SE UPP FÖR DÖRRARNA. DÖRRARNA STÄNGS.

Efter ett par byten från Stockholm Centralstation stannar tvärbanan vid Sickla Kaj i Hammarby Sjöstad. Söder om Söder. Söndag, 1 september. En förändring känns i luften när sommaren bryter mot hösten. Jag googlar fram “Magnus Johansson Bageri & Konditori”. 80 meter till målet på Lugnets Allé 7. Det här är Sandra Erikssons, den finska hinderlöparen, favoritkafé. Det plingar till i telefonen: “Kanske blir 5 minuter sen. Vill se klart tjejernas 5000 meter på SM. Men bor bara 7 minuter från fiket så jag borde hinna ganska bra ändå”. 

Strax därefter kommer Sandra upp för trappan till fikets övervåning. Hon balanserar brickan med en kanna kaffe och en klassisk bakelse på, ställer ner det på bordet, sträcker fram sin hand och hälsar.

-När gjorde du din tatuering?

-Strax efter OS i London 2012. Precis när jag hade flyttat hit, säger Sandra och vinklar handleden uppåt. Jag visste direkt var den skulle vara, men inte åt vilket håll.

-”Men har du handen sådärså blir den ju upp och ner”, sa tatueraren.

-Men va fan, då lägger jag den på sidan.

-Den får vara där nu, jag inte ändra någonting. Man är inte så unik med den, men det blir ju ganska häftigt - någon slags samhörighet, berättar Sandra. 

-Jag minns ganska lite från det OS. Jag var mycket för mig själv och var nog bara allmänt blyg och osocial. Men herrarnas 100 meter final kommer jag ihåg. När Bolt vann. Det var hyfsad stämning, säger Sandra med glimten i ögat. 

Väl på banan präglas hennes löpning av självsäkerhet med full uppmärksamhet på sin uppgift. Men det var mycket som förändrades efter Europamästerskapen 2014 - som i Sandras värld skulle stå mellan henne och Charlotta Fougberg, men ingenting fungerade, berättar Sandra efter att ha kommit i mål som 10:a.

-Det var den absolut största motgången jag haft dittills. Efter det tog jag inte saker för givet. Jag kunde inte gå in i en tävling och veta att jag skulle prestera på samma sätt som tidigare. Jag blev mer nervös och osäker på allt omkring. Efter EM var jag mest besviken över att jag inte hade lyssnat mer på kroppen och tagit det lugnare innan, säger Sandra. 

EM 2014 var också första gången på länge som en finländare var medaljkandidat på något annat än herrarnas spjut. Att Sandra skulle ta medalj var ingen förhoppning utan något som förväntades, av den hårda, mentalt starka finländska kulturen, som Sandra beskriver den; 

-Medialt - framför allt i kommentarsfälten, tolkades min prestation utifrån att jag var alldeles för svag mentalt och inte skulle bli något. Den var ganska tuff att ta. Oavsett varför man misslyckas, handlar det alltid om att man är mentalt svag. Det är fortfarande många i Finland som tror att psykisk ohälsa inte existerar. Det kommer mer och mer, men vi ligger verkligen efter, berättar Sandra. 

 “Som ung bara bestämmer man sig, och tror att det bara är att göra”

SANDRA ELISABET ERIKSSON 

Sandra är uppvuxen en timmes bilfärd norrut från Vasa, Finland i den svenskspråkiga, lite mindre staden Nykarleby. Med fyra syskon som alla varit involverade i friidrotten, går det inte riktigt att urskilja när friidrotten faktiskt började. Kanske var det när hon som 14 åring blev den första och enda löpare i distriktet som sprang 1500 meter hinder och stolt kunde åka hem med ett nytt distriktsrekord - eller var det när inspirationen på ungdomsläger med finska friidrottsförbundet, skapade drömmar om att en dag bli bäst i världen. 

-Jag vet att jag hade en period runt 15 år som jag var supermotiverad. Det var någonstans där jag bestämde att jag på riktigt skulle bli bäst. Som ung bara bestämmer man sig och tror att det bara är att göra, skrattar Sandra. Det är jättehärligt - och det behöver man kanske få ha i den ålder också. Om man vet innan hur mycket motgångar det kommer komma på vägen blir det inte så roligt, säger Sandra. 

-Jag tränade liksom när jag kände för det. Det var ingen annan som bara stack ut och sprang. Man gjorde som alla andra. Men jag sprang ibland med Mamma och jag var med i klubbens friidrottsträning två gånger i veckan, men det var mest hopp och sprint så ingen grenspecifik träning för mig - men det var ändå lite friidrott då och då.

“Jag ska vinna OS”, sa en ung Sandra - utan att egentligen veta vad orden innebar. Men bara ett år senare - när hon var 16,  tog hon sitt första och inte heller sista guld på finska juniormästerskapen. Därefter började hon att träna efter ett “riktigt” träningsprogram tillsammans med den finska tränaren Guy Storbacka - och fem år senare kvalade hon in till Olympiska spelen i den brittiska huvudstaden  - London. 

