Om vi startar från början, hur började du med löpning? 

- Jag började lägga på mig när jag gifte mig vid 21 års ålder. Samtidigt så började jag spela "Gaelic Football", det är en irländsk grej som vi har här. En amatörliga men som fortfarande brukar bli ganska så intensiv. Jag blev placerad i reservlaget och tänkte att jag måste nog börja springa lite så att jag går ned i vikt och kanske har chans på första-laget. Det var så jag förstod att jag var helt klart bättre på att springa än vad jag var på fotboll. Jag bestämde mig då för att anmäla mig till Belfast Marathon, jag hade fyra månader på mig men hade ingen aning om hur man skulle träna för ett maraton. Jag sprang bara sex kilomter tre gånger i veckan. Det gick bra i 26 kilometer men sen var det ingen rolig upplevelse. Jag staplade in på 3.01. och tänkte att om jag bara springer lite mer så ska det nog gå bra. Jag började träna lite mer och mitt nästa maraton sprang jag på 2.35. Då försvann alla tankar på fotboll och jag började träna mer målmedvetet för löpningen. Jag har alltid älskat all sport, att upptäcka att jag var bra på något innebar att jag vill satsa helhjärtat. Jag började läsa tidningar om löpning och lära mig mer om sporten. 

Tränade du dig själv? 

- Jag har alltid tränat mig själv. Hela mitt löparliv har varit ett exempel av "trial and error". Tidigt i karriären brukade jag alltid öppna för hårt och "vägga" mot slutet. Det är inget roligt sätt att löpa på. Man lär sig genom sina misstag. Man vinner inte loppen den första halvan utan den andra. Jag lärde mig tidigt att maraton var min bästa distans, så kortare lopp var alltid till för att bli bättre på maran. Efter två-tre år hade jag fått ner min tid till 2.19, detta innebar att jag blev inbjuden till en rad olika lopp över hela världen. Jag vann Melbourne Marathon 1988, och var tvåa i Barcelona Marathon. Det stora genombrottet blev Marrakech Marathon som jag löpte på 2.15 och vann, efter det så började det hända grejer mentalt framförallt. Jag tänkte att om jag kan göra 2.15 så kanske jag har en chans på OS, så all min träning började att fokuseras mot att kvala in till OS i Barcelona 1992. 1991 vann jag Dublin Marathon vilket också innefattade de irländska mästerskapen för året och tillika uttagningsloppet för 1992 års OS. Jag sprang på 2.14.46 och fick höra från Irlands Olympiska Kommitée att det inte räckte, jag var tvungen att springa under 2.14. Då valde jag återvända till Marrakech som gick i januari 1992, gick i mål och klockan var trasig, hade ingen aning om vad jag hade sprungit på. När jag satt i tältet efter loppet kommer en av arrangörerna fram till mig och sa - "2.13.59" en sekund under kvalgränsen och jag blev uttagen till OS! 

Hur gick OS? 

- Jag var i mitt livs form efter loppet, allting pekade mot att jag kunde göra något riktigt bra. I februari gick jag ut för en vanlig distans när jag kände något slå till i foten. Jag gjorde det varje löpare skulle gjort, jag fortsatte min distans. När jag kom hem så började jag få en riktigt olustig känsla, något var fel. Morgonen efter kunde jag inte sätta ned foten. En stressfraktur i foten och läkaren trodde inte att jag skulle kunna delta. Jag blev gipsad och kunde inte springa på flera månader. Jag sprang så bra jag kunde men kunde inte göra mig själv rättvisa, men bara känslan av att vara med i ett Olympiskt Spel var bland det största jag har varit med om. 

I löpning brukar man prata om att man har en 10-års period som man kan prestera på topp under. Det verkar som om du har haft två stycken 10-års perioder för du lägger ner satsningen efter OS, berätta. 

- OS kändes som om det var toppen av vad jag kunde göra som atlet. Det är det största som finns. Jag bestämde mig för att börja jobba heltid och löpningen fick inte lika mycket utrymme. Jag sprang givetvis men inte för att förbättra mig själv utan mest för att hålla mig i trim. Jag vann Belfast Marathon 1988 och 1998. När jag var 48 år gammal år 2008 så tänkte jag, varför inte försöka igen. Så jag började träna lite mer igen för att se om jag kunde hävda mig. Denna gången hade loppet vuxit och det kom motstånd från Kenya, men jag kom sexa på 2.29. Då tänkte jag kanske kan bli världens bästa löpare över 50 och det blev ett nytt mål så då började jag träna mer ambitiöst igen. När jag var 53 år gammal vann jag ett maraton i Derry som är i närheten av var jag bor, det vann jag första gången 1984 och sedan 2013 och kände igen att jag hade gjort mitt som löpare. Då tyckte jag också att prestationen började dala, jag var trött och hade ingen energi men kunde inte lista ut vad som var fel. Jag blev deprimerad och började dricka till gränsen av vad kroppen klarade. 2017 höll jag på att dricka ihjäl mig själv, min partner tog mig till sjukhuset för att få dropp och av en ren slump på grund av mitt drickande så upptäcktes det genom ett blodprov att jag hade för mycket kalcium i blodet. Jag hade en körtel som inte fungerade på rätt sätt vilket gjorde att kalciumet åkte ut i blodet. På ett sätt räddades jag av att jag blev tagen till sjukhuset för mitt drickande, annars hade det inte upptäckts. 2018 opererade jag bort körteln och sen dess har jag kommit tillbaka som en ny person och jag har fått en nytändning för löpningen. 

