IDROTTEN - SAMHÄLLETS EGEN VINST

När jag skriver det här sitter jag hemma i vårt vardagsrum i Olskroken, efter ett långpass i Skatås skogar. 3,5 veckor av sjukdom som troligtvis har handlat om coronaviruset har tagit mig två veckor att komma tillbaka ifrån och nu börjar jag känna att kroppen äntligen kan slappna av i löpningens rörelsemönster. Pju, en pärs! Egentligen känner jag inte att vi behöver ännu en text om corona, men eftersom den har slagit och säkert lär smälla hårdare mot idrotten har jag hjälpt Marathon.se att driva budskapet #rädda min idrott. Den här texten är en del av det och hur jag ser på värdet av idrotten i samhället och för dig som enskild löpare och motionär.

Jag heter Sara Holmgren, långdistanslöpare från Örgryte IS. Jag jobbar som skribent och kommunikatör och på Marathon.se kan du läsa mina personporträtt från idrottens värld. Jag gillar att se saker som de verkligen är och jag tror på att idrotten kan ta en ännu större plats i vårt samhälle, genom att kommunicera det faktiska värdet som finns i allt vi gör och varför vi gör det. 

Inställda och flyttade arrangemang för alla åldrar, korttids-permitteringar, besvikna löpare som inte får anmälningsavgiften tillbaka och aktiva vars ekonomiska förutsättningar att driva sin utveckling riskerar att minska drastiskt. Pandemins konsekvenser skapar oro inom idrotten och det har fått mig att tänka klarare och att se tydligare. Jag har känt ett djupare värde av stöttningen som klubben ger mig, men även idrottens betydelse för folkhälsan och evenemangens betydelse för helheten. Det här är så jag ser på min idrott. Det här är så jag ser på vår idrott. Det här är så jag ser på möjligheten att utvecklas som människa i vårt samhälle. 

Jag startade i IF Göta när jag var 13 år, mötte Sävedalens AIKs öppna armar när jag var 19, och jag fortsätter nu 29 år, min kanske mest spännande resa idrottsligt - i Örgryte IS. När jag tittar tillbaka på sjutton år i föreningslivet känns idrotten som livets bästa skola. 

Jag kommer ihåg när jag var ledare på sommarfriidrottsskolan i Karlstad, jag kommer ihåg barnens glädje, jag kan minnas tillbaka till varje lunchrast, varje sommaravslutning. Jag kommer ihåg när klubben åkte storbuss från Karlstad till Göteborg för att tävla på Världsungdomsspelen på Ullevi - det största en friidrotts-unge kan få uppleva. Jag kommer ihåg hur jag reste tillbaka i tiden när jag gick med i ÖIS och fick vara funktionär på VU. Jag kommer ihåg när jag sorterade nummerlappar för Blodomloppet och hur betydelsefullt det plötsligt kändes när jag såg min kompis namn dyka upp. Namn: Catarina Klubb: Västra Götalandsregionen. Jag kommer ihåg mannen i Nordstan som skällde ut mig för att jag inte lämnade blod. Jag kommer ihåg Sävedalens stöd när jag hade flyttat till Göteborg utan att skaffa jobb först och hur de hjälpte mig ekonomiskt att följa med på ett läger till England. Ett läger jag fortfarande kan minnas hur det var, hur jag tänkte och hur jag kände. 10 år senare har jag fortfarande kontakter kvar därifrån. Jag känner värdet av Göteborgs löparprojekt kunskaps-växlingar och möjligheter att utvecklas i gemenskap. Jag kommer så väl ihåg den lilla killen på VU förra sommaren som grät för att ha tappat sin nummerlapp tio minuter innan start, vi ordnade en ny och efter loppet kom han tillbaka med ett leende upp till öronen för att berätta hur det gått. Jag kommer ihåg vänner som presterat på Göteborgsvarvet på lördagen och sedan varit funktionär vid barn och ungdoms-loppen under söndagen. Jag kommer ihåg alla stolta (och svettiga) ansikten när jag och Yannick hängde medaljen runt halsen på de som sprungit Blodomloppet förra året. Ni var grymma. Jag kommer ihåg känslan av framgång när jag sprang hem mitt första guld på Terräng-SM i Uddevalla 2015. Jag kommer ihåg tillfällen av både glädje och osämja med min tränare och hur träningsgruppen har utvecklat mig som individ. Jag kommer ihåg alla resor till Sydafrika, USA och Europa och hur det har öppnat upp min världsbild och lärt mig om olika kulturer, likväl mig själv. Jag kommer ihåg hur jag så gärna ville vinna den stora kexchokladen vid Lilla Göteborgsvarvet, men aldrig lyckades. Jag kommer ihåg mamma som alltid ringde hem efter Stockholm Marathon när jag var liten och hur hon sprack av glädje när hon hade sprungit hem ett personligt rekord, och pappa som alltid säger att han vill springa milen på 52 minuter men springer in på 59. Min syster som är den starkaste och mest rimliga person jag mött - som tränar utifrån där hon är och som aldrig i livet, skulle hejda sig att uttrycka sin framgång och glädje och jag vet min bror, som aldrig självmant skulle ta på sig löparskorna utan en innebandyklubba i handen.

Jag tror på föreningslivets kraft att vara en plats för människan att växa och utvecklas till att bli goda ambassadörer för samhället. Jag tror på idrottens möjligheter att möta näringslivet genom att bidra med vårt perspektiv på prestation, hälsa och utveckling. Jag vet att evenemangen inte bara har en stor betydelse för att vår svenska klubb-tradition skall vara levande utan att det också är en drivande faktor för folkhälsan och ett forum där vi alla kan mötas i gemenskap. 

Evenemangen drivs mångt och mycket av ideell kraft från aktiva och föräldrar i klubbarna och det i sin tur skapar ekonomiska resurser och förutsättningar till idrottslig verksamhet för såväl unga, äldre som elitaktiva. Det är med en god ekonomi vi kan skapa vinster för dig och för mig, för han där borta till höger om dig - eller hon där till vänster. En vinst vi alla kan uppnå, inombords. Kultur, samarbete och värdeskapande kommunikation har alltid varit värdefullt, men kanske ännu viktigare just nu.

Text: Sara Holmgren