- Det här är människor som tappar sina jobb, som ser sina livsverk försvinna. Människor, som har byggt upp ett arrangemang, en förening eller satsar för ett mästerskap och ser det, på grund av pandemin och på grund av restriktioner, falla sönder. Det är självklart att det är starka känslor i det här och det har jag den absolut största respekt för, säger Amanda och fortsätter;

 - Det som är viktigt är att gå tillbaka till insikten om vilka mina värderingar är. De val jag har tagit, kan jag stå för dem? Det är en del av rollen att som politiker få ta emot kritik, men en sak jag blivit påmind om är att vi politiker ofta är dåliga på att berätta hur politiken går till och vad vi jobbar på, att saker tar tid och kräver förhandlingar mellan partier eller departement som kan ha olika perspektiv. Det kanske är den transparensen som behövs?

Regeringskansliet.

30 september 2020. 10:45

På väggen i den avlånga hallen hänger svartvita porträtt av tidigare ministrar. Längst bort ler Alice Bah Kuhnke mot den som möter hennes fotograferade blick. Därefter möts jag av en stängd dörr. En tystnad. En väntan. Klockan har passerat vår avtalade tid men tillslut ramar dörren in ett nytt porträtt. Bredvid Alice står nu vår tids kultur- och idrottsminister. Amanda Sofia Margareta Lind. Eller en livs levande Robin Hood, som inte direkt tar från de rika och ger till de fattiga, men sätter hela landets idrott och kulturliv i perspektiv, innan hon sätter ena foten på tröskeln och kliver ut mot hallen.

 - Jag ska ta en kopp te, säger Amanda.

Hon pekar på skåpet med olika muggar som alla verkar tillhöra någon på Regeringskansliet och ber mig välja den jag tycker bäst om. Bestämda steg tar oss tillbaka till kontoret och dörren stängs återigen. På väggen ramar en signerad hockeytröja från Luleå Hockey in det kreativa kaos som fyller Amandas skrivbord. Är det pressmeddelanden, öppna brev från kultursamhället eller det yttrande från elva stycken motionslopp som menar att de “glömts bort”? Eller ännu en vädjan om att lämna posten som idrotts- och kulturminister?

På en mjuk pastellrosa fåtölj strax intill sitter Amandas pressekreterare Josefin Sasse.

 - Aah. Jag sitter bara med, så tänk inte på mig, säger Josefin.

Hon tittar ner mot sin telefon och mitt minne går tillbaka till de mail som skickats mellan oss för att boka mötet. Josefin är en till sitt uttryck alert 27-åring och i bagaget har hon många timmar som friidrottstränare i IFK Göteborg och som aktiv inom Stockholms-friidrotten. Idag, tyngdlyftare och Amandas Lind mediala filter, budskapsbärare och samordnare.

Tillsammans

Amanda Lind föddes året 1980. 15 år efter det att affärsmannen Karl Axel "Kacke" Karlberg och hinderlöparen Sven Anders Gärderud läst en vädjan i Idrottsbladet och bestämt sig för att starta ett lopp med terrängkaraktär; "Friidrotten har ingen verkligt bred tävling som lockar man ur huse. På hösten, ett par mil med medalj som skulle vara en bragd att erövra." 55 år senare finns samma lopp kvar och under mötet med Amanda pågår den första virtuella upplaga av världens, sedan 1982 största terränglopp - Lidingöloppet.

 - Det är få delar av samhället egentligen, där något är så naturligt som att idrotta. Att röra sig tillsammans med andra. Det finns ett värde i vårt föreningsliv. Värdet i att göra något ideellt för att vi skapar något bra tillsammans. Jag gick in som partisekreterare för att jag tycker det är viktigt att bygga föreningen, att bygga laget. I rollen som idrott- och kulturminister är en dialog med idrottsrörelsen jätteviktig för mig. Det är intressant i ett samhälle att se hur man kan försöka göra saker tillsammans där alla bidrar på olika sätt. Vårt föreningsliv spelar en väldigt viktig roll. Samtidigt måste det finnas politiker som vill ta stafettpinnen och driva idrottsfrågor i de beslutande rummen, säger Amanda.

När idrotten står stark

För Amanda verkar stafettpinnen i verkliga livet vara en affirmation av en tennismatch, där hon gillar utmaningen att responsivt fånga upp svåra bollar, krångliga situationer. På samma sätt, menar hon att drivkraften inom politiken alltid varit viljan att förbättra det som är och se möjligheter i det som kommer. Oavsett om yttre förutsättningar kräver en annorlunda rörelse eller att behöva kompensera för en boll som gått förlorad.

 - Jag älskar fortfarande att ta fram mitt racket och spela. Det ger mig ett värde i livet att känna att jag kan. Hela min familj var engagerad i tennisklubben och det har fostrat mig i principen att göra saker tillsammans. Jag kommer ihåg när jag hade tennis-trunken med mig i skolan, åt mellanmål och gjorde läxor i tennishallen för att träna och sedan åka bussen hem. Även om det är en individuell idrott fanns alltid en gemenskap på tävlingar, på läger och i tennishallen. Det är inte säkert att alla har dem förutsättningarna. Då måste samhället göra vad vi kan för att kompensera det, säger Amanda.