Och nu är du 61 år gammal och springer tider som många yngre inte är i närheten av. Hur är det att åldras som löpare? Och hur är det möjligt att vara så snabb som du är? 

- Jag älskar helt enkelt sporten och jag har lärt mig så mycket under min karriär. Att jag är frisk nu betyder givetvis otroligt mycket och det tillåter mig att träna som jag gör. Men grunden ligger i att gilla sporten, tycker du inte om det kommer du inte fortsätta. 

Hjälper den träningen du gjorde som yngre dig nu? 

- Jag tror faktiskt inte det, när jag var yngre så kunde jag inte springa så mycket mer än 160 kilometer per vecka utan att bli skadad. Jag experimenterade med olika veckovolymer men blev oftast skadad om jag sprang för mycket. Nu springer jag 190 kilometer i veckan, på många sätt hårdare än vad jag gjorde förr. Jag lyssnar på kroppen nu, behöver jag vila så vilar jag. Behöver jag äta äter jag. Jag tar dagen som den kommer. Jag gör det jag känner för och det jag tycker är kul. Min huvudsyssla är löpning, jag känner mig själv. Min ekonomiska löparstil hjälper mig från att skada mig, den kommer naturligt. Del av min talang är att jag kan träna mycket utan att bli skadad, och det får jag utnyttja. De nya skorna med kolfiber och bra dämpning hjälper mig främst genom att jag kan träna mycket, snarare än att jag kan springa så otroligt mycket snabbare på själva tävlingsdagen. Jag återhämtar mig snabbare med de nya skorna. Förr kunde jag springa väldigt snabbt i traditionella tävlingsskor men jag var slut i benen veckorna efter, nu kan jag återhämta mig mycket bättre efter ett lopp. 

Har du ändrat något i hur du tränar nu kontra förr? 

- Det är i stort sätt samma profil, jag springer lite mer nu men lite långsammare så klart. Jag springer inte mycket snabbhet, min snabbhetsträning är genom att tävla vilket har varit svårt det senaste året. Jag känner att jag får ut 100 procent i lopp och det får jag inte på träning. Jag använder fem kilometer och tio kilometer som hårda pass. Sen springer jag mycket efter hur kroppen mår, det kan innebära många spontana pass när jag mår bra. Jag försöker ligga på 160 kilometer i grund, jämn fart oftast och ibland lägger jag in lite fartökningar under passen. I en uppbyggnad bygger jag upp milen upp mot 20 mil. Jag tror mycket på att ibland öka eller springa snabbare på trötta ben för att simulera hur det kommer kännas på slutet av ett maraton. Jag tror att den bästa coachen du kan ha är dig själv, du måste lyssna på din kropp. Givetvis kan man ha en tränare som hjälper dig och det kan vara jättebra, men i slutändan måste du veta hur du känner. Jag kan fortfarande göra fel men jag lär mig fortfarande. 

Hur är kroppen nu mot då? Är du lika rörlig? 

- Haha jag tror inte det, jag stretchar lite ibland men inget som jag lägger någon större vikt vid. Jag brukar börja lugnt och sen öka hela tiden. Inför lopp måste jag värma upp mer nu för att bli tillräckligt varm. Men kroppen vänjer sig. 

Hur fortsätter du att motivera dig själv även fast du inte kommer kunna slå din äldre personbästa? 

- Jag sätter alltid mål, jag vill springa under 2.30 på marathon nu när jag är över 60. Att hela tiden ha ett mål att jobba mot hjälper mig. Jag slog ett världsrekord tillsammans med min son i Frankfurt 2019. Vi är det snabbaste far och son-paret någonsin, det vill vi förbättra också. 

Vad tappar man först när man blir äldre? 

- Helt klart snabbheten, längre sträckor kan man hålla på med mycket längre. Jag tror att det är bra att tävla så länge man kan, låt det bli din snabbhetsträning och ta ut dig själv då. 

Hur reagerar yngre löpare på att du är så snabb? 

- Haha jag börjar bli känd här på Irland nu, det vet att om de ska slå mig får de springa på. De flesta är imponerande och det är givetvis roligt. 

Vad ska man göra för att fortsätta bra som äldre? 

- Man måste springa om man ska bli bra. Så enkelt är det, spring så mycket du kan, tävla så mycket du kan. Det beror på vad man vill få ut av sin löpning. Men vill man vara så bra som möjligt så måste man springa. 

Känns det likadant som det gjorde förr, även fast farten är något långsammare? 

- Helt klart! Det är samma arbete och samma känsla. Man kan inte bromsa åldrandet men man kan alltid lägga ned jobbet! 

Följ Tommy på Instagram @breaking2.30at60 - en stor inspiration! Hela intervjun hör du i avsnitt 65 av Spring Snyggt - med Jesus och Manne.