Solljuset gör ett försök att skimra igenom det tunga regnmoln som ligger över Olskroken i Göteborg. Det är en söndag i juli och ett tjugotal gäster har sökt skydd för stormen på det franska fiket Le Pain Francais. Espressomaskinen pyser ut bolmade ånga och ett mummel går som en bris mellan borden. Utanför tackar ett paraply för sig och en man i svart skaljacka navigerar mellan vindpustarna. Samma man står nu framför mig och tittar upp genom sina runda glasögon. Regndroppar täcker glaset. Han sträcker upp armbågen och hälsar. 

 – Vill du äta?

 – Ja, det är väl lika bra, svarar Jens

Smilgroparna letar sig uppåt samtidigt som ett par fundersamma rynkor bildas i pannan. 

 – Vad vill du veta om mig? frågar han

Sedan 1989 har Jens skildrat idrottens skuggor och solsken. Han har vandrat mellan in- och utgången till de stora arenorna. Han har bevakat den lilla lokala fotbollsmatchen, trestegshopparen Christian Olssons genombrott och synliggjort frågor kring korruption och doping. Han var också på plats igår då stavhopparen Armand Duplantis satte världsårsbästa, på ett publiktomt Nya Ullevi. Det är i ekot mellan de tomma raderna Jens hittar fragment, kontraster och skapar ett sätt att berätta om den del av idrotten som sällan syns. Där strålkastarna riktas mot idrottspolitiska frågor. 

 – Har du idrottat själv? 

 – Näej. Men jag tänkte du skulle fråga det, svarar Jens och ivrar sig genom berättelsen.

 - Två maratonlopp! Jag och en kompis tränade inför Stockholm Marathon på 80-talet. Vi var lite oroliga att vi inte skulle klara det första gången, men vi kom i mål på 3.33. Jag är rätt stolt över den prestationen, säger Jens och skrattar.  

Han tar en tugga på sin Croque Monsieur och med gaffeln i handen rättar till glasögonen. Under veckan har Jens skrivit om den olympiska brottaren Jenny Fransson, som fällts för dopningsbrott och stängs av i fyra år. Det är en av många berättelser om den andra sidan av idrotten. “Men sista ordet i fallet är inte sagt” och det är det inte för Jens heller. 

 – Det är jätteroligt att skriva om när Duplantis sätter världsårsbästa men som sportjournalist är det viktigare att beskriva ett fusk än ett rekord, säger Jens.

Play the Game 

I över 20 år har Jens varit medlem i Play the Game. Det danska nätverket som lyfter kontroversiella frågor om doping, ledarskap och korruption i samtal mellan forskare, politiker och idrottsorganisationer. 

 – Det har varit tidigare dopade idrottare där som har pratat om varför de gjorde det och så. Det finns alltid en anledning till att folk agerar som de gör. Det gör det ju i livet i stort sett också men det är en bra devis att fundera på. Varför gjorde han så? Eller, varför hamnade det mästerskapet där? Hela grejen går ut på att sätta idrotten i ett kritisk perspektiv. 

 - Jag säger inte att de har rätt alla gånger. Men det blev en väckarklocka för mig. Man lär sig en del och jag vet hur det fungerar nu, säger Jens. Han låter inte sentimental, snarare trött konstaterande.

 – Idrotten är en spegelbild av samhället. Det är därför viktigt att som sportjournalist se till att det sker på lika villkor och berätta om avarterna som försöker skada idrotten. Men det går ju ända upp på ledarnivå, svarar Jens. 

Nu finns bara smulor kvar från den knaperstekta dubbelmackan och samtalet osar mellan idrottens värdegrund och journalistikens makt att påverka den. Idrotten strävar efter att förenas kring sunda värderingar och bland topp-prestationer även bidra till ett hållbart samhälle. När Jens tankar och reflektioner blir till tryckta ord speglas en neutral berättelse som varken tar avstånd eller angrepp utan synliggör och speglar. Vi diskuterar till vilken grad man kan driva sig själv bort från idrottens värdegrund och moral. Kaffet bränner till på läppen. Hur mycket är ett guld egentligen värt?

 – Vet du om det här kaoset kring internationella friidrottsförbundet? Deras ordförande Lamine Diack fick betalt för att sopa positiva dopingprov under mattan. Jag minns att Duplantis manager Daniel Wessfeldt sa till mig  “Det handlar om 15 år av våldtäkt på vår sport”. Det är väl korruption så det stinker om det? Om högsta ledningen är inblandad i korruption, då är idrotten fruktansvärt illa ute. Det är ett totalt moraliskt förfall. Jens tidigare lugna rytm blir mer och mer intensiv när han fortsätter: 

 – Men se på gamla tidningar, där finns det ingenting sånt här. Det sopades under mattan. Idag är sportjournalistik mer kopplat till tv-rättigheter och annonsering. Man koncentrerar sig på det man köpt för dyra pengar och då spelar det ingen roll om man ägnar två sidor åt en bottenmatch som slutar 0-0. Det här riskerar att påverka sportjournalistiken eftersom man inte heller bevakar det negativa. Det är farligt att börja tumma på de journalistiska värderingarna. 

 – Tänk om lokaltidningen skulle behöva lägga ner? Kommer du härifrån?, frågar Jens

 – Jaha, Karlstad. Då är du ju i Stefan Holms hemstad, nickar Jens nöjt och söker ett bekräftande.

Jag nickar tillbaka och tar en klunk kaffe. 

 – Tänk om NWT lägger ner och ingen bevakar det lokala? Det är farligt för demokratin, då kan ju politiker bestämma vad som helst?

Jens ser förundrad ut och lirkar fram sin klocka under skjortkanten. 

 – Nu går min parkering ut.

 I eftermiddag möter Hammarby Häcken och därefter styr Jens kursen mot kusten för tre veckor semester.

 – Av hävd har idrotten alltid varit något att glädjas av. Bland cyniker idag låter det tyvärr som att alla är dopade, men det tror inte jag, säger Jens. Skriver man om doping är det en hjälp till idrotten att lyfta på allt som är galet. Det hjälper till att lyfta dem som är ärliga, avslutar Jens och vinkar hej då. 

FAKTARUTA

Jens Littorin är född 1961 i Stockholm. Han är journalist på Dagens Nyheter. I tre decennier har han bevakat det mesta från lokala matcher till stora mästerskap, främst inom fotboll och friidrott. Han skriver om idrottspolitiska frågor och har däribland författat boken Matchfixning - hotet mot nationalsporten. Jens är sedan 2000, medlem i nätverket Play the Game som driver frågor kring korruption och doping. 2008-2010 arbetade han som korrespondent för DN i Storbritannien och 2004 utsågs han till "Årets sportjournalist". 

Text: Sara Holmgren