Mårten kommer gåendes i lugn takt med en blå, tung datorväska i sin vänstra hand. Det är fredag eftermiddag och vi möts på Kavalleriet, Sibyllegatan i Stockholm. Det visar sig att cafeét drivs av Mårtens granne och de två byter ett par ord. Innan vi promenerar iväg med det kaffet vi fått i vår hand, får vi det berättat att byggnaden tillbaka i tiden fungerade som ett militärt bageri och försåg soldater med nybakat bröd. Det osar verkligen en genuin historia i dessa djupa väggar och fönster-nischer, men så också kring Mårten.

-Jag var en sån där kille som satt där längst bak i klassrummet, tittade ut genom fönsterrutan och önskade att jag var någon annanstans. Jag låg på fel halva betygsmässigt och hade faktiskt ett ganska tråkigt liv. Skolan låg över mig som en dimma. Det var liksom grått, grått, grått, berättar Mårten.

Mårten minns tillbaka till den nervositet som hägrade på skolgården inför den årliga löpartävlingen. Han var en tyst själ i skolan, men när Mårten började att springa så  skapades också tidigare obefintliga kommunikationsvägar till de andra klasskompisarna, bland annat till Tommy - som var den bästa löparen i klassen och som då bjöd med honom in till hans tränare i stan.

-En intressant sak som hände då också var att mina betyg - “pjubb” åkte rakt upp. En gammal, skitig fönsterruta drogs plötsligt bort mellan mig och läraren. Nu hörde jag allt han sa och skolan blev roligare, säger Mårten.

Mårten tänker tillbaka på sin ungdomstid och säger:

 -Biten, Janne, jag och några andra. Vi snackade ett par år senare om det här och de hade upplevt samma sak med löpningen. Biten var det bästa exemplet. Han och hans polare “Nollan” kommer utifrån Jakobsberg, Järfälla. De började med löpning samtidigt medans alla andra av deras barndomskompisar senare har suttit i fängelse. Idag är “Nollan” advokat och “Biten” har faktiskt vunnit Stockholm Marathon två gånger.

-Åh, vad god den här var. Hade jag vetat det hade jag gett dig halva, säger Mårten samtidigt som han tittar på sin snart uppätna chokladboll och återigen tänker tillbaka på sitt gamla kompisgäng.

-Åke Biten Eriksson- superskön kille! Men poängen är att löpningen förändrade och lyfte alla dimensioner av mitt liv. Utom tjej-dimensionen, den förblev oförändrad, skämtar Mårten.

Var det så som boken Hjärnstark beskriver - att rörelsen gav effekt på hjärnans förmåga till inlärning och fokus men att det också ger en känsla av tillhörighet, en mer grundad självkänsla och som där och då öppnade upp både hjärta och hjärna?

19-ÅRINGEN SOM HOPPADE UT GENOM FÖNSTRET OCH LANDADE PÅ LÖPARBANAN

Terräng-tävlingen vid årskurs 9 lämnade fönstret ut till den friska luften på vid gavel och blev starten på många års tävlingslöpande. Under gymnasiet sprang Mårten till och från  skolan. Han tränade och tävlade för Fredrikshof IF, med tiden 2 timmar 21 minuter på maraton som sin främsta merit. Hann vann det mesta han ställde upp i - fram tills  mitten av gymnasiet då det skulle genomföras ett medicinskt försök där man skulle prova effekten av betablockerare på elitidrottare. Mårten upplevs som en levande person och det känns inte märkligt att han då nyfiket tackade ja till vara med. 

 -Därefter tog jag i så mycket jag kunde på varje tävling men med betablockerare som stoppade hjärtat från att pumpa - vilket gjorde att jag fick enormt mycket mjölksyra, förklarar Mårten. 

Ett försök som tog honom från låga 15 minuter på 5000 meter till höga 17 minuter. Det här var 1979 och ett försök som Mårten menar på, inte skulle accepteras idag. Trots att detta kom att bli hans sämsta säsong gick han vidare med hakan högt och ögon som fortsatte att spegla entusiasm och storslagna drömmar. Efter gymnasiet fick han ett scholarship från ett amerikansk universitet och “drog till Texas”.

MÅRTENS MEXIKANSKA FOSTERFAMILJ

-Första året åkte jag dit med tanken på att bli proffs. Men mer och mer använde jag löpningen till att få ett häftigt äventyr. Så fort jag hade ledigt så åkte jag upp till bergen i Mexiko, berättar Mårten.

Han startade sin bergslöpning på 4000 meters höjd, sprang ”nedåt nedåt nedåt” som Mårten beskriver och sedan upp igen mot 5000 meter. Han förklarar hur han behövde sätta ner sina händer i askan för att ta sig upp utan att ramla bakåt. 

