Korta intervaller, eller intervallstege är mina favoritpass när det gäller kvalitetsträning. Kör jag passet själv brukar jag oftast göra det på asfalts- eller grusväg. Kör jag med min träningsgrupp TSM-Running, eller med kollegor, då händer det att vi springer intervallerna på bana. Jag älskar att springa på bana.

Men av någon anledning tar jag mig sällan, eller aldrig till en bana själv. Jag vet varför. Jag tycker att det känns lite jobbigt att springa själv på bana när det är andra männsikor där. Som att det skulle vara mer okej om jag varit mycket snabbare - en riktig friidrottare ... Men idag bestämde jag mig för att göra det. Vi har en fin löparbana bara en kilometer bort - det är alltid mycket folk där på kvällarna - fotbollsträning med flera lag och många föräldrar som sitter och väntar. Men nu skulle jag strunta i dem. Nu skulle jag fokusera på min egen träning.  Och göra det jag faktiskt tycker är kul. Jag värmde upp med tre kilometers jogg och körde några löpskolninsövningar på väg till banan.

Sen körde jag.

10x150 meter med kort gåvila. Sedan knappa två kilometers nedjogg. Det härliga var att det inte kändes ett dugg pinsamt. Mer som att vi var många, både barn och vuxna, på samma plats som var intresserade av träning. Och i mörkret med strålkastare blev det en extra mysig och lite gemytlig känsla. Jag kommer absolut springa mina intervaller på bana igen - trost att jag är ensam.

Bara som ett litet tips. Om du är som jag och tycker att det känns lite pinsamt att springa ensam på bana. Gör det ändå.

Hade siktat in mig på en bananpannkaka till middag. Men. Någon hade tagit den sista bananen. Men så hittade jag mozarellan i kylen - besvikelse byttes mot lycka. Det blev caprese till middag. Ren och skär onsdagslyx.