"Det var den här känslan att inget kan gå fel, man är lycklig. Allting blir målat i lite vackrare färger än vad det kanske egentligen är… Ja det är lite konstigt med den där känslan då man blir så där lycklig. Det går inte att sätta fingret på vad det är utan det bara finns där. Men det är just den här problemfria, ljusa lyckan - att man svävar fram och vill dela med sig till alla."

Beskrivningen ovan är hämtad ur en intervju med en kvinna i 25-årsåldern som sprungit sitt första maratonlopp och som efter ungefär 30 kilometer uppfylldes av detta "lyckorus".

Denna intervju gjordes inom ramen för projektet Marathonlöpning - himmel och helvete? vars syfte var att kartlägga löpares och joggares känslomässiga upplevelser i samband med marathonlöpning och då speciellt med avseende på sådana känslor av upprymdhet som brukar benämnas "runner's high".

Några tidigare studier

Intresset bland forskare för att undersöka vilka fysiologiska och psykiska effekter långdistanslöpning har på utövarna verkar ha tagit fart under första hälften av 80-talet, dvs samtidigt som intresset för att springa marathon starkt ökade, också bland "den motionerande allmänheten". Många av de studier som har genomförts har haft en ren biokemiska infallsvinkel (Philipp m fl, 1992; Janal m fl, 1984; Franklin, 1987; Houghten m fl, 1986; Glämsta m fl, 1993; Nyberg, Sanderson & Glämsta, 1997) där man framför allt undersökt vad som händer på det hormonella planet under ett marathonlopp. Och det får väl numera anses som allmänt accepterat att kroppens eget morfin, endorfinet, har en nyckelroll i organismens sätt att som svar på hård och långvarig fysisk ansträngning reducera smärtupplevelser, samt att detta ämne också kan bidraga till uppkomsten av psykiskt välbehag och lustupplevelser av mer eller mindre kraftigt slag.

Förekomst av s.k. "runner´s high" har penetrerats i några studier med skiftande resultat vilket till en del troligen kan förklaras av att man lagt in olika innebörd i begreppet, alltifrån att det kan innefatta ett allmänt avslappnat tillstånd eller drömliknande, hypnotiska stämningslägen till extraordinära, totaleuforiska upplevelser (Masters, 1992; Summers m fl, 1982). I den sistnämnda studien (Summers m fl, 1982) rapporteras att ca en fjärdedel av de medelålders icke-elitlöpare som deltagit i ett marathonlopp hade upplevt "runner´s high". En annan undersökning bland ultramarathonlöpare pekade på att de flesta sällan eller aldrig hade upplevt detta tillstånd (Acevedo, m fl 1992). En ytterligare studie (Sachs, 1984) pekade på att tre av fyra "medellöpare" (minst 30 minuters träning fyra gånger i veckan) hade drabbats/förunnats. De beskrivningar som gavs av "runner's high"-upplevelsen varierade mycket, både till grad och art. Intensiteten kunde ligga på en skala från "allmänt välbefinnande" (löpning med flyt och utan ansträngning) till något som författaren betecknar som "super high" (maximal inre glädje, flyt, snabbhet, känsla av stark "förening" med omgivningen).

De tre undersökningarna

Efter två mindre pilotundersökningar påbörjades den egentliga undersökningen i samband med 1996 års upplaga av Stockholm Marathon. Denna undersökning innefattade tre delstudier. Den första delstudien, Löparupplevelser under ett marathonlopp, genomfördes med hjälp av en enkät som skickades ut till ett representativt urval av anmälda löpare. Nästan 600 personer fick således ett frågeformulär i sin brevlåda första vardagen efter det att loppet hade ägt rum. I delstudie två, Tio löpares beskrivningar av "runner's high", intervjuades tio personer som i sina enkätsvar angivit att de hade haft en eller flera upplevelser av "runner's high"-karaktär. Den tredje och sista delstudien, Marathonlöparens "himmel", utgjordes av en fördjupande enkät som vände sig till 125 löpare som i första enkätomgången svarat att de under loppet erfarit denna euforiska upplevelse.

