Tisdag. 5 november 2019. 08:37

Från fönstret på tredje våning ser jag en vit dimma av frost täcka asfalten. Den 6 timmar långa resa med SJ InterCity har tagit oss till Dalarna och Falun - världsarvsstaden som 2001 av Unesco utsågs till en av tusen platser i världen som är så betydelsefull för dagens svenska industrisamhälle - att den ska bevaras för all framtid. På 1600-talet var Falu koppargruva vårt lands största och modernaste arbetsplats och här i Falun skapar närhet till skog, vatten och friluftsliv bra förutsättningar att träna allt från längdskidåkning, backhoppning eller som dalkullan och 2016 års olympiska guldmedaljör Jenny Rissveds - mountainbike. Klockan närmar sig 09.00. Jag tar mitt nyckelkort, går ut genom dörren från mitt rum, nummer 892 och trycker ned hissen. I entrén möter jag ett sansat energiknippe och en världsstjärna av rang - orienteraren Tove Alexandersson. 

-Är du hungrig?

-Ja, svarar Tove hastigt. 

Vi går uppför den halvt ovala trappan med röd sammetsmatta som om det vore Idrottsgalan. Istället för en trerätters väntar en gedigen frukostbuffé på våning två. Tove är sedan ett par dagar hemkommen från världscupen i Kina och medan vi tar för oss av frukosten småpratar vi om det fusk som skandaliserade det samtidigt pågående Military World Games och konstaterar att det efterotillåten hjälp av åskådare i terrängen, med snitslar och förberedda stigar, var helt rätt att Kinasmilitära orienterare blev diskvalificerade.

Tove däremot, gick segrande ur den totala världscupen genom åtta vinster av nio möjliga. Hade hon vunnit alla lopp hade hon blivit den första kvinna i historien att ta hem alla deltävlingar i världscupen under en säsong. Men det, blir förhoppningsvis en annan saga. Vi sätter oss ner på trästolarna med svart, lätt sliten skinndyna. Bordet, i samma mörka träslag är nu fyllt till bredden med fil, havregrynsgröt, ananas- och äppelbitar, äggröra och danskt rågbröd.

-Dricker du aldrig kaffe?

-Nej, aldrig.

-Kina var väldigt speciellt, säger Tove och fortsätter berätta om resan. Eftersom de spärrar Facebook och Instagram kändes det verkligen som att man var bortkopplad från omvärlden, men jag kan tycka att det är ganska skönt - att bara vara.

Det svenska laget fick uppleva ett påkostat arrangemang och en invigning med pompa och ståt. Ris, kokta morötter och kycklingwok till frukost, lunch, middag och ett för Tove - helt nytt land. “Men sedan kanske de inte var experter på orientering eller på att rita kartor” berättar Tove.

-När jag tävlar i Europa kan jag se på gamla kartor och vet då ungefär hur det ser ut i skogen och vad det kommer blir för tid. Även om de använde samma karttecken i Kina, såg inte vegetationen ut som den brukar göra, skrattar Tove. Där det är gult på kartan brukar det vara öppet för snabb löpning, men här kunde det vara jättedåligt för att det var träd och växter i vägen som gjorde det svårlöpt. Jag gjorde massa små misstag men försökte att inte ge upp utan istället fortsätta pusha fysiskt, hålla fokus och vara flexibel. 

Tove tittar ner, tar upp en bit ananas och reflekterar en kort stund. Under 2019 har hon resultatmässigt tagit hem 5 guld och 2 silver - på samtliga 7 VM-lopp. 

-Det känns verkligen som att jag har uppnått det jag drömde om innan säsongen, säger Tove och häller en sked fil på gröten. 

Tove Malin Frida Alexandersson är uppvuxen vid foten av Skräddarberget, fyra kilometer från Borlänges stadskärna, och till Falun är det bara en tjugo minuters tågresa norrut, längs med sjön Runn. Ingrid, Toves mamma är uppvuxen i södra delen av Dalarna och pappa Sven kommer från Floda, tre mil utanför Göteborg. De två var orienterare liksom både Toves far- och morföräldrar. Tillsammans med bröderna Nils och Emil har familjen alltid uppmärksammat den frihet som naturen ger, vare sig det handlar om semestrar på fjället, klättring och vandring i berg, utförs- och längdskidåkning eller den klassiska O-ringen. Tove delar födelsedag med Emil, som är två år äldre och vi skrattar skämtsamt i frågan när orienteringssäsongen egentligen dominerar. Tove tar snabbt ner oss på jorden när hon till slut säger “Den svenska säsongen är väl oftast april till oktober”.

