Den 17 september ljuder startskottet för Ramboll Stockholm Halvmarathon 2022. Nytt för i år är att varje stadsdel som banan löper igenom har fått sitt eget ansikte utåt. Ambassadörerna är inte några kändisar utan individer som deltagarna kan identifiera sig med. Personer som sliter med motivationen ibland, har svårt att få in alla träningspass i vardagspusslet eller varför inte vara den superdedikerade vardagsmotionären med stora mål i sikte? En bit över ett hundra ansökningar trillade in och fyra valdes ut. I den här reportageserien som vi har valt att kalla för ”Livet och löpning med:” kommer du att få stifta bekantskap med de fyra ambassadörerna från Kungsholmen, Gamla Stan, Södermalm och Norrmalm. 

Först ut är ingen mindre än Daniel Åkerlund, 37 år gammal med hjärtat i Norrmalm. Han erkänner dock när vi slår oss ner för intervjun att kärleken tvingat honom till Östermalm och Gärdet. 

– Min sambo bodde där när vi träffades, men jag lyckades lura med henne till Norrmalm som jag såklart tycker är den bästa stadsdelen. Sen vankades det flytt igen och då var det hennes tur och välja och då hamnade vi på Gärdet. Vilket är bra det också, lägger han till. 

Men vem är Daniel då? Han beskriver sig som en ganska inkännande och tillbakadragen person som till en början inte är den som tar mest plats i sociala sammanhang. Men efter hand som han känner sig tryggare och mer bekväm i en grupp intar han snarare rollen som gängets lustigkurre.

– När jag blir trygg blir jag lite mer clown. Jag tror att jag är rolig, men ah jag vet inte, säger han med ett skratt och tror inte att hans vänner skulle beskriva honom likadant. 

- Tveksamt! De skulle nog säga att jag är en riktig skitstövel, säger han ironiskt.

Det är något som slår mig tidigt, att Daniel har nära till skratt och gärna säger saker med glimten i ögat. Han skojar och samtalet flyter på. 

Uppvuxen på Tyresö flyttade han till Norrmalm för första gången runt 2010 och har bott på inte mindre än tre adresser. Fråga honom vad ni vill om Günters korv, franska vinbarer eller vägen till Luntmakarn. Trots den relativt sena flytten till Norrmalm sitter minnena från stadsdelen kvar sedan tonåren. 

– Det är konstigt egentligen. Som sagt är jag uppvuxen sydost om stan och hade ingen direkt relation till Norrmalm. Men min kusin öppnade restaurang här när jag var 16–17 år. Det var i en ålder då man var ganska formbar och det var så jäkla coolt att han hade den här restaurangen. Så jag vet inte, kanske planterade det något i mig. När mina kompisar sedan skulle flytta in till stan blev det Söder, av naturliga skäl. Men min magkänsla sa alltid att jag hellre ville till Norrmalm. 

– När man kollar på de andra stadsdelarna så finns det liksom krav på att man ska vara någon. På Södermalm ska man vara på ett sätt och på Östermalm förväntas man vara någon annan. Det finns en tydlig bild om hur man ska vara. Här kan man mer vara som man är. Folk har hittat hem och funnit lugnet. Och i Gamla stan vet jag inte ens vem som bor. 

Vi skämtar om att det bara är kungen som bor i Gamla stan och att Daniel nu lagt upp för att skapa en intern fajt mellan ambassadörerna när han trycker till de andra stadsdelarna. Gamla stan får sig en sista känga när han hävdar att det är en usel stadsdel för löpning, något vi får lov att återkomma till när vi pratar med ambassadören därifrån. Det kan kanske råda delade meningar i frågan. 

– Det jag egentligen vill få fram är att Södermalm helt enkelt inte är grejen, säger han återigen med ett skratt! 

”Luften smakar sensommar och sockervadd. Att vara inne i stan är ett äventyr i sig, eftersom vi bor två mil utanför. Någonstans bland alla löpare kommer pappa. Han tittar upp och ler mot mig innan han försvinner runt kröken vid Norrmalmstorg. Det är mina första löparminnen från trottoarkanten. Stockholm Halvmarathon år 1990.
Nu är det dags för mig att själv springa och det där rekordet som pappa satte 1990 har man hört om både en och två gånger. Mitt naturliga mål blir helt enkelt att slå det: 1:29:58. Kanske vill min ettåriga dotter slå min tid någon gång i framtiden. Halvmaran blir också en del i resan mot årets andra mål, nämligen mitt livs första Marathon i Amsterdam.” 