-När vi sprang ner igen så hoppade man liksom “såhäääär”, säger Mårten samtidigt som han står upp och med sitt kroppsspråk förklarar hur de landade i askan och gled nedåt som på en rutschkana. 

Uppe bland de mexikanska bergen fick han möjlighet att bo hos en vän och hans familj. Familjens hus låg på gränsen till verkligt fattiga områden, utan asfalterade gator och där människor bodde i kartongskjul. De levde varje dag - omgivna av gängkriminalitet. 

-Familjen jag bodde hos var väldigt glada och generösa fastän de hade väldigt lite pengar. All ledig tid, var jag där hos dem. De kallade sig för min mexikanska fosterfamilj, berättar Mårten.  

DUM, DUMMARE, DOPAD OCH NÄR KÄRLEKEN FÖLL

Mårten reflekterar kring en lärorik period i USA där han fick ett djupare perspektiv på livet. När han efter 4 år åkte hem igen hade han vuxit både intellektuellt och känslomässigt, men inte lika mycket som löpare. Hur förändrades hans intention och ambition när passionen till löpning blev en plikt? Vad kunde han lära av människorna i den mexikanska slummen och från gängkriminaliteten i Texas?

Mårten menar på att han blev mer empatisk och bättre på att förstå:  “Jaha - så där kan man också se på saker” som han själv uttrycker det. Men det var inte alla personer han lärde känna som hade ett likasinnat perspektiv på varken sig själva eller andra. Mårten berättar om ett par vänner som han kallar för “Texas-religösa” och om deras syn på synder och förlåtelse;

-Tre vänner från mitt “track-team” hade i praktiken våldtagit en tjej. När de sedan fick höra att jag inte trodde på gud. Då sa de; “men du kommer ju hamna i helvetet!”

-Men att de skulle hamna i helvetet för att de hade våldtagit en tjej. Det fanns inte på kartan, suckar Mårten och fortsätter: 

-En annan kompis, “Fig” är lite av min idol fortfarande. Han växte upp i den mexikanska slummen och var riktigt stökig. Han har en förmåga att spola i toaletten och säga: “wow”. Det är liksom inte självklart för honom att man spolar och att alltihop försvinner. Eller att man vrider på kranen och får rinnande vatten. “Fig” valde sedan att bli lärare i Edinburgh, Texas. Det är också där som det värsta drogbältet går från Sydamerika upp till USA. Hans företrädare blev knivstucken till döds, men Fig blev löptränare och använde både löpning och tron på gud för att omvända inte bara sig själv utan andra människor. Han gjorde och gör enormt mycket nytta även idag. Det enda som är jobbigt med honom är att han lyckas få in “gud” två gånger i varje mening, berättar Mårten. 

-Jag la egentligen av med min löpning direkt när jag lämnade Texas. Jag hade tävlat mer än vad jag själv ville tävla och med motivationen att finansiera universitetet. Min passion försvann också helt och hållet när jag efter många års diskussion om doping provade att dopa mig med androgena steroider. Efter läkemedels-experimentet med beta-blockerare blev det min näst sämsta säsong. Jag “skickade på” tre gånger den nivån som en sjuk människa skall ha och anledning var att jag helt enkelt var missnöjd. I USA sprang jag 20 mil i veckan och jag jämförde mig med de som var bäst i världen - men jag var tillnärmelsevis inte så bra som dem. 2.21 var en skit-tid. Jag strävade efter att göra 2.05, berättar Mårten.

EN USEL COACH OCH EN BRA MÄNNISKA - ELLER EN USEL MÄNNISKA OCH EN BRA COACH? 

Det är med ett djup i hjärtat han berättar om den perioden och trots att det var längesedan verkar det fortfarande finnas kvar en dust av ånger. Hela kärleken till löpningen försvann. Mårten definierar det som att löpningen blev skitigare och att kombinationen av att på amerikansk mark behöva tävla 50 veckor om året ihop med ett försök att lura sig till bättre tider gjorde att han istället slutade. Nyckeln till framtida äventyr och framgång kastade han i sjön men öppnade samtidigt en annan dörr, åt andra. Han fortsätter att berätta om den period efter USA som också kom att så det frö till det han idag brinner för - att integrera och skapa kommunikation människor emellan. 

I USA hade Mårten tre olika tränare. Han säger att den ena - var en usel människa, men en bra coach, en annan var en bra människa men en usel coach och den tredje var en bra människa och bra coach, men ingen var i närheten av Bertil Sjödin som var Mårtens svenska tränare och förebild genom livets stora frågor. 

-Han var en otroligt bra människa och dessutom en av de ledande fysiologerna i världen, flikar Mårten in. 

