Vem är du?
– Jag heter Daniel Karlsson är 41 år och bor i Stockholm med sambo och barn. Jag jobbar som projektledare på Marathongruppen, men är också trollkarl och författare.

Hur länge har du löptränat?
– Jag har levt ett ganska vanligt liv. Jag var fysiskt aktiv som ung men la sedan träningen på hyllan, för att sedan många gånger försöka komma igång igen. Men jag misslyckades alltid. När jag var i trettioårsåldern gav jag mig på några riktigt tappra försök vars misslyckande gjorde att jag en gång för alla satte mig ner för att ta itu med frågan varför vissa lyckas och andra inte. Jag utvecklade min egen och några år senare skrev jag boken Runstreak – att springa varje dag. Där jag bland mycket annat försöker förklara just den filosofin mer ingående.

– Det jag i grunden kom fram till var att det var den inre bilden av träning som skiljde sig åt mellan tränande och icke-tränande. Det blev min mission att försöka få mig själv att älska träning, och eftersom löpning var det jag alltid hade föraktat mest av allt tänkte jag att om jag kunde förändra det synsättet skulle jag lyckas med allt. 2012 tog jag min första löprunda som gjorde att jag lyckades. Med en helt annan inställning och mål än någonsin tidigare. Sedan dess har jag sprungit regelbundet och hela tiden utvecklats till en bättre och mer passionerad löpare.

– Den 20:e februari 2018 inledde jag en runstreak och har sedan dess sprungit minst två kilometer varje dag. Idag, den 7 maj 2020 har jag sprungit 807 dagar på raken.

Vilken löpträning gör dig lyckligast?
– Jag älskar i stort sett alla former av löpning, men om jag måste välja två får det bli lugna distanspass och skogslöpning i ganska teknisk terräng. Distanspassen skänker en form av tillfredställelse där man känner sig smått ostoppbar.  Kilometerna tickar på. Och när man i låg puls sakta tuggar på och ändå känner sig fräsch, infinner sig en oslagbar känsla med endorfiner och stolthet.

– Samma känsla av att vara ostoppbar får jag av att besegra rötter, stenar, backar och berg i skogen. Men där finns också känslan av att få lämna mänskligheten för en stund och komma närmare naturen. Just att komma nära naturen tror jag vi alla verkligen behöver i dagens samhälle. Jag tror inte alls är det är så konstigt heller, utan jag är övertygad om att det är påfrestande för vår hjärna att ständigt leva i en miljö vi inte är anpassade för. Jag är genuint orolig för hur människor numera är rädda för naturen och dess invånare. Jag får för jämnan höra, när jag ska ut och sova i skogen eller bara ut och springa på kvällen i skogen, att jag är väldigt modig och att ”jag skulle aldrig våga!”. Jag svarar alltid: ”I samhället bor onda djur, i skogen bor snälla djur.”

Vad vill du bli bättre på i din löpning/träning?
– Av lathet springer jag alldeles för sällan i backar och jag önskar att jag tog tag i den biten. Men i övrigt är jag ganska nöjd med mig själv löpmässigt eftersom jag aldrig haft som mål att bli snabbast eller bäst. Jag vill njuta av min löpning fullt ut och låta den få vara min, bara min. Det jag har mest ångest för är att jag numera helt har slutat med styrke- och rörlighetsövningar. Men det har jag lovat mig själv att bli bättre på. I ungefär tre år nu …

Vem är din förebild inom löpning?
– Jag måste säga Gary Robbins som man får följa i en dokumentär på youtube som heter Where dreams go to die. Det finns få saker jag faller för så pladask som människor som presterar på galet hög nivå samtidigt som de är ytterst ödmjuka. Vår svenska ultrastjärna Johan Steene är ett annat sådant exempel. Jag tror att det är därför jag fastnat mycket för ultralöpning, där finns så mycket ödmjukhet att man blir sprickfärdig. Tips: Om du inte har sett ovan nämnda film ska du först se Netflix-dokumentären The Barkley Marathons – The Race That Eats Its Young. Efter det är du redo för Where dreams go to die.

