När brukar du springa Clara? 

– Jag springer eftermiddag/kväll, klockan 16 är en perfekt tid att springa. Det finns oftast en oro och ångest över att behöva ge mig ut så kanske är därför jag skjuter på det till eftermiddagen. 

Hur ofta springer du? 

– Så ofta som mitt schema säger, ofta är det fyra dagar i veckan. Senaste passet var tre mil på trail med Joanna Swica. Vi skulle springa mellan två rastplatser men lyckades springa fel. Istället för de planerade 17 kilometerna så blev det tre mil. 

Vad är din träningsbakgrund? Du verkar vara ny in i löpningen men du har redan börjat med ultra, hur är det? 

– Jag har faktiskt sprungit mycket innan men bara inte lagt upp det på Instagram, haha. Nu är det dock första gången som jag springer efter ett program och med ett mål (Ultravasan 90k) och det gör givetvis stor skillnad för prestationen och motivationen. Jag är en ganska lat person som tidigare sprungit på känsla och då har det bara blivit löpning någon gång i veckan, nu så ger jag mig ut efter det programmet dikterar. Jag har alltid varit en person som tränat men jag har inte velat profilera mig som en träningsperson. Jag tycker det är fysiskt jobbigt med hård träning egentligen vilket sätter en press tycker jag. Men jag har alltid tränat i alla år. Att det blev så himla mycket träning blev nog mest av en slump. Först sökte jag in till Robinson och var med där och det fanns väl någon träningskoppling till det, ändå en tävling som sätter fysisk press. Under de åtta månader som vi väntade på att det skulle sändas så hade jag en pitch till SVT "Du Clarar mer än vad du tror" som hade lite träningsfokus också, där skulle jag göra lite träningsutmaningar. Allting har gått in i varandra och helt plötsligt har jag blivit någon som tränar. 

Har löpning en särställning för dig eller känner du att andra idrotter lockar lika mycket? 

– Jo absolut. Jag har en bakgrund som friidrottare och tycker alltid att det har varit skönt att vara ute och springa. 

Förväntar sig folk vissa prestationer av dig för att du är löpare? 

– I snitt varannan gång jag pratar om löpning så får jag frågan om vad jag gör milen på. Den motiveras väl kanske av att jag säger att jag ska springa nio mil och att de då tänker att det måste gå fort. Tider är ofta den enda måttstocken för var man befinner sig i sin träning. Jag vet att jag började träna efter ett ultraloppschema för att tiden har så lite relevans. Visst, ska du vinna så måste du springa snabbt likt förbannat. Men jag är intresserad av det, jag vill bara springa långt och då tappar jag press på mig själv. Det är så mycket mindre prestige i att bara springa långt och inte springa fort. Om jag säger att jag inte kan springa milen under 60' så får jag tio grabbar som vill föreläsa om intervallträning för mig, men jag känner inte att jag vill springa snabbare, jag vill springa längre. 

Det blir ingen press i att du tvingas upp i ultra? 

– Det ska mycket till för att andra ska diktera vad jag ska göra, jag tycker det är trevligt med halvmaraton men har aldrig lockats av maraton, vilket gör det konstigt att jag vill springa ultra, haha. Nu när jag har börjat springa långt så har jag programmerat om mitt löpsteg och springer med små korta steg. Jag är nervös för att jag eventuellt skulle springa långsammare på en halvmara trots att jag är bättre tränad. Jag tycker det är effektivt att få folk som kanske är lite nervösa att inte vilja göra något genom att ha tidskraven utifrån, och det är väldigt synd. Det är därför jag gillar "ultra" för där finns inte den pressen på samma sätt. Jag har aldrig haft ett behov av att hävda mig, det är kanske för att jag har blivit en offentlig person som nu också springer mycket som folk sätter krav på mig. Det handlar inte om att förlora sig sjäv för att bevisa en poäng, jag är bra på att springa långsamt, så varför ska jag försöka springa fort när jag inte är bra på det? Jag gillar att utmana mig själv på sånt jag är bra på. 

För att hamna på ett sunt plan i löpningen, vad ska vi göra då? För att den ska vara inkluderande? 

– Jag tänker att det finns två poler för att det finns många som tycker om att göra och jaga tider. Det finns nog betydligt färre som springer utan att vilja gå framåt och springa fort. Det är nog svårt som nybörjare att förstå att även ett proffs någon gång varit nybörjare. Jag tror att det är lätt att känna sig dålig då. Därför tror jag det är bra att veta att man får springa långsamt och att det faktiskt kan vara bra för att utvecklas för dem som inte vill springa snabbast. Jag tycker dock inte att det finns ett så himla stort problem, klart jag kan känna mig lite kass om någon tycker att jag är långsam men det är egentligen bara mitt egna problem, det spelar ju ingen roll. 

Avslutningsvis, vad är grejen med löpning? 

– Oj! För att det är skönt! 

Hör hela intevjun med Clara Henry i senaste avsnittet av Spring Snyggt - med Jesus och Manne