Jag kommer aldrig att glömma den här helgen. Ragnar White Cliffs. En helt galen upplevelse med löpning, teamkänsla och skratt så att tårarna rann. Allt inramat av pittoreska byar, stormande hav och vita klippor.

Vi skapade ett lag med 10 deltagare. Vi skulle springa en stafett på den engelska sydkusten. Totalt 28 mil. Vi hyrde 2 minibussar i London, knölade in oss och drog ner till mot Sittingbourne där starten skulle gå. Vi det var jag, Terese, Fredrik, Axel, James, Bengan och Malin från kontoret - och Ulrica, Helena och Cia, vänner som kom in och gjorde laget fullständigt.

Varför gjorde jag det här. Jo, nästa år ska Marathongruppen arrangera Reebok Ragnar Relay i Sverige, Ragnar Lake Mälaren, så vi skapade ett eget stafettlag för att testa. Och för att uppleva det våra deltagare kommer att få vara med om den 15-16 juni. Och jag säger inte det här bara för att jag är partisk. Har du chansen, och har du tillräckligt många som gillar löpning i din bekantskapskrets – och står du ut med minimal sömn - då är det här ett äventyr.

Ulrica målar vikingaflames på hyrbilen

Vi pimpade våra bilar och drog till starten i Sittingbourne vid 9-tiden i lördags morse för ”inskriving” och genomgång av loppet. Och vi väckte uppmärksamhet. Utklädda till vikingar under teamnamnet ”Ragnar coming home” basunerade vi ut att nästa år – då får Ragnar (namngiven efter vikingen) äntligen komma hem.  

Varje deltagare skulle springa tre sträckor var. Totalt skulle vi springa 28 mil fördelat på 30 sträckor. De fem lagmedlemmarna i bil ett tog de första 5 sträckorna, sedan tog min bil (2) över och sprang sträcka 6-10, efter det var det dags för bil ett att springa sträcka 11-15. Är du med? Jag sprang sträckorna 7, 17 och 27. Så snart en av deltagarna börjat springa åkte bilden mot nästa växlingsplats

Ösregn och kuling gjorde vårt äventyr lite extra spännande. Strax efter jag dragit iväg på min första sträcka, kl 15.30, började det regna rejält. Och sedan fortsatte det. Min första sträcka var genom en liten stad (i vikingakläder) men avslutade med ett antal kilometer längs en vacker strandpromenad - jag med vikingakläder och yxan i högsta hugg.

Min andra runda startade 23.00 - inte första gången jag sprang med pannlampa. Men absolut första gången jag sprang alldeles ensam mitt i svartaste natten. För en sak som är lite speciell med Ragnar är att det är väldigt få som startar samtidigt - därför blir deltagarna snabbt utspridda. Jag var rejält orolig innan nattrundan som på hemsidan beskrevs som HARD, men jag älskade det. Lite strul men pannlampan, men förutom det så var det magiskt att springa längs med den mörka strandpromenaden med havet piskandes (12 m/s - medvind, men regnet hade uppehåll) helt ensam. Två löpare sprang jag förbi under mina 11 kilometer, förutom de såg jag bara ett gäng ungdomar festade och några bilar som körde förbi. Jag trodde att det skulle vara jobbigt att börja springa så sent - att det skulle vara svårt att få igång kroppen. Men nej. Kanske det var adrenalinet och spänningen i mörkret som fick igång kroppen.

När  jag och mina "bilkompisar" sprungit klart våra nattsträckor var klockan 03.00 - då åkte vi vidare till nästa växlingsstation och fick några timmars vila medan den andra bilen körde sina sträckor. Två timmars sömn fick vi ihop på golvet i en gammal skola. Ja. Ska du springa Ragnar så måste du klara av att leva sprartanskt i några dagar :)

Min sista sträcka under vårt Ragnar-äventyr startade vid 8.30 på söndagmorgonen. Jag skulle bara springa 4 kilometer. Men vilka kilometer ... Ösregn. Stormbyar. Högt uppe på de vita klipporna. Inga vägar här inte. Bara blött, halt gräs. Brant uppför. Brant nedför. Och vida vyer. Vackert så in i bomben.

Någon har klippt en gräsväg - finaste underlaget under den här sträckan.

Det var så himla skönt att komma i mål efter sista sträckan. Jag hade klarat att springa mitt i natten. Jag hade klarat att springa med minimalt med sömn i kroppen. Nu hade bara tre av mina lagmedlemmar sina stäckor kvar - sedan skulle hela laget gå i mål tillsamans med Ulrica som sprang den allra sista sträckan. Vi mötte upp henne cirka hundra meter innan mål - alla i samma kläder och en stor svensk flagga. Frågar du mig blev det en strålande målgång. Följt av maffig medalj, öl och pizza.

Sammantaget hade vi en otroligt rolig och händelserik upplevelse. Det gick bra för alla i laget förutom Fredrik som tyvärr fick löparknä och inte kunde springa sin sista sträcka. Supertråkigt för honom. Rent praktiskt löste det sig utan problem. Kommer jag göra det igen. Ja, det hoppas jag verkligen. Tyvärr kommer jag inte kunna springa Ragnar Lake Mälaren som går från Gripsholms slott i Mariefred till Drottningholm slott. Men jag är på plats såklart och jobbar.

Du kanske undrar om det inte var något som var dåligt med resan? Nej, inte mycket. Det jag kan komma på är att det blev väldigt mycket stillasittande i bilen. Efter man sprungit så var det bara att byta om till torra kläder och in i bilen. Så mycket stillasittande direkt efter löpningen gjorde kroppen stel. För min del var det ryggen som tog mes stryk. Men jag tror faktiskt att utan regnet hade vi varit ute betydligt mer - vi hade kanske unnat oss att stretcha lite till exempel. Håller tummarna för bättre väder när vi kör vårt lopp den 15-16 juni.

Vi ses!

Och lite fler bilder för dig som är intresserad:

Växling mellan Fredrik och James. 

Bil nr 1 pimpades så himla fint

Min frukost på söndagmorgonen innan sista löprundan

 Vänstertrafik i minibuss = svårt. Bengan lagar sidospegel :)
 

 De andra tyckte att vi hade det stökigt. Vi tyckte det var mysigt

 Ulrica efter målgången.

 Öl. Mejdalj. Nöjda löpare. Jag, Ulrica och Cia.

Tröttaste gänget. Middag på Heathrow