Det var en artikel i den amerikanska idrottstidningen Sports Illustrated som gav idén till Stockholm Marathon. Jag åkte tunnelbana hem mot Hässelby en novemberkväll 1978 och läste om New York Marathon. Artikeln handlade om världens största maratonlopp, om Bill Rodgers som vunnit herrklassen, om den norska skollärarinnan Grete Waitz som noterat nytt världsrekord i sin maratondebut och om de övriga 8586 mer anonyma deltagarna som avverkat 42195 meter inför täta åskådarled.
En sådan tävling skulle man prova på. Dags att börja träna för nästa års New York Marathon!
Men sedan tänkte jag vidare: Varför ska man behöva åka ända till New York för att få springa maraton inför täta åskådarled i en stor stad? Varför inte arrangera ett maratonlopp i Stockholm?
Tidigt nästa morgon presenterades idén för två friidrottsledare i Spårvägen; Peter Melin och Janne Ahlström.
Båda var entusiastiska, och vi satte i gång att arbeta med förberedelserna. Först enades vi om att Hässelby (min förening) och Spårvägen skulle arrangera tävlingen.
Vi var nio representanter från Hässelby SK och Stockholms Spårvägars GolF som i början av december 1978 samlades hemma hos Hässelbys ordförande Lars-Johan Oscarsson för att dra upp riktlinjerna.
Detta var innan joggingvågen nått Europa. 1978 fanns det endast ett större maratonlopp i Europa; Athen Marathon med knappt två tusen löpare. Maratonlöpning var långt ifrån någon storsport i Sverige. Den största tävlingen hade inte ens två hundra deltagare. Åskådarna var oftast ännu färre. Mot den bakgrunden var det 1978 djärvt att fundera på att arrangera ett maratonlopp i Stockholm.
Först måste vi hitta en bana genom huvudstaden som var exakt 42195 meter lång. Banan skulle passera kända byggnader. Den skulle vara lättlöpt men samtidigt publikvänlig. Och den skulle inte ställa till alltför stora trafikproblem.
I Nils-Olof Björnssons bil åkte vi under vintern runt i Stockholm och tittade på olika banalternativ. Vi studerade kartor och provsprang olika sträckor. Om trafiken - som idag - gått i tunnel under Södermalm hade en betydande del av banan dragits över Södermalm. 1979 kunde vi inte lösa problemet med att korsa Götgatan - som var mycket tätt trafikerad - utan att ställa till kaos för bilisterna. I stället för att ta till vänster vid Slussen och springa längs Stadsgårdskajen valde vi att dra banan till höger, längs Söder Mälarstrand.
Tävlingsdatum fastställdes till lördagen den 4 augusti. Lördag för att alla löpare skulle ha söndagen till att vila ut innan de började arbeta på måndagen. Augusti därför att vi ville ha så lång tid som möjligt för förberedelserna. Egentligen ansåg vi att början av juni var ett bättre alternativ, men tiden dit var för kort.
I februari var banförslaget klart. Polisen gav klartecken. Nu gällde det att informera om loppet och att intressera löparna för att springa maraton på Stockholms gator. Vi ansåg att det knappast gick att göra en mjukstart som New York Road Runner?s Club gjorde när det första New York City Marathon arrangerades 1970 med 127 deltagare.
Om polisen stängde av trafiken i Stockholms city under en lördagseftermiddag måste också maratonloppet bli en succé redan första året, resonerade vi. I annat fall kanske det inte skulle bli något mer Stockholm Marathon.
Vi märkte snabbt att intresset var stort och beslutade oss för att satsa 30000 kr - en stor summa för två friidrottsklubbar 1979 - på att marknadsföra tävlingen. Fler anmälningar. Större intresse från olika sponsorer. Domus, Sarapir (hamburgare), Föreningsbanken, Pripps Sport, Reso, klädföretaget Finnwear, Systembolaget (Spola Kröken), Hallmans Idrottspriser och SEO Rörservice gick in och stöttade loppet.
Aftonbladet blev medarrangör och tidningens bevakning av det nya maratonloppet innebar att intresset ökade ytterligare.
Allt blev större än vi räknat med, och allt tog mer tid än kalkylerat. Men vi lyckades lösa de problem som dök upp.
Till sist var 2145 löpare anmälda - ungefär vad vi siktat på. Men intresset från stockholmarna överträffade alla förväntningar.
När premiärloppet avgjordes lördagen den 4 augusti var åskådarleden så täta på Kungsgatan, vid Stureplan och på Sturegatan att ledarbilen knappt kunde ta sig fram. Till 1980 års lopp ändrades därför banan.
Hundra tusen åskådare hyllade löparna. Stockholm Marathon blev en folkfest i det sköna sommarvädret - 19 grader varmt och solsken vid starten kl 16.00. Jukka Toivola från Finland vann herrklassen och Heide Brenner från Västtyskland damklassen, men de verkliga vinnarna fanns längre ned i resultatlistan. Plötsligt hade vanliga motionslöpare blivit publikfavoriter i Stockholm.
De 51 kvinnliga löparna blev extra uppmärksammade. 1979 var kvinnorna fortfarande utestängda från Vasaloppet. Året efter fick de vara med - mycket tack vare all publicitet kring
de kvinnliga deltagarna i Stockholm Marathon.
1809 fullföljde loppet. Alla var nöjda med Stockholm Marathon som inte liknade någon tävling som tidigare arrangerats i Sverige.