En sen eftermiddag i slutet av April kör vi västerut på Amerikas ryggrad. Route 66. Vägen sträcker sig 3945 kilometer från Los Angeles i väst till Chicago i öst genom ökenstaten Arizona där vi befinner oss. Runt om bäddar San Francisco peaks höga bergstoppar in universitetsstaden Flagstaff som lockar världens löpare med frisk luft, djup tallskog och 2100 meters höjd över havet.  Vi har precis sprungit en gemensam distans på en grusväg i utkanten av Flagstaff - Old Walnut Canyon Road - där starten på en oändligt lång trail går genom öppen skog, sten och allt för många tallkottar att räkna.

Att springa bredvid Hanna är som att vaggas in i en rytm där både fokus och glädje får utrymme.  Där den mjuka blicken fäst en bit framför leder vägen. Är det en vana från tiden som fotbollsspelare i AIK division 1 eller en del av att vara i processen? Meditation. Det är något alla borde ta del av minns jag Hanna säga, innan hon svänger av motorvägen in mot Flagstaff.

Det är våren 2018 och ett par månader innan Hanna efter kontrollerad och progressiv löpning når en finalplats på 1500 meter och semifinal på 800 meter under EM i Berlin. Ett år tidigare blev hon fjärde bästa svenska kvinna genom tiderna på distansen. Det var under VM i London när hon sprang in på personligt rekord 2.00,43 och gav de flesta ögon ett bredare perspektiv.

 - Vem är hon? 

 - Va, gammal fotbollsspelare?

 - Hur kan hon vara så bra? 

Del 1. San Pedro, Los Angeles och Göteborg, Sverige. Maj 2020.

8 timmars bilresa västerut från Flagstaff till Santa Monica tar den historiska vägen slut. En halvtimmes bilresa därifrån, i San Pedro bor Hanna tillsammans med sin sambo Sam. Här är man inte längre omgiven av ponderosa pines utan palmer och betongblock snuddar fotsulorna. Det är maj 2020 och Covid-19 ligger som en tung dimma över världen men genom FaceTime skymtar det till synes klarblå havet längs Long beach. 

 - Godmorgon, säger Hanna nyvaken med morgonkaffet i handen.

Långt innan både EM och OS ställde in eller flyttades fram stängde USA snabbt ner samhället. Till skillnad från Sverige stängde motions- och vandringsleder ner där Hanna brukar springa. 

 - Jag kände en enorm stress av osäkerheten att inte kunna träna. Hur skulle jag hinna kvala?  Det skulle inte finnas några tävlingar här, säger Hanna förundrad.

Istället åkte hon tillbaka till Flagstaff tunna luft för fem veckor träningsläger. Ett läger som var tänkt i gemenskap med svenska löpare, men som hon nu genomförde själv. 

 -Har du varit uppe vid sjön Lake Marshall?  Man åker bara upp upp upp upp upp och hamnar precis ovanför Lake Mary Road. Folk campar där och runt sjön går det ett spår och det är hur vackert som helst, säger Hanna. 

En för laget

Det meditativa med löpningen och löpningen som sport - har inte alltid vara närvarande i Hannas liv. Även om mamma Karines röst länge funnits i bakhuvudet  “Du borde testa friidrott”. 

Hon, som alltid vetat hur mycket Hanna tyckt om att springa. 

Redan som 5 åring började Hanna med fotboll i Segeltorps IF, utanför Stockholm. Tio år senare var hon den löpstarka innerfältaren i division 1 och spelade för AIK och Enskede. För att få mer tid på planen gick hon senare ner till division 2 i Lidingö. Två års uppehåll och två korsbandsskador senare åkte hon över till USA 2012 för att återuppta fotbollen och studera på Marymount California University. Genom friidrotten såg hon möjlighet att bli en bättre fotbollsspelare. Det gjorde det naturligt att under säsongsvilan våren 2015 gå fram till skolans friidrottstränare och fråga om att få vara med.

 - Varför inte typ?, så tänkte jag, säger Hanna och drar lätt på axlarna.

Är det något tjugo år med fotboll och skador har gett henne är det att lära känna sin egen kropp och vad den klarar av. Men att gå från lagsport till att leda sig själv från start till mål i en längd av 8 fotbollsplaner, var något helt annat. 

 - Jag har aldrig känt mig nervös. Jag gör det här för laget. Jag har alltid varit den som tagit straffar. Alltid varit lugn och därför kunnat hantera pressen, berättar Hanna. 

 - Men jag minns mina första tävlingar i friidrott. Jag var så sjukt nervös. Det här ångesten. Allt skulle ut på en gång, man är själv och kan inte göra några misstag. Jag mådde så dåligt och jag tyckte till och med det var mental jobbigt att springa trettio minuter distans. Under mitt första 800-meterslopp så kollade på alla de andra på startlinjen och funderade “Hur ska jag göra nu?! Jag sprang efter en tjej hela vägen och med 200 meter kvar skrek min tränare  “nuuu måste du gå”och jag tänkte “okej”. 

Utan särskild träning sprang Hanna in på 2.22 och mellan träningspassen blev amerikanska topplöpare som Emma Coburn och Brenda Martinez instagramflöde en ständig strilande ström av inspiration. Hur bra kunde Hanna bli? Var det kanske positivt att som 25 åring komma in i en elitidrott, helt utan referensramar? Successivt gav Hanna löpningen mer och mer utrymme.  Friidrotten ersatte det driv och den motivation hon hade för fotbollen och är det som nu formar hennes liv. Men rädslan att svika sig själv blev en utmaning, som tog tid att bemästra. 