Delstudie 1: Löparupplevelser under ett marathonlopp

Enkäten i denna första delstudie besvarades av 434 personer, vilket innebär en svarsandel på 73%. Kvinnornas andel av det totala antalet svarande var 12%, vilket således överensstämmer med andelen för samtliga personer som deltog i loppet. Medelåldern var 38 år och en mängd olika yrken fanns representerade. Några idrottsliga bakgrundsdata visade bl a att man i genomsnitt hade ägnat sig åt löpning/ joggning i ca 10 år, att nästan hälften (44%) var debuterande marathonlöpare i samband med det aktuella loppet medan ytterligheten åt andra hållet utgjordes av ett par personer som hade avverkat mer än hundra lopp. På frågan om varför man en gång i tiden började med löpning/joggning visade det sig att de fysiska skälen dominerade (60%) över de psykiska (22%). Den efterföljande frågan om varför man fortsätter att löpa/jogga pekade på ett motsatt förhållande, dvs här dominerade de psykiska orsakerna över de fysiska (56 mot 32%). Att man hade anmält sig till Stockholm Marathon -96 berodde främst på tre orsaker. För de som sprungit marathon förut var den dominerande orsaken loppet i sig (positiva erfarenheter, tradition att springa) medan det för debutanterna var själva utmaningen i att klara av en mara. Båda grupperna ansåg vidare att loppet utgjorde en "morot" för träningen. I genomsnitt tränade man 4 mil per vecka under tvåmånadersperioden innan loppet. Den manlige "medellöparen" i undersökningsgruppen sprang i mål på 3.58 medan tiden för motsvarande kvinna hamnade på 4.26. En "genomsnittskurva" för hur man upplevde graden av fysisk påfrestning under loppets olika skeden visar att påfrestningen successivt ökar fram till ca 40 km varefter den sjunker något fram till mål. (Se bild 1)

Motsvarande genomsnittskurva för psykiskt stämningsläge under loppets olika kilometerintervall pekar på att man i början av loppet känner sig ganska upprymd och den sinnesstämningen håller i sig fram till omkring 15 km. Därefter sjunker humörkurvan gradvis fram till dess att man har sprungit 35 kilometer, men vänder sedan för att under loppets två sista kilometer stiga brant. (Se bild 2)

Beträffande upplevelser av "runner's high" och med den oprecisa definition på företeelsen som gavs i frågeformuläret, svarade 48% av de fullföljande löparna att man hade haft en eller flera sådana upplevelser under loppet. Resultaten visade också att det var vanligast att löparna "drabbades" av denna upplevelse någonstans mellan 10 och 30 km (sannolikt med en "topp" runt 20) samt från 40 km och in i mål på Stadion. 
I en sambandsanalys ställdes bakgrundsvariablerna kön, ålder, antal år av löpning/joggning, antal tidigare sprungna marathonlopp, träningsintensitet och erhållen sluttid mot förekomsten av "runner's high" under loppet. Utfallet visade att det fanns ett klart samband mellan ålder respektive antalet avverkade maror och "runner's high". Ju äldre man var och desto fler maror man hade sprungit, desto färre upplevelser av fenomenet. Antingen kan detta ses som en indikation på att erfarenhet motverkar denna typ av upplevelse eller också är det så att ju fler upplevelser man samlar på sig under åren, desto vardagligare blir de och upplevs därmed inte som "höjdare". För de övriga bakgrundsvariablerna förelåg inget samband.
På frågan om man någon eller några gånger tidigare under sitt löparliv upplevt "runner's high" svarade 75% att så var fallet. Vidare framkom det att upplevelsen kunde ge sig tillkänna under såväl tävling som träning. Däremot pekar resultaten på en högre frekvens i samband med längre lopp, 20 km och däröver.

Delstudie 2: Tio löpares beskrivning av "runner's high"

Studiens centrala frågeställning, innebörden i fenomenet "runner's high", belystes inledningsvis med hjälp av material hämtade ur två olika källor. Den ena källan utgjordes av de beskrivningar som löparna hade nedtecknat i sina enkätsvar och den andra av de skildringar som erhölls i de tio intervjuer som genomfördes i delstudie 2. Bearbetning och analys av detta material från de två delstudierna resulterade sammantaget i att i huvudsak tio upplevelseyttringar kunde identifieras. I nedanstående listning följs respektive dimension av en "innehållsdeklaration" som för tydlighetens skull är tillspetsad genom att den bygger på de mer extrema beskrivningarna.

Känsla av kraftfullhet
Enorm styrka, outtröttlighet, osårbarhet, hela kroppen fylld av energi.

Känsla av att det går lätt
Fantastiskt flyt, benen springer av sig själv, oerhört lätt att springa.

Känsla av att sväva
Flyger fram, springer som på moln, nuddar ej marken.

Lyckokänsla
Enorm glädje, stort lyckorus, lycksalighet, ev. glädjetårar.

Trance
Helt innesluten i sig själv, känsla av att befinna sig i en annan värld, meditativt tillstånd.

