Anspänningens år är över. OS-löparen Carolina Wikström har landat. Vardagens vaggande rutiner har tagit över - jobbet som AT-läkare på Gävle Sjukhus och alla löpande kilometer.

– Hur fantastiskt det än är att få springa OS, har det varit minst lika fantastiskt att vara hemma och bara få träna på, inte göra allting så seriöst.

– Jag vet inte om det är andras förväntningar eller mina egna som stegrade i och med OS. Det blev mer svårgripbart, det kändes bara större. Någon slags underliggande högre prestationskrav.

Carolina Wikströms löparkarriär har utvecklats lika fort som en Hollywoodfilm. Den motionerande medicinstudenten som på ett par år blivit den svenska maratonhistoriens näst snabbaste. Svensk mästare i maraton, biljett till VM i halvmaraton och klartecken till OS inom loppet av ett halvår. Parallellt med det blev hon färdig med sin läkarutbildning och inledde i maj praktiken, allmäntjänstgöringen. ”AT:n” är det sista, omvälvande, steget in i läkaryrket.

– Precis som med OS var jag med AT:n som mest nervös innan, anspänningen att vara på väg in i en stor förändring i yrkeslivet och i löpningen var som mest stressande innan det skedde. Saker och ting blir större när förväntningarna höjs på en, när man blir klar och ska prestera på ett annat sätt än man gör som student. Den kombinationen, att det skedde många förändringar på en och samma gång i livet också gjorde att jag blev lite mindre mentalt stabil inför OS. 
 

Tryggheten av en van miljö

– Jobbet har gått bra. Jag tog tjänstledigt i början på sommaren. Jag hade någon månad under våren som jag körde parallellt. Just då var det väldigt mycket nytt på en och samma gång. Men nu känns det som att jag har kommit in i allt och det funkar bra. Det finns för- och nackdelar med att kombinera på det här sättet, men just nu njuter jag ganska mycket av att ha båda två i vardagen.

– Har det gått för fort?

– Det är hemskt att klaga på något sånt, men jag tror att jag hade varit mer mentalt förberedd för något så stort som OS om det hade gått långsammare, tillstår Carolina, som givetvis inte ångrar vart framstegen burit, även om huvudet knappt hunnit med de ilsnabba benen.

– Jag lärde mig oerhört mycket om hur jag själv fungerar att vara i ett sånt sammanhang. Vid nästa mästerskap kommer jag förhoppningsvis att känna på ett helt annorlunda sätt. Jag hoppas att jag bara kan njuta mer av nästa. 

Ovissheten är det mest tärande. Väl på plats på OS och på Gävle Sjukhus har anspänningen släppt.

– Det skönaste var när jag var på plats i Japan, i den bubblan, och det var samma sak när jag började jobba också, att det är mycket tankar innan, sen så går det oftast mycket bättre än vad jag tänker mig. 

Väl hemma från OS tog Carolina ledigt från allt och vandrade en vecka i fjällen med sin mamma, men sen satte hon i gång med träningen igen och det på högre intensitet än annars efter ett maratonlopp eftersom det var bara två månader till nästa.

– Det har funkat förvånansvärt bra att köra så tätt inpå. Det var nån gång där vid Finnkampen som jag kände att kroppen började svara igen och nu tycker jag att har nått en högre nivå i träningen än vad jag har varit på tidigare. Det är ju roligt.

– Det är många som beskriver en stor tomhet efter OS, men för mig har det mest varit ganska skönt att komma hem och landa i allt.
 

Äntligen stadslopp!

Den hårda träningen är över för den här gången. Carolina kallar det för mellanmjölkpass med undantag för en kortare fartlek den sista helgen.
– Inget riktigt hårt pass, 17 gånger en minut med en minut moderat vila. I vanliga fall skulle ett sånt pass ha varit en timme.

Stockholm Marathon är inget nytt. Ett lopp som Carolina sprang första gången 2018 efter att ha kommit överens om att springa det med sin mamma, Anna-Karin, vars maratonerfarenhet sträcker sig bak till 80-talet och som alltid varit familjens löpare.

– Stockholm Marathon känns mer bekant, och roligt att tävla. Jag känner mig mer som mig själv och då blir jag inte lika stressad. Jag ser det som chansen att återigen få springa ett stadslopp där det kommer att vara andra utöver än bara eliten, utan att njuta av att det kommer att vara många löpare och bara försöka få till mitt lopp så snabbt jag kan.

– Jag laddar för det här loppet för att göra en maxprestation och därefter ska jag ta säsongsvila. Jag kommer att springa så snabbt jag kan och inte bry mig om så många andra. Jag tror att det är det som får mig att springa snabbast. Målet är så klart att få så bra placering som möjligt, men jag tror att det är rätt väg för mig.

– Jag vill inte göra det för seriöst, utan få det att handla om min egen prestation mot mig själv. Och då springer jag gärna med musik, carbonskor och gärna med folk, skratt, snarare än mot folk.

Carolina fruktar inte den hårdare delen av Stockholm Marathon, som kommer på Söder, med en dryg tredjedel kvar av loppet.

– Det som är så tacksamt är att det ändå är på andra halvan av loppet. När man har passerat halva kommer man in i en känsla, det blir lättare att bara flyta på då. Om det hade legat först, när man är fräsch, då tror jag att det hade varit svårare. Det är bara att mala på! Det är bara hemåt.

Dessutom har Carolina något att se fram emot under klättringen upp för Västerbron, på andra sidan väntar mamma, som inte kan springa årets lopp, med ny energi. Det enda som hon inte ser fram emot är att svänga bort från Strandvägen, efter nästan fyra mils löpning. 

– Det jag minns starkast från Stockholm Marathon är den där Narvavägen, fruktansvärt jobbig! Det är så kort kvar, men det är långa kilometer!

– Ska vi be någon ställa sig längst upp vid Karlaplan och ha glass till dig?

– Ja, och lite bubbel!

Med den sprudlande avslutningen har Carolina inga fasta planer för resten av 2021.

– Det är ganska skönt att bara få fortsätta njuta av vardagen, umgås med vänner och familj, planera in saker efter känsla. Sen tror jag att det kommer att bli några snabba halvmaror och någon mara i vår. Jag hoppas att pandemin håller sig i schack så att man kan få köra såna vanliga lopp igen.

Text: Lorenzo Nesi