången.

- Jag hade så mycket mat med mig, berättar han. Smörgås, nötter, russin, godis. Jag hade bestämt mig för att inte ta slut. Men jag ville inte ha så mycket att äta. Lunchrasten på McDonalds räckte långt.

- Jag mådde lite illa också. Jag tyckte att pulsbandet tryckte över revbenen och mellangärdet. Men lite pannben måste man ha…

Och även om Thomas inte kunde matcha Maries och Håkans spurt in på Hässelby IP (de två första som dök upp) var han en av nästan halva gruppen som kom hela vägen runt och tillbaka.

Riktigt bruna i ansiktena sjönk löparna lyckligt ned på bänkar och skålade i coca cola. De tuggade i sig några ostmackor innan de gick eller joggade hem för en förhoppningsvis lugn och fin fortsättning på helgen.

För mig gick det sämre. Jag fick kramp och klev av turen före Ekerö centrum. Men Fredrik lovar fler gånger. Så kanske till hösten så. Kan Thomas kan väl jag!
Häng på om du vill.