Harmoni
Helt harmonisk till kropp och själ, fullständigt avslappnad löpning.

Fokusering
Maximal koncentration på löpningen, avskärmad från omgivningen, "tunnelseende".

Känsla av välbefinnande
Maximalt välbefinnande, kan inte må bättre, löpningen känns extremt skön.

Känsla av stolthet
Enorm stolthet och tillfredsställelse över att vara löpare.

Samhörighetskänsla
Intensiv känsla av gemenskap och samhörighet med andra löpare och publik.

Delstudie 3; Maratonlöparens "himmel"

För att ytterligare kasta sken över det hela genomfördes en fördjupningsstudie. Denna bestod i att med hjälp av både tidigare insamlat material och nya data på ett mer ingående sätt belysa fenomenet ifråga. Undersökningsgruppen utgjordes även i denna studie av personer som genomförde 1996 års upplaga av Stockholm Marathon och som i samband med detta lopp medverkade i den då genomförda undersökningen och i denna även angivit att man under loppet hade "drabbats" av "runner's high". På basis av de tidigare erhållna resultaten konstruerades ett nytt formulär som på ett mer ingående sätt behandlade upplevelsens innehåll och form. Fördjupningsformuläret skickades ut till de aktuella löparna och av 122 möjliga svar inkom 85 vilket innebär en svarsandel på 70%.

Med hjälp av svarsmaterial från den första delstudien jämfördes den aktuella "runner's high"-gruppen med en grupp på drygt 180 löpare som under loppet inte hade haft någon sådan upplevelse. På basis av de erhållna resultaten kunde det konstateras att upplevelsen i lika hög grad drabbade man som kvinna. Ej heller hade det någon betydelse hur många år man ägnat sig åt löpning/joggning eller hur många träningsmil man hade i benen innan start. Däremot indikerar resultaten att chansen att få denna upplevelse minskar både med stigande ålder och med ökad erfarenhet av tävlingsmässig långdistanslöpning.

Då det gällde graden av fysisk påfrestning under loppets olika skeden pekar resultaten på att "runner's high"-gruppen genomsnittligt sett upplevde sig springa med något lättare steg. Denna skillnad i upplevelse avspeglade sig dock inte i någon skillnad i tempo, den erhållna sluttiden var i stort densamma för de båda grupperna. Vidare kände sig "runner's high"-löparna även lättare till sinnes, dvs det psykiska stämningsläget låg på en högre nivå hela loppet igenom. Denna upplevelseskillnad i påfrestning och humör, som då gick i "runner's high"-gruppens favör, kan ha sitt ursprung i två olika, men kanske samverkande, orsaker. Den ena är att "runner's high"-löparna p.g.a. sitt mer positiva fysiska och psykiska tillstånd, i högre utsträckning var tillgängliga för "runner's high". Den andra orsaken till utfallet kan vara att denna positiva upplevelse har färgat av sig på ett sådant sätt att man efter loppets genomförande upplevde löpningen som mer behaglig än vad den i realiteten var.

De tio upplevelsedimensioner som utkristalliserades i projektets två föregående delstudier, och som kunde förknippas med "runner's high", ingick i fördjupningsstudien på så vis att löparna ombads skatta intensiteten i upplevelse för varje dimension. Med detta material som underlag genomfördes en fakoranalys. Denna genererade tre faktorer. Den första faktorn, endogen eufori, byggdes upp av de fem dimensionerna/variablerna "kraftfullhet", "lätthet", "att sväva", "harmoni" och "välbefinnande". I faktor två, förändrat medvetandetillstånd, ingick variablerna "trance" och "fokusering". Den tredje faktorn, exogen eufori, utgjordes av variablerna "lycka", "stolthet" och "samhörighet". Beräkningar visade att den genomsnittliga upplevelseintensiteten var högst i de båda faktorerna "endogen" och "exogen eufori" medan den var relativt låg i faktorn "förändrat medvetandetillstånd".

En jämförelse med avseende på vissa personliga och idrottsliga bakgrundsdata och "runner's high"-upplevelsens karaktär, visade inte på några skillnader förutom i variabeln "kön" där de manliga löparna i högre utsträckning upplevde "förändrat medvetandetillstånd". En annan skillnad visade sig mellan tidig och sen "runner's high" (innan respektive efter 35 km) genom att de tidiga upplevelserna i något högre utsträckning karaktäriserades av "förändrat medvetandetillstånd" medan de sena innehöll mera av "exogen eufori". Beträffande upplevelsens tillslag varierade denna mycket med avseende på dess "plötslighet", varaktighet och intensitet. Här visade sig ett mönster på så vis att ju snabbare företeelsen slog till, desto intensivare upplevdes den samtidigt som den framstod som mer kortvarig.

