Man kan sänka vilan vecka för vecka under samma intervallform (se tex artikeln om tusingar: , men även sänka vilan under samma pass. Det är ett mycket effektivt sätt att råda bot på orealistiskt snabba starter.
Den som alltså har en tendens att varken kunna hålla farten på sina intervallpass eller tävlingar kan testa att skära bort några sekunders vila på intervallerna (missförstå inte: det är själva intervallen som är pausen!) Till exempel genom att springa fort sex gånger fyra minuter och vila i två minuter under den första intervallen, 1:50 under den andra, 1:40 under den tredje, 1:30 under den fjärde och 1:20 under den femte.
Likaså kan man ta sju sjunkande intervall-vilor från 60 till 30 sekunder genom att reducera med fem sekunder varje gång (och på åtskilliga andra sätt som endast fantasin kan sätta stopp för). Den sistnämnda varianten ger en väldigt bra effekt eftersom pulsen aldrig hinner sjunka tillräckligt. Kroppen stressas till att lära sig ta hand om slaggprodukterna väldigt snabbt. Man får en hård läxa i fartkontroll, den som startar för fort får ett riktigt pinigt pass!

Vilan kan tas stående/gående med start från samma plats där man avslutade föregående löpning eller joggande antingen planlöst som i en traditionell fartlek alternativt genom att springa en specifik sträcka eventuellt på en bestämd tid. Jag förespråkar i regel joggvila både för att den påminner mer om själva tävlingsakten där man faktiskt inte har råd att stå still (långsammare maratonlöpare undantagna som bör gå vid vätskekontrollerna) och för att det ger större genomsköljning av slaggprodukter. Ståvila kan man spara till väldigt korta pauser.