På en stor banderoll stod det: 95 (nästan 100) maraton …190 Göteborgsvarv…133 Lidingölopp…eller motsvarande 400 Sperligsholms-rundor.
GRATTIS SUSANNE
Det är helt sanslöst braaa gjort!!!
För läsare som inte känner till löparstråken i Halmstad kan vi berätta att Susanne genom åren har sprungit Sperlingsholms-rundan – 10 km – många gånger under sina träningspass.

– Jag fick en guldmedalj och en tröja med texten ”Jag klarade D”, berättar Susanne.
– Och så fick jag fjorton blombuketter med fina kort. Det var nästan som att ta studenten en gång till.

Björn välkomnade i Helsingborg
Efter att ha sprungit i Portugal, Spanien, Frankrike, Belgien, Holland, Tyskland och Danmark kom Susanne och Rune Larsson till Sverige i fredags.
Dagen före hade de sprungit genom Köpenhamn och sedan på fredagsmorgonen tagit färjan från Helsingör till Helsingborg.
På kajen i Helsingborg väntade ultralöparen Björn Svensson som följt rapporterna om Susannes löparäventyr på Marathon.se.
– Björn hade tagit kontakt med oss via SMS. Han tog ledigt från jobbet en dag för att välkomna oss till Sverige. Björn tog en massa bilder och bjöd oss på lunch.
– Vi sprang efter kusten norrut och fick tillfälle att titta på den nya statyn av (fotbollspelaren) Henke Larsson. Vi hann bada i havet innan vi kom hem till Björn där han bjöd på oxfilé med färsk potatis och sedan ostkaka med sylt och grädde och kaffe. Det var trevligt.

Skönt att kunna tälta helt öppet
När Susanne och Rune sprang vidare mötte de Susannes man Ingemar som tagit bilen från Halmstad för att bjuda löparhjältarna på fika.
– Vi sprang genom Ängelholm där vi åt middag på en Kinarestaurang och sedan ut på Bjärehalvön. Det slog mig hur vacker naturen är i Sverige.
– I de länder vi sprungit igenom har det bara varit tillåtet att slå upp tältet på campingplatser, så vi har fått smyga oss in i skogar eller bakom höga stenmurar.
– Med den svenska allemansrätten kunde vi äntligen helt öppet stå upp tältet. Vi valde en plats med utsikt över havet och med morgonsol.

På fredagen avverkade Susanne och Rune 53 km. Det blev den sista längre dags etappen.
För att hålla den planerade ankomsttiden till Halmstad blev det bara 31 km på lördagen, genom Båstad och fram till Mellbystrand.
– Vi hade planerat att tälta, men eftersom det började regna så tog vi in på ett vandrarhem, berättar Susanne.

I fint sällskap
Söndagen den 19 juni – sista dagen på Susannes löparäventyr – började klockan 9 då hon och Rune lämnade vandrarhemmet. De sprang en halv mil till Statoil-macken i Snapparp där
Camilla och Tony Jerpenius väntade. Camilla, som tidigare hette Benjaminsson i efternamn, är gammal kompis till Susanne. De tävlade tillsammans i landslaget och de har varit med om att vinna åtskilliga SM-guld i lagtävlingen vid terräng-SM för Hässelby SK.
Camilla och Tony sprang med de sista 18 kilometerna till Halmstad.
På den sista milen anslöt ytterligare drygt 30 personer som Susanne genom åren sprungit med.

Väl framme i Frenarp – som planerat klockan tolv – bjöds Susanne och Rune på ett glas champagne. Det var en liten tröst för att de missade möjligheten att smaka på denna ädla dryck när de sprang genom Champagne-distriktet i norra Frankrike. Det fanns inte några lediga rum på den champagne-gård där de planerat att övernatta.

Middag innan Rune sprang vidare
På söndagsmiddagen bjöd Susanne och Ingemar Johansson på middag i familjens villa i Frenarp; sill och färsk potatis, Rostbiff och sallad samt jordgubbstårta och kaffe.
Middagen avslutades med att alla såg på TV när Susannes som Erik debuterade i friidrottslandslaget genom att springa 3 000 m i lag-EM på Stockholms Stadion.
– Han skötte sig bra, tycker Susanne.