-Guy kunde ge mig ganska tuffa träningsprogram. Hans filosofi om man ska bli en bra löpare var att: springa mycket och att springa snabbt. Jag kunde verkligen tänka “Va fan tänker han, det här kommer inte att gå” “Jag tänker inte göra det här, det här är ju helt idiotiskt” Men det blev alltid bra till slut, han visste alltid vad jag skulle klara av, säger Sandra

 -Det hände aldrig att jag inte gjorde det som stod på programmet och det är jag väldigt glad för. Ingenting är värre än att ha dåligt samvete efter att ha struntat i ett träningspass. Det var liksom, det värsta. Hände det någon gång att jag valde att stå över så mådde jag dålig resten av kvällen. Om jag inte hade någon anledning att stå över, då var det bara att köra. När jag idrottar då gör jag det jag ska göra, annars är det ingen idé, sedan får resten i livet bli som det blir.

“De sa att de kunde ta in harar åt mig, afrikanska löpare eller vad som helst. Men jag sa bara: Skit i det, jag kör själv”

Redan 2008 var Sandra nära på att kvala till OS som då gick i den kinesiska huvudstaden Peking. Det räckte inte hela vägen den gången och för det känner hon sig främst glad över och säger; -Nu när jag tänker tillbaka känns det som att jag var ett barn på den tiden. Jag var inte riktigt redo för OS, reflekterar Sandra.

Hennes första stora mästerskap var däremot inte långt borta, utan kom på VM 2009 vilket också gav henne erfarenheter till nästkommande OS som sedan 2008 hade blivit en milstolpe. Vägen dit gick först genom EM i Helsingfors 2012 och med tanke på att det var hemmaplan fanns en speciell drivkraft till att ta medalj. Efter en skadefylld vår tog hon sig till final där hon också gjorde ett ärligt försök att kvala till OS samma sommar. Hon korsade mållinjen, 19 hundradelar från kvalgränsen. -Det var väldigt knäckande, säger Sandra som strax därefter hittade en tävling i norra Finland. Under den allra sista kvaldagen reste hon 4 timmar i bil med gasen i botten och siktet inställt på London, fastän det stod Lapinlahti på skyltarna. 

-De sa att de kunde ta in harar åt mig - afrikanska löpare eller vad som helst. Men jag sa bara;  “Skit i det, jag kör själv” Jag var helt inställd på att jag skulle klara det. Jag tillät mig inte ens att tänka något annat. Jag kommer inte ihåg någonting av det loppet - men jag klarade iallafall kvalgränsen med 5 sekunder till 9 minuter 43 sekunder, berättar Sandra.

SAMMA BANOR, SAMMA MÄNNISKOR, SAMMA SAK: OS I LONDON. 

Telefonen gick varm, presskonferenser och ett allmänt stort mediapådrag. Det var sommar och det var dags att flyga från Helsingfors till London. 

-Jag tänkte att det skulle vara samma sak som att vara på VM. Samma banor, samma människor, samma sak. Men hela upplevelsen var så mycket större, vilket jag inte var beredd på. På tävlingar har jag varit van att det under kvalet är ganska tomt på läktarna, men i London var det fullsatt ända från morgonen, berättar Sandra

-Jag är jätteglad att jag fick vara med i London. Det är synd att det är ganska stränga kvalgränser i Sverige och att man inte heller skickar alla som kvalar. Det är så himla viktigt att få den erfarenheten. Men finns det inte pengar, så hjälper det ju inte, berättar Sandra och lyfter lätt på ögonbrynen.

STOCKHOLM 2015.

Hon har en dröm om 5 Olympiska spel: 2008 gick i stöpet. 2012’s deltagande i London gav henne en tatuering och 2016, är ett år hon helst vill glömma. Året innan fick hon problem med hälen, något hon fick dras med hela vägen till OS. Men det framförallt när själva grundträningen mot OS skulle börja som själva livet istället vändes upp och ner.

- Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag har nog alltid varit ett oroande person som grubblar länge på småsaker och det är jag nog fortfarande men inte på samma sätt som då. Det var mycket nytt och jag hade ganska svårt att vara närvarande. Jag fastnade alltid i saker som hade varit och oroade mig för saker som skulle komma. Men jag ser ingen anledning, eller traumatiska barndomsminnen till varför jag skulle vara sån. 

-Strax innan jag flyttade till Sverige, var jag i och för sig i ett förhållande som jag blev väldigt förstörd av.  Jag var mycket mer social innan, men efter det blev mitt självförtroende så mycket sämre och det hade jag med mig väldigt länge, berättar Sandra.

Det fanns länge outforskade känslor och tankar kvar som behövde bearbetas. En stark ångest kom och gick utan att hon såg några konkreta kopplingar som utlöste känslorna. Men när grundträningen kom igång var det rutiner som höll henne på jorden och det trygga samarbetet med hennes idrottspsykolog som där och då flyttade perspektiv från idrott - till livet. 