 - Jag tror nervositeten kommer över att man vill vinna så mycket. Fotboll är inte en speciellt smärtsam sport, men ska du springa fort då gör det ju ont. Jag tror andra som har varit i friidrotten sedan man var liten är mer vana vid det. När man väl accepterat att det kommer göra ont, då är det inte så farligt längre. För mig handlade det mer om press på mig själv. Jag vill springa bättre än förra loppet. Men när det gör så jäkla ont, tänk om jag viker ner mig?  Det var det som var jobbigt. Att jag skulle svika mig själv.

Del 2. Zen i Sankt Moritz

Det är på den vägen Hanna efter ett par år, hittade till meditationen. Hon såg det först som ett sätt att bli starkare när det väl gäller. Men också ett verktyg för hela livet - att kunna uppskatta allting mycket bättre. 

 - Ju mer man håller på med löpningen så fattar man att när man ställer sig på startlinjen så är det den som är starkast mentalt som vinner och den insikten har jag kommit mer och mer in i. Jag tycker det har skiftat från att “jag ska vinna, jag ska ta mig dit och dit” till att ja, det är målet -men fokus är här och nu och att njuta av den dagliga processen, säger Hanna. 

2019 stundande ett VM i oktober. Men när augusti kom kände sig Hanna färdig med säsongen. Den fysiska kapaciteten drogs ner av mentala och känslomässiga vågor. Andra delar av livet, kom emellan. 

 - Det var mycket stress privat, fokus på fel saker och mycket resande. Jag försökte att jobba mentalt. Men ibland måste man också tillåta sig själv att det är jobbigt. Om jag då bara fokuserat på prestationen och en viss tid -som jag nu inte nådde upp till - skulle jag varit värdelös då? Så är det ju inte. Då måste man verkligen fokusera på processen och hitta glädje i den, berättar Hanna.

Hon minns tillbaka till den där sommaren 2018. Appen Headspace gick på högvarv varje dag. Inte bara på vårlägret i Flagstaff utan även på tåg och flyg tog Hanna tillfället att få mer utrymme och klarhet mentalt. Under förläget i Sankt Moritz, veckorna innan EM, hade hon som mål att bli så mentalt stark det bara gick och under EM i Berlin  blev ett verktyg att stanna i nuet och behålla ett lugn inför och mellan försök, semi- och finaler.

 - Med hjälp av appen gjorde jag 10-20 min meditation i princip varje dag. Jag gick igenom olika program som jag sen använde tekniker ifrån. Det var framförallt ett "competition" och ett "recovery" program som jag tyckte hjälpte mig väldigt mycket. I "competition" handlade det typ om att hitta en grej att lägga mitt fokus på. Det kunde antingen vara en fysisk känsla eller något jag tittade på. Jag kom verkligen in ett bra flow och i Sankt Moritz blir man ju zen bara av att vara där, säger Hanna

 - Jag skulle vilja säga att jag mediterar varje morgon, men det går i perioder för jag känner också att livet flyter på och jag faktiskt är här och nu, även om jag inte sätter mig ner och mediterar. För mig handlar det egentligen mycket om att spendera tid med de som är viktiga, familjen framförallt - men också rutiner, sova tillräckligt, äta bra - mår jag fysiskt bra så mår jag ofta mentalt mycket bättre.

Atlanten emellan 

Sedan inomhussäsongen tränar hon tillsammans med Per Skoog från Sävedalens AIK. Ett tränar-skifte och samarbete som får Hanna att känna sig trygg, sedd och hörd trots atlanten emellan.

 - Han tar intresse i mig som person och allt omkring. Det gör att jag vill höra av mig tillbaka. Jag är fortfarande ganska självständig i hur mycket volym jag kör och när jag springer mina distanser. Min största rädsla var att inte få någon frihet alls, men vi har hittat en jättebra balans tycker jag. Det känns som att allt har klickat på ett sätt som det inte har gjort förut, säger Hanna

Träningspassen genomför Hanna tillsammans med Valor Track Club. Ett bra namn på en grupp, säger Hanna, ler och berättar att Valor står för “courage/boldness/determination in battle” 

Det är en grupp som hon beskriver det “med killar som är halvbra men mer än gärna springer mina pass”

 - Många gör det ju för att de tycker att det är kul. Att hjälpa Hanna är ju också kul! säger Hanna och återger känslan som gruppen skapar och den kultur som den bär.

 - Jag är verkligen mer som en hel person och får energi av att åka en halvtimme av att testa nya löpvägar, så jag skulle nog inte klara av att fokusera på vad som svart på vitt är bättre för en prestation. Jag får energi av olika saker och att springa på olika platser. När jag har tråkigt brukar jag sitta på google maps och söka efter nya platser, och då brukar Sam bara sitta och skratta åt mig, avslutar Hanna med en energi som verkar tillräckligt påfylld för att navigera och prestera en osäker sommar, som den 2020. 

FAKTA

Hanna Hermansson

Bor: Los Angeles, Kalifornien 

Född:  18 maj 1989 Hammarbyhöjden

Uppväxt Segeltorp söder om Stockholm 

Klubb: Turebergs FK

Tränare: Per Skoog

Meriter

1500 meter 4.07,16 Berlin 2018

800 meter 2.00,43 London 017

Text: Sara Holmgren