Så skrev Daniel i sin presentation av sig själv på Ramboll Stockholm Halvmarathons Instagram för någon vecka sedan. Det märks att löpningen betyder mycket för honom och att den har en självklar plats i hans liv. Han beskriver hur löpningen är det som får honom att fungera och hur han gjort den till ett naturligt och givet inslag i sin vardag. 

– Antingen sätter man upplevelsen i centrum, få komma ut och få frisk luft eller så gör man det för att få en känsla av att ha lyckats med något svårt. Ur ett prestationsperspektiv kan det vara att uppnå ett uppsatt mål, som att till exempel springa ett lopp. Jag själv gillar och vill ha båda delarna! Löpning har så många delar i sig som är bra. Det kan vara jätteenkelt ena dagen och motigt som fan den andra dagen. Men det är aldrig så att man ångrar sig efteråt, säger han och fortsätter. 

– Jag tror att många tycker det är ganska höga trösklar för att börja springa. Den behöver dock inte vara så hög. Man har en bild av löpning från något gammalt gympapass i skolan där man skulle springa fort, fick blodsmak i munnen och det bara var jobbigt. Men det behöver inte var så och du behöver inte börja där heller. Börja gå och småspringa och så kommer resten efter hand och till slut tar det över ditt liv, haha. 

Samtalet går vidare och Daniel tycker det blir lite klyschigt när vi kommer in på att det är ”resan som är målet”. Samtidigt är träningsperioderna det han uppskattar mest, ofta mer än själva loppet i sig. En stor drivkraft hos honom är strävan efter att se hur pass bra han kan bli efter sina egna förutsättningar. Som ung hade han ingen direkt idrottskarriär och även om både fotboll och kampsport stod på agendan var löpning inget han ägnade speciellt mycket tid åt. 

– Löpningen förekom absolut som ett inslag i övrig idrott jag sysslade med, men var aldrig något jag utövade specifikt. Sedan såg jag mest på när andra i min ålder tränade stenhårt för att nå eliten som unga. Samma människor tycker väl kanske att man är dum i huvudet som håller på så här idag när man är 37, men för mig är det viktigt. Jag gör ju det för min egen skull!

Om löpningen aldrig var något som Daniel ägnade speciellt mycket tid åt i unga år, hur kommer det sig då att det fått en så stor plats i hans liv idag? Svaret hittar vi förmodligen i pappa ”Kjelle” som nämnts tidigare. Han sprang mycket när Daniel var yngre och förmodligen sådde det ett frö hos sonen som sedan blommat ut senare i livet. 

– Pappa sprang mycket under 80- och 90-talet. På den tiden var man lite eljest om man sprang, det var bara knäppisar som höll på med löpning, haha. Ute på Tyresö visste liksom alla vem han var för att han höll på med löpning. Han stack ut ur mängden. 

– Sedan brukade vi alltid åka in och titta på honom när han sprang olika lopp, till exempel Stockholm Halvmarathon. Då stod vi mitt i folkfesten längs gatorna och hejade på honom. Vi sprang och åkte mellan massa olika platser för att få se honom och heja. Då gick man i mål på Stockholms stadion till skillnad från idag. Men just den grejen, att vi åkte runt mellan olika platser för att hinna se honom, det minns jag väl, säger han. 

Idag tränar Daniel fem till sex pass i veckan och träningen består enbart av löpning. Hans mål är att få in cirka 50–60 kilometer på kontot, vilket han oftast lyckas med. Passen är fördelade på ett till två distanspass, ett långpass, två kvalitetspass och ett återhämtningpass. Kvalitet- och distanspassen verkar inte vara några problem att genomföra, däremot har han svårare för långpasset. 

– Långpasset är både svårast att få in och det jag behöver jobba på mest. Ska väl också erkänna att det inte är det roligaste jag vet. Passet brukar vara runt 15 kilometer långt, men behöver byggas ut. Jag känner att milen funkar ganska bra men när jag börjar komma upp mot 15 kilometer börjar det ta emot lite. 

