Det är svart ute. Gatlyktorna lyser upp min väg. Hög musik pumpar i lurarna, stegen är rytminska och luften sval. Jag älskar att springa när det är mörkt ute.

Det är inte kvällslöpning i sig som är grejen - det är mörkret. Och musiken. Jag går helt in i min egen bubbla, och några av mina absolut bästa träningspass har jag haft just i mörkret. Det är nästan som att fötterna går av sig själv. Och jag kan flåsa högt och knappt höra det genom musiken.

I går kväll gav jag mig ut när jag fick avlösning hemma i valpvaktandet. Inte speciellt sent, utan vid 19-tiden. Men det var mörkt ute. Och egentligen var jag lite seg och inte så sugen på att gå ut och springa - men bara efter 200 meter kändes det grymt. Och när jag kom hem efter mina 7 km var jag hög av endorfiner.

Som tjej är jag såklart lite försiktig med var jag springer när det är mörkt. Jag vill helst att det ska vara på platser där det finns folk i rörelse. Undviker skogen - om det inte är på ett väldigt välbesökt löparspår. Samtidigt så har jag inte behov av någon vacker natur, eller spännande vägar när jag springer i mörkret. En trafikerad väg funkar utmärkt - jag går ändå in i min bubbla. Det är jag, mörkret, musiken. Och jag älskar det.

Vacker natur kan vänta tills dagsljuset är tillbaka.