GPS-mottagare har under de senaste åren blivit allt billigare och mindre. Med hjälp av satellitsignaler tar mottagen emot och beräknar läge. En GPS-mottagare för löpning bör ta emot signaler minst en gång varje sekund. Sedan räknas det ut hur långt det är mellan de olika punkterna.
Får inte mottagaren någon signal blir kvaliteten på mätningen sämre eftersom mottagaren hela tiden mäter mellan de senaste två punkterna.
Fördelen med en GPS-mätare är att den inte behöver kalibreras men när man sätter på mottagaren kan det ibland ta flera minuter innan den hittar satelliterna.
Nackdelarna med GPS-mätare är att man måste få kontakt med ett antal satelliter för att få ett bra resultat. I tät skog och i städer kan GPS:en få problem och inomhus fungerar den naturligtvis inte.

Fotpod kallar vi typen av stegmätare som används av Apple (Nike+), Suunto och Polar. Poden är en piezoelektrisk accelerometer - den mäter alltså inte endast varje steg utan även accelerationen i steget vilket teoretiskt gör att mätaren kan känna av olika sorters steg och fart.
Fördelen med en fotpod är att den kan användas överallt och att den är betydligt strömsnålare än både GPS- och radarteknikerna.
Nackdelen är att den behöver kalibreras och att det är många olika faktorer som kan störa resultatet. Byter man underlag, sko och fart så kanske inte kalibreringen fungerar. På ojämna stigar där man varierar sitt steg mycket så fungerar inte fotpodarna så bra.

Radartekniken är relativt ny för löpare. Tyska Sonic Instruments har utvecklat en dopplerradar som studsar en ir-stråle framför löparen för att beräkna fasvinkeln och den relativa hastigheten mellan löparen och marken. En snarlik teknik används för polisens hastighetskontroller med radar.
Fördelen med radartekniken är att den fungerar på alla underlag och i terräng.
Nackdelen är att radarn inte alltid är helt bekväm eftersom den ska spännas fast med en band över magen. När det finns andra löpare tätt framför fungerar heller inte mätningen tillförlitligt.