Han springer oftast själv och kan ibland sakna gemenskapen som en löpargrupp eller ett kompisgäng har när de springer tillsammans. Tidigare har han varit med i olika grupper och när chansen att ansöka om att bli ambassadör för Ramboll Stockholm Halvmarathon dök upp såg han det som en morot att ta träningen till nästa nivå. 

– Det var inte bara av snålhet, att jag skulle få en gratis startplats och sådär, säger han och skrattar. 

– Det var främst för att sätta press på mig själv. Om jag går ut med att jag ska göra det här så pass offentligt som det ändå är, då finns det liksom ingen återvändo. Sedan ville jag såklart ta del av den hjälp som erbjuds med träningsprogram och även att få ett sammanhang. Jag ser fram emot att vara en del av en grupp som jobbar mot ett mål. Så det var skitkul att jag blev vald och får göra det här, säger han. 

Vad som också framkommer under mitt samtal med Daniel är att han verkligen är en stadskille. Både på löparbanan och i privatlivet. Privat gillar han att klä upp sig ibland, käka goda middagar och ta en öl eller två. Och när det kommer till löpningen är asfalt det givna underlaget. Att springa i skog och fjäll har han inte mycket för.  

– Jag älskar att springa på asfalt! Oavsett om det är prestationsbaserat eller för upplevelsen. När jag springer lugnare så gillar jag det monotona och låta tankarna försvinna och då vill jag inte behöva tänka på om det är rötter och grenar i vägen utan bara köra på. Och tänker jag prestation vill jag inte att det kommer någon backe eller stig som jag inte planerat för, därför älskar jag landsväg. Där får man asfalt som underlag men samtidigt naturen runtomkring. Jag kan bara tänka mig hur det kommer vara att springa mitt inne i stan, riktigt coolt! Schysst att få ha hela gator för sig själv. Det är riktigt häftigt att ni och andra organisationer får till sånt här för att ett gäng knäppgökar ska ut och springa. 

Samtalet börjar lida mot sitt slut och vi pratar om drömmar och visioner med löpningen. Både i det korta och långa perspektivet. Bland annat ser han fram emot Amsterdam Marathon i oktober, vilket blir hans första maraton. Daniel tror dock att halvmaraton är mer hans typ av distans och i Amsterdam finns det inget tidsmål. Där står upplevelsen och att ta sig i mål i centrum. 

Till sist kommer vi till den mest givna frågan och det som kanske är den allra största anledningen till att Daniel gör en rejäl satsning mot Ramboll Stockholm Halvmarathon 2022. Han har framhävt sin pappa flera gånger under samtalet och familjerekordet han slog på Stockholm Halvmarathon från 1990 är något Daniel hört hans pappa tjata om genom hela livet. Men nu vill ha få ett slut på det. 

– Han har gått och skrutit om det här genom åren så nu är det dags att visa vem det är som är bäst. Och jag har en egen dotter idag som jag hoppas vill täppa till truten på mig en vacker dag! 

– Tror du att du kommer ta det? 

– Ja det tror jag, säger han självsäkert och fortsätter. Jag tror faktiskt att jag kommer ta det med flera minuter… 

I samma andetag ångrar han nästan vad han sagt och säger att vi måste ta bort det, men vidhåller att han kommer ta det. 

– Att gå under 90 minuter är väl någon slags drömgräns så jag kommer verkligen gå för det! Samtidigt kommer jag slå PB oavsett vad eftersom det blir min första halvmara, avslutar han nöjt. 

Vi ser fram emot att få följa Daniel på hans fortsatta resa mot familjerekordet och vi är övertygade om att han kommer fixa det! Om några veckor drar träningsprogrammet för Ramboll Stockholm Halvmarathon i gång. Häng på du också! Vi ses på startlinjen! 

Daniels tipsar om sitt favoritpass: ”1000–1000 pass”

– Jag gillar att köra ”1000–1000-pass”. Du springer 1000 meter hårt följt av 1000 meter lite lugnare. Säg att man springer milen på 40 minuter – då kör man första kilometern i 4.00 fart. Sedan kör du den efterföljande i cirka 4.25 fart och snurrar runt på det i tre set. Det är gött för att den ”långsamma” kilometern känns nästan lätt i kontrast till den hårda kilometern. Det är ett rätt tufft pass så jag brukar köra tre set men orkar man fyra är det också ett alternativ. Brukar ha cirka 10 minuter uppvärmning och nedvarvning.

Text av: Sebastian Wallin