Under min elitaktiva tid fick jag ofta frågan om vad som är viktigast i ett maratonlopp. Tiden eller placeringen? Mitt svar var alltid detsamma: det beror på vad det är för ett lopp.
I en mästerskapstävling är placeringen alltid viktigare än sluttiden, medan det i andra tävlingar mycket väl kan vara tvärtom.
För de svenska elitlöparna är placeringen i Stockholm Marathon viktig. Det gäller ju inte bara striden om segern i loppet utan taktiken gäller också striden om tre SM-medaljer. Detta med löptaktik är, det vet de som regelbundet deltar i löptävlingar, ett av våra omklädningsrums vanligaste samtalsämnen. Repliker som "jag gick ut för hårt" respektive "... alldeles för löst och var knappt trött i mål" eller "jag vågade inte hänga på när ni ryckte" har vi alla hört.

Hur genomför man då ur taktisk synpunkt ett maratonlopp på bästa sätt? Här spelar den målsättning du har stor roll och denna kan som nämnts variera. Elitlöparen i mästerskapstävlingen prioriterar i regel placeringen, men kan andra gånger främst sikta på personligt rekord och då låta placeringen och konkurrenterna komm i andra hand. Även de rena motionslöparna kan givetvis ha vitt skilda målsättningar inför ett maratonlopp. Debutanten siktar i första hand på att fullfölja, medan andra mer erfarna hobbylöpare mycket väl kan ha som målsättning att nå en så bra placering som möjligt, tex att komma bland de tusen främsta i Stockholm Marathon. Andra i sin tur siktar på en bestämd tid, helst bättre än förra årets, någon satsar på att bli bäste löpare från den lokala klubben och en annan har helt enkelt som mål att slå alla träningskompisarna.
Vilken målsättning du har avgör till stor del hur de taktiska ritningarna skall läggas upp. Siktar du främst på en viss tid är den viktigaste taktiska regeln att försköka hålla en så jämn fart som möjligt. Räkna i förväg ut vilken snittfart som krävs för att nå ditt tidsmål och försök sedan så snart som möjligt hitta rätt tempo. Här är kilometermarkeringarna utefter banan samt den egna armbandsklockan till stor hjälp. Kan du dessutom hitta en klunga att hänga på som löper i för dig rätt fart så underlättar det betydligt. Tänk bara på att göra resan så bekväm som möjligt. Gå inte upp och dra i onödan och trötta inte ut dig genom att svara på alla småryck som alltid förekommer i en klunga.
Det vanligaste misstaget när det gäller att nå ett tidsmål är att man förivrar sig och öppnar alldeles för hårt. Kom ihåg att ett maratonlopp börjar egentligen först efter det att tremilsmarkeringen har passerats och det är då som det gäller att ha krafter kvar att hålla snittfarten.
Tilläggas skall att även om man löper mycket jämt så tappar man i regel alltid något i fart under loppets senare skede. Också i ett mycket väl disponerat maratonlopp får man räkna med att andra halvan går 1-2 minuter långsammare än loppets första 21 kilometrar. Ta detta med i beräkningarna när du gör upp ditt tidsschema, annars är risken stor att du missar ditt mål med bara några förargliga minuter.
Tänk också på att ta hänsyn till väderleken när du sätter upp ditt tidsmål. Är vädret mycket varmt, som det varit vid ett flertal tillfällen under Stockholm Marathons historia, är det ingen större idé att jaga personligt rekord. Justera i så fall istället målet uppåt och skjut upp rekordjakten till ett senare tillfälle. Någon eller några gånger under löparlivet kan det dock vara befogat att slänga all taktisk försiktighet överbord och chansa på att kunna förbättra personrekordet radikalt. Förutsättningarna för detta är givetvis att du är i ditt livs form och att de yttre omständigheterna som väder och banprofil är extra gynnsamma.
Infinner sig ett sådant ögonblick så kan man mycket väl spela högt genom att gå på ett betydligt hårdare tidsschema än vanligt och sedan bara försöka hålla ut så länga som möjligt. Håller det – som det gjorde för mig i Berlin en gång – så kan man graturlera sig själv till ett mycket svårslaget personligt rekord och håller det inte så har man i alla fall försökt!