2011 började Tove i Dala Sports Academy - ett projekt mellan Högskolan Dalarna, Falu och Borlänge Kommun som utvecklats för att skapa goda förutsättningar och en social träningsmiljö för elitidrottare att utvecklas inom. När vargavintern kom till Falun för två år sedan valde hon också att flytta hit, för ännu bättre förutsättningar till träning och återhämtning.  “Det är också ett lagom avstånd att kunna ha något eget här, men ändå nära hem,” berättar Tove. 

-Min familj betyder väldigt, väldigt mycket. Verkligen. De har stöttat mig otroligt mycket. Men mamma är snäppet värre vad det gäller träningsgalenän mig, säger Tove och skrattar kärleksfullt. “Hon är på samma nivå i alla fall”. 

-När jag tog körkort och kunde köra själv till tävling- och träningar, blev hon nästan lite ledsen för att hon inte behövde skjutsa mig längre. Jag har varit väldigt fokuserad ända sedan jag var ung och mamma följde alltid med när jag ville åka iväg på individuella träningsläger för att förbereda mig inför till exempel junior-VM - och hon frågar fortfarande om jag inte har ett träningsläger som jag vill åka på, berättar Tove.

När Tove beskriver sin mammareflekteras personligheten tillbaka till henne själv. Lusten att leva ett aktivt liv finns där naturligt och de drivs av att hela tiden förflytta gränser, mål och drömmar. Hur utvecklas det i verkliga livet och hur har deras sätt att vara och se på saker, gjort Tove till en av det främsta orienterare i hela världen?

-Vi gillar att jobba mot saker, att utmana oss och att bli bättre. Att träna och röra på sig ger mycket energi. Vissa människor ser en tjusning med att pusha kroppen och ta ut sig, medan andra kan vara nöjda med att flyta fram genom livet. Man kan vara väldigt olika, säger Tove. 

-Men jag tror att jag har fått lugn och “coolhet” av pappa, vilket är bra - om jag jämför med min mamma som fick sluta orientera på grund av skador. 

NÄR TOVE FANN SIN VÄG

Hon vet vad det innebär att prestera på topp och genom de ständigt öppna ögonen i sökandet efter känslan där allt flyter på, där hon spikar alla kontroller och där den fysiska känslan är bra - utvecklar hon sin idrottsliga kapacitet allt eftersom. Genom att följa en intuitiv känsla som alltid funnits där naturligt, väljer Tove att lämna sitt avtryck på obeprövade stigar.Hon går sin egen väg - genomför, analyserar och släpper taget - men framförallt har hon har lärt sig att lita på sin egen röst. Går det att pusha sig fysiskt mer, så gör hon det.

-Jag älskar också när jag haft en viktig tävling, presterat bra och sedan kan åka iväg och njuta av häftiga miljöer, klättra i berg och hitta på saker hela dagarna. Rent mentalt tycker jag att röra sig i fina miljöer också är den absolut bästa återhämtningen. Jag tycker det är kul med nytt, jag är ingen vanemänniska och jag gillar inte rutiner. Då blir jag rastlös, berättar Tove.

Tove gräver djupt i sin gråa ryggsäck från SILVA, en av några samarbetspartners som stöttar hennes väg genom tät skog, över berg, bäckar, och snår. Hon fiskar till slut upp en gammal Brämhultsflaska som hon fyllt med vatten, och tar en klunk.

-Jag har alltid älskat att tävlat. När jag var yngre var det själva tävlingsmomentet som var allra, allra roligast. Det handlade nog mer om att mäta mig mot andra, även om min egen insats alltid varit den jag brytt mig mest om. Jag kunde ha åkt på orienteringstävlingar varje dag och när min farmor var och hälsade på tog hon ofta fram sparken och gjorde egna tävlingar till mig. Det var väldigt mycket sånt när jag växte upp, skrattar Tove. 

Däremot formades hennes självbild utifrån hur en tävling utformades och genomfördes. Ett för Tove dåligt lopp avgjorde hur hon mådde i alla sammanhang och precis “allting var piss”. 

-Gjorde jag ett bra lopp var jag glad oavsett vad jag kom, men sprang jag dåligt var jag riktigt sur även då, oavsett placering. Jag kunde vara besviken fast jag vunnit men att jag hade gjort ett dåligt lopp, berättar Tove.

Vägen från intellektuell kunskap till förståelse har egentligen aldrig varit särskilt lång för Tove. Ju äldre hon blev och ju större erfarenhet, desto djupare och mer rimligt, blev hennes perspektiv på idrotten. Väl i juniorlandslaget erbjöds mentala träningar, där de aktiva fick samlad kunskap om hur hjärnan fungerar och om olika sinnestillstånd. Hon sträckte då ut sin hand och bad om vägledning för att se sig själv som person och sin idrott i nya perspektiv. Den som då tog emot Tove med öppna armar var Annelie Östberg - som då var ledare och idrottspsykolog i juniorlandslaget, numera seniorlaget.