Utifrån idrottsliga bakgrundsdata kategoriserades löparna med hjälp av klusteranalys in i tre olika kluster, vilka representerade löpare med olika grad av hängivenhet för långdistanslöpning. En variansanalys visade att graden av hängivenhet knappast alls hade något samband med hur man upplevde loppet i vare sig fysisk eller psykisk bemärkelse och således inte heller med avseende på "runner's high"-upplevelsernas form och innehåll. Den i stort sett enda klara skillnaden visade sig i den erhållna sluttiden där klustret med de mest hängivna löparna hade en klart bättre tid jämfört med det kluster som bestod av de minst hängivna löparna.

En ytterligare klusteranalys genomfördes, den här gången med avseende på hur pass fysiskt påfrestande man upplevde loppet under dess olika faser. För de tre "begärda" klustren framträdde tre olika kurvor som således genomsnittligt sett avspeglade den fysiska belastningen allt eftersom löpandet fortskred. Variansanalysen visade här att de olika klustren inte skilde sig från varandra med avseende på könsfördelning, ålder, hängivenhet för löpning eller erhållen sluttid. Dessa variabler hade således inget samband med hur pass lätt eller tungt man upplevde loppet. Då det gäller de humörmässiga svängningarna under loppets genomförande, visade det sig att dessa på ett klart sätt samvarierade med upplevd fysisk påfrestning; ju lättare löpningen kändes, desto högre psykiskt stämningsläge. Beträffande "runner's high" och dess koppling till upplevd fysisk påfrestning, framkom det att i det kluster som upplevde loppet som minst påfrestande var andelen sena "runner's high" (sådana som inträffade efter 35 km) betydligt större än i de båda andra klustren. Detta skulle tyda på att fenomenet inte är lika benäget att dyka upp om man i sin löpning känner sig alltför sliten i sin kropp och därmed också inte är på tillräckligt gott humör. Samtidigt förefaller det krävas ett visst mått av fysiologisk preparering, i allmänhet uppemot 20 kilometers löpning/joggning.

Referenser:

Acevedo, E.; Dzewaltowski, D.; Gill, D. & Noble, J. (1992): Cognitive orientations of ultramarathoners. Sport Psychologist, 1992 Vol 6(3) 242-252.

Franklin, J. (1987): Molecules of the mind: The brave new science of molecular psychology. New York: Atheneum Publishers.

Glämsta, E-L.; Mørkrid, L.; Lantz, I.; Nyberg, F. (1993): Concomitant increase in blood plasma level of immunoreactive hemorphin-7 and ß-endorphin following long distance running. Regulatory Peptides; 49 (1993) 9-18.

Houghten, R.; Pratt, S.; Young, E.; Brown, H. (1986): Effect of chronic exercise on b-endorphin receptor levels in rats. 17th Annual Scientific Meeting of the International Narcotic Research Conference (1986, San Francisco, California). National Institute on Drug Abuse Research Monograph Series; 1986 No 75, 505-508.

Janal, M.; Colt, E.; Clark, C.; Glusman, M. (1984): Pain sesitivity, mood and plasma endocrine levels in man following long-distance running: Effects of naloxone. Pain; 1984 Vol 19(1) 13-25.

Masters, K. (1992): Hypnotic susceptibility, cognitive dissociation, and runner´s high in a sample of marathon runners. American Journal of Clinical Hypnosis; 1992 Vol 34(3) 193-201.

Nyberg, F.; Sanderson, K.; Glämsta E-L. (1997): The Hemorphins: A New Class of Opioid Peptides Derived from the Blood Protein Hemoglobin. Biopoly, 43: 147-156.

Philipp, E.; Wilckens, T.; Friess, E.; Platte, P.; et al. (1992): Cholecystokinin, gastrin and stress hormone responses in marathon runners. Peptides; 1992 Vol 13(1) 125-128.

Sachs, M. L. (1984): The Runner'' High. I Sachs, M.L. & Buffone, G. W. (1984). Running as Theraphy. An Integrated Approach. Lincoln and London: University of Nebraska Press.

Summers, J.; Sargent, G.; Levey, A.; Murray, K. (1982): Middle-aged, non-elite marathon runners: A Profile. Perceptual and Motor Skills; 1982 Vol 54(3) 963-969