Hon sätter snabbt LOK-stödet i perspektiv i frågan hur pengarna styr incitamentet för hur du som klubb ska designa din verksamhet.

 - Som det ser ut nu får föreningen mer stöd ju fler gånger i veckan ett barn tränar. Men för många barn och unga skulle det betyda mycket att komma igång och träna en gång i veckan, då borde det finnas tydligare incitament för det. Det är något Riksidrottsförbundet jobbar med och något jag drivit på för, säger Amanda.

 - Jag vet hur mycket det har betytt för mig att under min uppväxt få tillhöra en klubb, få idrotta och få möjlighet att utvecklas i det. Jag förstår också hur mycket det betyder för varje enskild människa. Det finns en kraft i samhället, när idrottsrörelsen står stark. Stoltheten. Livskvaliteten. Den kraften kräver också handling. Att man vill något, underifrån och inifrån - och att vi gör det tillsammans. säger Amanda.

En ideologisk kompass

Att Amanda först valde psykolog som yrke, handlar om viljan att få människor att utvecklas. I Härnösand arbetade hon som barn- och ungdomspsykolog och ser det hela tiden gå igen - barns möjlighet och förutsättningar till utveckling.

 - Idrotten är en plats att växa till den du är. No matter what. Utan en ideologisk kompass, skulle jag inte vilja vara i politiken. Om jag inte skulle vilja förändra. Då ska jag inte vara minister. Vi ska inse det att de är enorma kraftansträngningar som gör att vi har det rika idrottsliv vi har i Sverige. Idrottsrörelsen behöver den energin för att kunna utvecklas framåt så att den inte backar, tappar, eroderar, säger Amanda.

Hon stannar upp i en reflektion över den tid och den utmaning som är och varit på grund av pandemin.

 - Det som har gjort mig glad är att världen reagerade. Samfällt. Jag ser lokaltidningar som sänder live från matcher människor inte har möjlighet att se och jag är så glad för de virtuella loppen. Att det kan bevara varumärket och att det ger folk mål för sin träning. Jag blev också väldigt glad när det stod klart att det blev Finnkampen. Det är en symbol för att idrotten lever. Att idrotten kan bygga broar mellan oss, säger Amanda.

 - Jag tror lite grann att..att...att det är djupt mänskligt. Vi vill hitta vägar, även om det är krångligare nu. En människa måste få röra på sig, träffas, idrotta och leka ihop. Idrotten har en sådan stor betydelse. Det skär i mitt hjärta när jag ser hur stor smäll idrottsrörelsen fått ta under pandemin. Mitt mål är att vi ska ta oss igenom det här så bra som möjligt. 

En stukad politiker med stark ryggrad

 - Amanda? säger Josefin

 - Kommer du ihåg när vi åkte upp till Luleå och jag frågade om det var något ställe du ville besöka?

Amandas stora blick skiner upp när hon tittar på den signerade matchtröjan från Luleå Hockey som hänger på väggen. Ögonen kurar ihop sig och lockar fram den lilla idrottstjejen som verkar få hennes politiska ryggrad att mjukna av genuin kärlek.

 - Oavsett om du är aktiv, idrottare eller supporter blir det ett stort tomrum när man inte får leva ut det på samma sätt. Jag kände mig väldigt stukad som politiker och människa när man inte kunde träffas fysiskt. Jag tror det är viktigt att få känna det. Med respekt för att människor dör. Pandemin kommer nog påverka oss lång tid framöver och vi behöver göra det här ihop - i kommunerna, i föreningarna, alla enskilda aktiva, vi politiker, jag som idrottsminister. Vi kanske inte kan tackla alla hinder, men vi kan göra en hel del, säger Amanda.

- Det är mitt jobb att omvandla känslorna till lösningar och vägar framåt. Jag ska försöka göra mitt bästa att förklara den komplexa situation som är och finnas tillgänglig för den kritik och de konstruktiva samtal som kommer. I en kris måste alla känslor få finnas. Det kan jag aldrig undvika.

FAKTA

Amanda Sofia Margareta Lind (tidigare Johansson) är vår svenska kultur- och demokratiminister med ansvar för idrottsfrågor sedan 2019.

Född: 2 augusti 1980 i Uppsala.

Familj: Gift med konstnären Björn Ola Lind 57 år. Tre barn och två bonusbarn. 

Amanda kommer senast från posten som partisekreterare för Miljöpartiet. Tidigare bodde hon i Härnösand där hon var språkrör för miljöpartiet och även kommunalråd. Hon har studerat mänskliga rättigheter och engagerade sig vid 22 års ålder som samtalsledare för Rädda barnen. Amanda är utbildad psykolog och har tidigare arbetat inom barn-och ungdomspsykiatrin. En bakgrund inom idrottsrörelsen har fostrat henne till att ta sig framåt genom perspektiv på helheten, genom viljan förändra, att påverka och att tillsammans skapa något värdefullt för varje individ.

Aktuellt:

Amanda har bjudit in idrotten, arrangörer och civilsamhället till ett publikråd. En samtalsform som ska vara hållbar över tid. För ett transparent ledarskap och för att vi tillsammans ska forma framtidens idrottsrörelse och kulturliv.

Skribent: Sara Ulrika Holmgren