Det sägs att sydafrikanen Christian Gitsham som kom tvåa på OS-maran i Stockholm för nästan hundra år sen stack ut för att springa igenom hela maratonbanan dagen före loppet! Den uppretade tränaren fick tag på adepten efter två mil och skickade tillbaka honom till hotellet.
Den amerikanska maratontruppen till nästa OS, i Antwerpen 1920, hade inte heller lärt sig läxan. De tog sig igenom hela sträckan visserligen elva dagar före loppet, men det visade sig vara alldeles för tätt och de flesta sprang långsammare på själva tävlingsdagen. Vid en undersökning efter OS i Atlanta 1996 uppgav var åttonde amerikansk deltagare att den enskilda träningskomponenten som påverkat deras prestation mest var överträning/inte tillräckligt mycket vila.

Det är omöjligt att ge generella riktlinjer om hur mycket man ska skära ner träningen inför ett lopp även om det valsar runt specifika procentsiffror i texter om ämnet. Alla reagerar olika.
Målet med formtoppningen bör vara att reducera den samlade ansträngningen snarare än att försöka utvinna en högre prestationsgrad.

Min grundinställning är att man ska skära bort så mycket som möjligt av det som inte är tävlingsspecifikt. Behåll intensiteten, träna så nära tävlingsfarten som möjligt i allt mindre doser, hoppa över allt joggande annars ökar risken för nedträning. Faran inför ett maratonlopp är att man känner sig slöare och slöare och allt tyngre när man fyller på kolhydrater ju närmare loppet man kommer.

Många vältränade känner sig ”ringrostiga” om de vilar för mycket, de förlorar ”tonus”. De kan därför fortsätta genomföra kvalitativa, om än starkt reducerade, pass till och med dagen före tävling. Pröva i stället att vila helt två dagar före loppet.