Synen på vad ett långpass ska bestå av och i vilken fart den ska genomföras har förändrats kraftigt genom åren. 1943 skriver Gösse Holmér, som var friidrottsförbundets riksinstruktör och lanserade fartleken, att ”det tar ungefär 20 veckors träning innan en löpare är så tränad, att han kan löpa ett maratonlopp utan att förlora mer kraft och spänst än att han tre veckor senare på nytt kan göra en verkligt förnämlig prestation på sträckan”. Därefter lägger han upp ett program som inledningsvis bara består av promenader! Först efter fyra veckor, då man hade försäkrat sig att man kunde gå hela sträckan var det dags att lägga in löpning och då fortfarande som en liten del under promenader på två, tre mil. Faktum är till och med i slutfasen av den 20 veckor långa träningsperioden kvarstår rådet att gå uppemot en mil mitt i löppassen.

15 år senare har Gösse ändrat sig och låter löpningen introduceras från allra första början, om än blandat med gång. Löptempot ska vara 4 minuter per kilometer! Promenaderna finns dock kvar en gång i veckan och står fortfarande för långpasset, från två mil till fulla maratonsträckan. Framåt sommaren rekommenderar han tre till fyra timmars skogsvandring var tionde dag. Att växla mellan löpning och gång är visserligen det naturliga rådet till absoluta nybörjare, men en av USA:s mest populära tränare Jeff Galloway menar på fullaste allvar än idag att det är det bästa sättet att både träna inför en mara och utföra själva loppet för såväl nykomlingar som erfarna löpare. Även den senare gruppen anmodas ta en gångpaus åtminstone var åttonde minut under sina distanspass.

På 60-talet introducerade den nye zeeländske tränaren Arthur Lydiard något som kom att kallas LSD, inte drogen men väl som en förkortning av ”Long Slow Distance”, som grunden för all långlöpning. Hans adepter höll ingalunda låga farter under dessa pass. I själva verket föreskrev mängdträningens guru att ”bästa sättet att utveckla nödvändig uthållighet är genom att löpa, teoretiskt precis under maximal syreupptagningsförmåga, runt sexton mil (100 miles) per vecka, såväl som annan kompletterande löpning som löparen känner att han vill utföra”. Det översatte han till att en manlig elitlöpare skulle hålla 3:10-3:45/kilometer på distanspassen, som Lydiard alltid förespråkade framför intervaller. Men även om Lydiard tillstod att det är mycket bättre att springa för sakta i början än för fort, så skulle ”slow”i LSD senare misstolkas till att man kunde, till och med borde, springa så långsamt som möjligt. Det gav säkerligen den första joggingvågen en stor skjuts, men blev också till ett gissel för de löpare som satsade på en elitkarriär. Lydiard förespråkade också att börja med att räkna tid i stället för kilometer, fram till dess att man sprang ett pass om dan på en till två timmar med ett helgpass på två till tre timmar.