Under middagen fick Rune Larsson sina kläder tvättade och torkade, sedan fotsatte han på egen hand med babyjoggern Gudrun mot Trollhättan där han bor. För Rune väntar ytterligare 25 mil.
– Ingemar och jag följde med på cykel den första halvmilen.
– I morgon ska jag cykla ikapp Rune och bjuda på frukost.

Susanne summerar sitt löparäventyr
Det var den 11 april som löparäventyret började. Susanne Johansson hade förberett sig för löpningen genom Europa i drygt ett halvår. Hon har fina meriter som löpare; SM-guld i maraton, deltagande i EM och i Finnkampen, seger i Tjejmilen och i en rad andra tävlingar.
Men hon hade ingen aning om vad det skulle innebära att springa drygt fem mil om dagen i tio veckor.
Så här summerar Susanne sina erfarenheter från löpningen:

• Största överraskningen?
– Att det var så roligt. Jag hade räknat med att det skulle vara roligt, men inte att det skulle var så här roligt. Vi har pratat och skrattat under hela löpningen.
– Sedan är jag tacksam att kroppen hållit, jag är trots allt 49 år. Det har inte varit några problem med hälsenor, knän eller höfter. Jag har inte haft ont någon stans. Vi har sagt varje kväll att man får vara glad och ödmjuk för det.

• Största besvikelsen?
– Att vi kom fram efter 71 dagar och inte efter 80 som jag räknat med, och att det blev 378,8 mil och inte 400 mil.

• Tuffaste dagen?
– När vi sprang uppför bergskedjan Sierra de Guadarramas i norra Spanien. Det var snö och dimma, och det var kallt och blåsigt. Vägen gick brant uppför, och det blev bara mörkare och kallare. Vi frös och vi hade inte några torra kläder att byta till.
– Det kändes som om vi knappt kom framåt, men till sist hittade vi ett hus där vi fick övernatta. Det var underbart att komma in i värmen.

• Skönaste dagen?
– Det var en varm dag i södra Spanien. Allt tajmade perfekt; vi åt frukost, lunch och middag precis som planerat. Så var det inte alltid. Ibland var det långt mellan de ställen där vi kunde äta.
– Vi sprang genom ett vackert landskap med många apelsinlundar. På kvällen hittade vi en bäck med kristallklart kallt vatten där vi kunde bada. Sedan åt vi ett päron som smakade underbart gott.
– Vi gick en knapp kilometer innan vi hittade en underbar tältplats i en dalgång med en porlande bäck. Vi hörde en gök gala. Det var som i en saga.

• Bästa minnet?
– Det är alla trevliga människor vi mött.
– I Frankrike fick vi hjälp av en man med att laga en punktering på Gudrun (den babyjogger där Susanne och Rune hade all sin utrustning).
– Vi blev hembjudna till honom och fick träffa mannens trevliga fru. Vi tältade i deras trädgård och blev bjudna på frukost nästa morgon.
– En varm dag i Holland träffade vi Mirjam som vattnade sin trädgård när vi sprang förbi. Vi frågade om vi fick låna hennes vattenslang för att tvätta oss. Mirjam lät oss använda hennes badrum och lånade oss handdukar.
– Sedan bjöd hon på middag.

• Varför har det gått så bra?
– Vi har aldrig sprungit längre en dag än att vi tycker att det fortfarande är roligt. När vi inte tyckt att det varit lika kul längre har vi stannat och övernattat.
– Det är mycket viktigare att tänka så än att tänka vi ska springa minst fem mil. Vi har sprungit så länge vi känt för det och sedan sett hur långt det blivit.

• Nästa utmaning?
– Jag har redan fått den frågan, men jag har inte börjat tänka på det ännu.
– Det är klart att det blir ett nytt äventyr, men jag vet inte vad det blir.