Vid de tillfällen som man har en viss placering som främsta mål så blir taktiken mer komplicerad. Så länge man endast tävlar mot klockan räcker det ju med att ta sin egen löpstyrka samt de yttre omständigheterna som utgångspunkt för taktikplanerna.
Ska man däremot slå vissa bestämda löpare, vare sig det nu är främste opponenten om SM-guldet eller grannen och träningskompisen, så är det dessutom viktigt att veta var dessa står formmässigt samt att känna till deras styrka respektive svagheter. Dessa kunskaper gäller det sedan att ställa i relation till sin egen förmåga och sedan under tävlingen försöka utnyttja till egen fördel. Är tex värste konkurrenten spurtstark gäller det givetvis att med hård fart och lämpliga ryck hänga av honom i god tid innan upploppet. Har han svårt att klara tempoväxlingar så skall du naturligtvis satsa på att rycka sönder honom. Är väste opponenten svag utför så ökar du givetvis i nerförsbackarna. Är han å andra sidan dålig backlöpare så försök få en lucka i motluten. Gemensamt för alla taktiska drag av denna typ är att det är stor fördel att vara den som tar initiativet och bestämmer spelreglerna. Detta är nu alla gånger inte så lätt. Konkurrenterna gör vad de kan för att få loppet att gå sin väg, vilket gör att du kan få svårt att genomföra din taktik percis så som du tänkt dig. Tänk till exempel om du ligger i samma klunga som ärkefienden, och denne plötsligt gör ett hårt ryck. Då måste du mycket snabbt avgöra om du skall hänga med, och kanske riskera att du knäcker dig, eller betrakta rycket som mindre allvarligt och släppa iväg honom och försöka gå ifatt senare. Eller ta exemplet när konkurrenterna öppnar mycket hårdare än du tänkt dig. Skall du då gå med för att ha dem under bevakning eller skall du hålla ditt eget tempo i trygg förvissning om att de kommer att tröttna och vara mogna att plockas framåt 35-kilomtersmarkeringen? Här kan man inte ge generella råd annat än att det gäller att på bästa sätt utnyttja sina egna starka sidor gentemot vad man känner till om motståndarnas svagheter.
Vissa löpare utvecklar denna förmåga till fulländning och gör så gott som aldrig några taktiska misstag, medan andra aldrig lär sig utan löper med huvudet mer eller mindre under armen karriären ut. I regel är det dock så att ju mer man tävlar desto mer lär man sig att behärska man- mot -man kampens alla finter. Som en hjälp på vägen kommer här avslutningsvis några grundläggande taktiska knep som du kanske kan ha nytta av:

Kom ihåg att varje tempoökning frestar på. Undvik därför ryck i loppets tidiga skede och ryck sedan bara när du har en bestämd avsikt med tempoökningen. Ett bra knep är att iakttaga konkurrenterna i klungan och sedan gå upp och köra när någon börjar se plågad ut (givetvis under förutsättningn att du själv känner dig fräsch och vet vilket tempo du tål.) Ett annat tricks är att rycka strax efter en vätskekontroll. Då slappnar uppmärksamheten ofta eftersom alla koncentrerar sig på att dricka vilket man kan utnyttja för att få en lucka.
Gå aldrig upp i täten och dra utan att ha ett bestämt syfte med det. Ett sådant kan vara att du känner att det börjar gå för fort och därför går upp och lugnar ner tempot.
När du hinner upp en konkurrent så sträva efter att passera så snabbt som möjligt Ge honom aldrig tid att hänga på utan försök genast skapa en lucka.
När du själv blir upphunnen bakifrån så finns det två strategier: Antinge försöker du öka farten något precis innan konkurrenten är ifatt. Har du tur och medtävlaren är trött så resignerar han och du kan hålla avståndet in i mål.
Det här knepet fungerar bäst i slutet av ett lopp när tröttheten satt in på allvar. Eller, vilket är lämpligare i loppets tidiga skede, du låter konkurrenten komma ifatt och lägger dig sedan i rygg på honom. Förhoppningsvis har han då bränt sitt bästa krut och du kan senare avgöra till egen fördel.
Sträva efter att alltid löpa kortast möjliga väg. Snåla genom kurvorna så mycket som banmarkeringen tillåter och manövrera i god tid innan vätskekontrollerna in dig i bästa möjliga position.