ATT TA SIG FRAMÅT, UTAN KARTA OCH KOMPASS           

Hotellet 11.07 

Tove tar på sig sin randigt stickade mössa i blåa, gröna och svarta nyanser och lyfter sedan upp ryggsäcken på axlarna. Vi förflyttar oss till Lugnet. En unik plats för den som älskar idrott och motion. Lugnet har funnits i snart 40 år. På 70-talet var den initiala tanken att bygga Sveriges på den tiden största idrottshall - vilket idag har vuxit till att bli en nationalarena för nordisk skidåkning. Här knyts idrotten samman av utbildningar, testcenter, evenemang, hotell och för den vane orienteraren, camping. Vi går bort mot hoppbacken och upp mot skogen där preparerade mountainbikestigar slingrar sig. Vad har den snart tio år långa relation tillsammans med Annelie betytt - och vilka perspektiv har Tove förändrat från då, till nu?

-För det första är Annelie en person som jag litar väldigt mycket på och känner förtroende för. Hon har alltid varit en person som sett på mig precis hur jag känner, ställt de rätta frågorna och lyft saker till ytan, som jag har behövt jobba med, på ett väldigt bra sätt. Hon har också fått mig att vara trygg i mig själv och att känna att nummer ett - Tove höjer lätt på handen,  lägger den på bröstet och säger - är att jag mår bra i mig själv.

-Jag insåg också att jag kan styra mina tankar dit jag vill. Jag kan styra hur jag känner och hur jag mår. Det behöver inte bara vara så att “tankarna kommer och sedan är de så”. Jag ställde mig också frågan hur jag ville vara. Vill jag vara skitsur, ledsen och på dåligt humör jättelänge efter jag sprungit dåligt. Är det så kul? Nej. Varför är jag det då? Om jag inte vill ha det så, då får jag ändra på det, säger Tove i en tydlig ton som domineras av erfarenhet och en blick vänd inåt.

NÄR HON VÄNDER PÅ KARTAN

Marken är täcktav bevarad snö från fjolåret och fötterna börjar stelna till av kylan underifrån. Vi promenerar vid sidan om den två kilometer långa längdskidåknings-loop och tittar på de som åker. Någon kommer förbi och småpratar ett par minuter, gratulerar Tove för säsongen, tar sedan sina skidor och går iväg. Vi vill börja dra oss mot Toves lägenhet och behöver ringa efter skjuts. “Du kan säga att vi är nedanför hoppbacken”, säger Tove. 

-”Hej, jag skulle vilja boka en taxi till Lugnet” 

-“Till vilken adress”? frågar taxibolaget och innan jag hunnit svara, ser Tove min undrande blick och ropar högt den gata hon bor på. 

-“Jag hörde” svarar taxi-killen och vi lägger på. 

Hon är en världsmästare, egentligen utan fasta rutiner och med en medveten flexibilitet att kunna prestera oavsett vad som händer. Hon fokuserar på det som är viktigt och förenklar - vilket ger Tove ett värdefullt mentalt utrymme, tills det är dags att vända på kartan och alla står lika på startlinjen. 

-Jag vet att jag förbereder mig så bra jag kan, säger Tove. Fysiskt, mentalt och tekniskt. Men jag har också kommit fram till att det är mycket som kan hända och att det är sällan som allt blir som man har tänkt sig. Jag brukar vara ganska avslappnad och försöker få saker som jag vill, men jag stressar inte upp mig om jag får en småskavank eller tvingas vila. Jag kom ganska tidigt fram till att jag blir som bäst utvilad. Jag har aldrig varit i dålig form på en tävling som jag verkligen velat prestera på. Men ändå. När jag står på startlinjen så vet jag att det gäller att fokusera på min prestation och då spelar det ingen roll vad som har hänt innan, reflekterar Tove när vi går närmare den plats där vi efter ett par minuter blir upphämtade.

-Jag gillar också att testa olika saker, egna träningsupplägg och att se vad som fungerar för mig. Träning har alltid intresserat mig. Inte så att jag nördar ner mig på detaljnivå men mer hur det fungerar i praktiken och hur min egen kropp svarar, säger Tove och ställer sig frågandes;

-Så okej, vad är det jag behöver bli bättre på? Är det att springa i uppförsbackar? Ja, då springer jag i uppförsbackar. Egentligen inte så mycket konstigheter.Men har du inte det fysiska, kommer du aldrig att vara i toppen.

BÄSTA VÄGEN UT UR SKOGEN.