- I början kände jag att jag mest bara behövde prata, att bara få ur mig allt. Det jag har tagit med mig mest är just det - att vara närvarande och försöka göra det bästa av det man har här och nu. Det låter så simpelt, men det kan vara så svårt att verkligen göra det, säger Sandra medan hon sippar på sin kaffe. 

-Framförallt har jag lärt mig hur jag fungerar och vad jag ska göra när olika känslor dyker upp. Det hade hänt en del saker, som jag väljer att inte ta upp - men det var kaos. Nu är jag så pass stabil och kommer att börja jobba mer konkret med vissa saker tillsammans med min psykolog. Min idrottspsykolog kommer jag nog gå till så länge jag idrottar, det är helt enkelt väldigt skönt att ha honom. Det är sällan man förlorar något på att träffa psykologer.

Löpningen är en plats där Sandra genom hela livet funnit mening och styrka. När träningen istället blev rehab och skador avlöste varandra blev det en extra stor utmaning för själen. Samtidigt spred sig negativa kommentarer på olika forum. Hade hon verkligen vad som krävdes, för att bli något? 

“Om jag nu har 5 eller 10 år kvar - så vill jag passa på att njuta av det”

-Det har varit mycket som varit tufft. Jag googlade mitt namn en gång och hittade ett forum på 5 sidor där det bara stod om vilken hemsk människa jag var som inte pratade finska. Det spelar ingen roll vilken prestation jag gör. De som inte gillar mig går alltid igång på att jag inte pratar finska, att mina vattengravar ser fula ut eller att jag är mentalt svag för att jag inte presterar på mästerskap. Om man läser det en dålig dag är det ännu värre. Jag har lärt mig att inte bry mig om det, men när jag var yngre började man tro på det till slut. Det är jäkligt tråkigt att folk inte förstår att det är riktiga människor de skriver om. När jag gick ut i media i vintras och gjorde reportaget om psykisk ohälsa - då var jag väldigt orolig. Jag sa till YLE Sporten att de inte fick ha något kommentarsfält, men så skrev andra tidningar om det också och då kom det en del kommentarer - men det var faktiskt i princip bara positiva. Och det var jag väldigt förvånad över.  

-Men alla frågor jag får nu handlar om “hur det är när jag är på slutet av min karriär” - och jag blir lika sur varje gång för jag tycker att jag precis har börjat. Det var längesedan jag hade en hel träning- och tävlingssäsong så jag tror att det kan bli väldigt mycket bättre än det är nu, säger Sandra uppiggande.

-Vad var det för något?, frågar jag samtidigt som hon sätter skeden i sin bakelse.

-Citron och maräng, säger Sandra.

-Nu handlar allting om att kunna springa smärtfritt. Att kunna springa det jag vill utan att behöva avbryta för att det gör ont. Det är oftast i början i passet som jag knappt kan belasta foten. Troligen är det någon nervsmärta för det flyttar sig hela tiden. Det har krånglat rätt länge nu. Men ah, det blir så, säger Sandra och tar ett djupare andetag. 

- Jag tänkte börja med yoga i vintras, men det är så fruktansvärt dyrt och svårt att hitta något jag gillar. Jag har jättesvårt att fokusera när jag är hemma så jag skulle behöva komma iväg och låta någon annan bestämma vad jag ska göra så jag inte kan smita iväg, skrattar Sandra. 

Sandras tankar om framtiden sträcker sig till OS 2024. Därefter vill hon se hur löpningen utvecklas. Hon drömmer om familj, men hoppas samtidigt fortsätta mot den femte OS-drömmen oavsett om det innebär att gå upp i distans eller att fortsätta med hinderlöpning. Efter några tuffa år ur ett främst mentalt och själsligt perspektiv har hon lärt sig om yttre förutsättningar som kan vara påverkande och hon tar idag inte heller något för givet, utan ger sig själv rimliga chanser att prestera på topp utifrån förutsättningarna som finns. Här och nu - handlar det om att komma tillbaka till en stark känsla i löpningen och att springa snabbt. 

-Det är klart att jag drömmer om mästerskapsmedaljer, men om jag inte kommer att komma dit har jag också insett att det är okej. Om jag nu har 5 eller 10 år kvar - så vill jag passa på att njuta av det och inte bara se tävlingarna man har framför sig, avslutar Sandra.

FAKTA:

Namn: Sandra Elisabet Eriksson

Född: 4 juni 1989 i Nykarleby, Finland 

Bor: Hammarby Sjöstad, Stockholm

Personbästa: 

800 meter: 2:04.48                                                  

1000 meter: 2:46.56                                                  

1500 meter: 4:11.05                                                  

3000 meter: 8:55.13                                                  

5000 meter: 15:42.15                                                

10 000 meter: 34:12.20                                                

3000 meter Hinder: 24.70                                             

10 kilometer: 33:34 

Källa iaaf.org

TEXT: Sara Ulrika Holmgren holmgrenulrikasara.se

FOTO: Privat / Sandra Eriksson