-När jag kom tillbaka från USA hade han dock inte så många adepter kvar och då kände jag att jag ville ge tillbaka till allt han gjort för mig. Jag ringde Tommy, du vet - min gamla träningskompis från skoltiden och sa “ Vet du vad, vi går på varje träning”. Jag var ju skyldig Bertil jättemycket, utan honom hade jag aldrig kommit tillbaka med en master från USAs bästa universitet - eftersom jag aldrig hade hållit på med löpning utan honom. Successivt fick jag ta hand om de nya löparna i gruppen men tyvärr så dog han en tid därefter och då blev det naturligt att jag tog över hela gruppen.

ATT BLANDA SVENSKFÖDDA, INVANDRARE OCH EXPATS

Det var en förebild som försvann. En person som Mårten sett upp till genom hela sitt liv och som skapat den filosofi som Mårten tränade efter och som han sedan naturligt förde vidare. Under 12 år tränade han Fredrikshofs löpare, men det var först efter ett par år som Mårten noterade att det vanligaste yrket inom gruppen var strategikonsult. Han funderade över om det inte fanns “kids” i förorten som kunde ha nytta av de här högutbildade löpare - och lekte således med tanken på vad som händer om invandrare och svenskfödda blandas?

Mårten åkte runt bland skolor i förorten och förespråkade löpning - vilket gjorde att ett antal ungdomar slöt upp till träningen i Fredrikshof. En av dem var bland annat Napoleon Solomon, en svensk-eritreansknumera elitlöpare, idag tävlandes för Turebergs FK. 

 -I Fredrikshof fick vi då ihop en riktigt bra grupp med “Nappe” som den självklara stjärnan. Det kom ungdomar från Västberga, Rinkeby, Jordbro, Huddinge. Det var mest invandrare men självklart både och, berättar Mårten.

Det märktes ganska snart att det inte var strategikonsulterna som var den alla lyssnade till, utan det var “Nappe”. Det hade ingenting med position och inkomst att göra utan beteende.

-Och att löpning skapar sin egen hierarki, förklarar Mårten och berättar att Napoleon också var den som alltid sprang längst bak och såg till att alla kände sig välkomna och sedda. Det är bara så jag upplever att han är, säger han kärleksfullt.

När Mårten blev ordförande i Fredrikshof 2015 ville han utöka sitt projekt och genomföra en mer storskalig rekrytering i Järva. Att integrera människor genom löpning hade gett resultat genom nya kontakter och förbättrad kommunikation och självkänsla. Men ändå - satte sig klubbens pensionärer emot honom och avsatte i det Mårten beskriver som “en kupp”.

-Det var ju perfekt att ha en överklass-klubb och att dra ungdomar från förorten in till den miljön, berättar Mårten.

Det Mårten istället gjorde var att skapa liknande löpgrupper i Akalla, Tensta, Rinkeby och Järva. Han berättar att integrationen aldrig har varit en plan, men att det är så det blir - när olika människor möts på lika plan och där det inte finns några plikter utan enbart passion. 

-Har du läst boken Drive? frågar Mårten. 

-Den här episoden när han skall måla staketet. Han målar och får betalt för det. Hans kompis kommer förbi och säger” Ah- du måste måla staket” - “Neej, jag älskar att måla, det är underbart” 

-Han lurar alltså kompisen till att tro att det är underbart att måla staket. Därför så vill  kompisen också måla, berättar Mårten. 

-Poängen är att kompisen tycker att det är skitkkul att måla staketet - tills han inser att det är något man får betalt för att göra. Då är det en “chore” - alltså en plikt, och plikter är inte kul, säger Mårten och möter mig med blicken

Vi diskuterar olika målsättningar och att det är just insatsen och det som känns i hjärtat som utvecklar och gör dig förberedd till startlinjen. Mårten berättar hur han ser människor växa i sina möten och att han varje tisdag åker in med sina löpargrupper för att träna med “Sideliners”.

- Vi brukar kalla dem för “blattar från andra sidan”. Majoriteten är expats. Det är en väldigt heterogen grupp som blandas med våran heterogena grupp. Idrotten gör att man möts på samma nivå. Människorna integreras och känner en tillhörighet med varandra, även om vi i själva verket inte alls är lika. Kommunikation är ingenting som vi tvingar fram utan det bara händer, säger Mårten.

Det är med de orden vi avslutar vårt samtal. Tillsammans promenerar vi från Östermalm in mot T-Centralen i Stockholm där våra vägar skiljs åt och vi går mot helg med nya reflektioner och perspektiv på vad löpningen kan göra med livet och vad som händer när passion - blir till plikt.  

Skribent: 

Sara Ulrika Holmgren

holmgrenulrikasara.se