Drivkraften att uppnå och uppleva tar sitt uttryck i ett myller av fokuserad energi i kropp och själ. Hon tappar lätt bort saker men däremot aldrig det viktigaste - sig själv, trots att hon inte kan orientera sig utan karta och kompass. 

-Jag är väldigt bra på att gå in i min egen bubbla. Tiden försvinner och jag blir fokuserad på vad jag ska göra. Då finns det ingenting annat. Resten av världen - den existerar inte, den försvinner. Det är en väldigt häftig känsla när man kan gå in och fokusera till hundra procent och det enda som betyder något är nuet, säger Tove.

NÄR STIGEN SUDDAS UT

Det har hunnit bli flera minusgrader utomhus. Fotograf-Joakim tar en sista bild med Tove på toppen av en kulle där hon bor, med utsikten över nejden. Nedanför horisonten skymtar gruvan, där 5 ton guld historiskt har brutits upp. Det faller väl ut, att Tove fortsätter förädla den eftertraktade metallen om än in i modern tid.

-Jag har ett otroligt bra liv. Jag har rest, sett saker och utvecklas som person lite grann hela tiden. Det är nästa fascinerande hur, i så mycket, jag har samma tänk nu som när jag var 10 år. Jag tror att jag aldrig har... säger Tove när orden tonas ut och tas över av en reflekterande blick som stirrar ut i intet. 

-Förra året gick både morfar och farfar bort. Jag har aldrig tidigare mått så dåligt som jag gjorde då. Det var en otrolig, otrolig tomhet. Samtidigt var det något som jag var beredd på att det kunde hända. Jag hanterade det väldigt mycket genom träningen och hade jag inte haft den...

Tove kan inte riktigt avsluta meningen. För att skapa perspektiv var 2018 det år som Tove dominerade i orientering, skidorientering och skyrunning och tog VM-guld i vardera sport. Trots det är hennes känsla att hon i år presterat bättre och varit mer i harmoni - mot att större delen av 2018 legat väldigt nära gränsen fysiskt och mentalt. Träning och tävling blev ett sätt att bearbeta men också fly en djup sorg. 

-De närmsta veckorna efter att både morfar och farfar gick bort tränade jag jätte, jättemycket. Farfar fick en stroke. Han var gammal, men relativt pigg och klar i huvudet. Det var verkligen en chock. Han har betytt väldigt, väldigt mycket för mig. Farmor och farfar har alltid följt mig och haft stenkoll på allt. Farfar har suttit och analyserat min gps, hur jag har sprungit, mitt resultat, sträcktider och hur andra springer, skrattar Tove och minns tillbaka. 

-Jag hade med farfar på idrottsgalan ett år när jag var nominerad. Jag visste att han verkligen skulle uppskatta att få komma dit och träffa alla andra stjärnor, säger Tove med ett värmande leende som hyser kärleken till den person som också var hennes största supporter.

Utanför Toves hem. 12.18

Innan vi kramar om varandra som ett vänligt hej då, tack för idag, det var väldigt trevligt - sätt, får vi komma in och värma upp de nu avdomnade fötterna hemma hos Tove. Innanför dörren ligger ett berg av lervällda löparskor i en blå IKEA-kasse som hon vid tillfälle tänker ta med till sin klubbträning hemma i Borlänge, för att ge vidare. 

Hon har alltid gått sin egen väg och med närhet till sig själv och fokus på det som är - kan Tove ge fullt ut fysiskt, mentalt och tekniskt när hon till slut vänder på kartan och ger sig ut i skogen. Hon älskar att uppnå och uppleva, men låter inte prestationen bli hennes identitet. I lägenheten skyltar hon heller inte med medaljerna utan på borden står istället Dalarnas symboliska dalahäst i rött, blått och gult. “Men det är faktiskt priser det med” avslutar Tove.

FAKTA TOVE ALEXANDERSSON:

Född: 7 september 1992, Borlänge

Klubb: Stora Tuna OK, Alfta-ÖSA OK.

2019: Rankad som nummer 1 i världen i orientering och skidorientering

Mest minnesvärda resa: Nya Zeeland 2013, Vi sprang världscup i orientering och så var vi där ett tag innan och reste även runt i husbil efter tävlingarna. Vi hann uppleva mycket kul!

Längtar efter: Att åka till Alperna

Nästa utmaning: Att köra världscupen i Skimo i vinter

Vad vill du härifrån, utveckla fysiskt, mentalt och tekniskt?: Jag vill utveckla mig tekniskt i sprintorientering, bli snabbare på hårda, platta underlag och bli bättre när jag har andra löpare runt mig.

Tips för utveckling & prestation: Hitta detaljer att bli bättre på och sedan lägga upp en plan på hur du ska förbättra dig och fokusera på det.

Skribent: Sara Holmgren