Vad uppskattar du mest hos en träningskompis?
– Jag känner mig väldigt tråkig nu, jag springer faktiskt i stort sett alltid ensam. De få gånger jag har sällskap är det oftast personer jag känner väl och som har samma harmoniska inställning som jag själv till löpning. Det viktigaste av allt är lyhördhet så att man båda ger varandra vad man behöver. Något jag tycker vi måste lära oss, som traditionell träningsmedia inte har fattat, är att vi alla är individer med olika preferenser, förutsättningar och mål. Rubriker som ”turboträna magen”, ”hyperbränn!” och ”det som inte dödar härdar!” tilltalar en väldigt liten del av befolkningen, men är samtidigt nästan det enda man ser och läser om träning. Vi har ju facit framför oss, nämligen det samhälle vi lever i där den stora majoriteten rör på sig alldeles för lite.

Vilken löparpryl klarar du dig inte utan?
– Mina skor från Altra. Mer specifikt mina Lone Peak för terräng och mina Torin för asfalt. Jag har fallit pladask för Altras filosofi om en friare fot och att låta foten arbeta som den är evolverad till att fungera. Fria tår och inte högklackat är min melodi. När man ser hur många skador som kan relateras till dagens trånga skor blir jag övertygad om att vi i framtiden kommer att blicka tillbaka på dem och skaka på huvudet åt eländet. Det är bara en tidsfråga innan vi äntligen slutar upp med att klämma ner våra stackars fötter i högklackade trånga vardag- och löarskor.

Vad äter du helst innan ett långpass?
– Jag tar oftast det som finns att tillgå och planerar inte så mycket. Jag gillar självklart såklart känslan av att veta att jag fått i mig tillräckligt med vätska, salt, vitaminer och mineraler. Men eftersom jag är hemskt dålig på kost generellt sätt vet jag inte om jag faktiskt alltid får i mig det. Jag märker dock inte att jag påverkas så hemskt mycket av vad jag äter före jag springer, så länge jag i alla fall ätit något. Sömn däremot! Om jag har sovit dåligt kan jag omöjligt få en lika lätt löpupplevelse som när jag sovit bra. Sömn är heligt.

Vilket ord representerar bäst det du känner för löpning?
– Livsglädje. Jag tänker ofta på hur jag kände som barn. Då var rörelsen och lek någonting naturligt som jag längtade efter och njöt av. Jag tillåter inte mitt vuxna jag att förfalla genom att bli tråkig och negativ. Jag minns en juldagsmorgon då vi vuxna satt i köket och åt av gårdagens rester till frukost medan det snöade tunga flingor utanför. Medan de vuxna satt och beklagade sig över vilket hemskt väder det var ute, sprang barnen fram och tryckte sina näsor mot fönstret. Med stora nyfikna ögon och leenden från öra till öra stod de och längtade att få gå ut och leka i snön. Sådana ögonblick får mig att aldrig vara vuxen i den bemärkelsen att jag tappar livsglädjen.

Vilket mantra tar du till när det är tufft på träning/tävling?
– Jag är ganska duktig på att lägga upp olika ”varför” inför utmaningar. Sådana ”varför” är sedan lätta att klänga sig fast vid och mantrat blir att jag inte tänker låta någonting stoppa mig från att nå syftet med utmaningen. Ibland är det en fix idé som kommer spontant mitt i ett lopp där jag bestämmer mig för att komma före den där killen i de gula shortsen, men oftast vill jag bara bevisa för mig själv att jag är bättre än de gränser  som min omgivning eller min egen hjärna drar. Varje gång jag går bortom en sådan gräns får jag med mig andra människor som korsar sina egna gränser. Den känslan. Obeskrivlig.

Vilken är den bästa effekten som löpningen har haft på dig?
– Generellt sett är det att jag mår mycket bättre. Ett detaljexempel är att det har lindrat min panikångest som jag har fått efter en specifik upplevelse i min ungdom. Men det bästa av allt är att jag har fått äran och ynnesten att få påverka andra till ett bättre liv. Det är svårslaget att se en annan människa må bättre … på grund av lilla obetydliga jag! Att få andra människor att hitta glädjen i enkel kravlös rörelse har blivit min drog.

Vilket var ditt senaste lopp – och hur gick det?
– Jag väljer att byta ut ordet lopp till utmaning, och hoppas att det är okej. Min senaste utmaning var i september då jag bestämde mig för att försöka mig på att springa hela Huddingeleden och dess ganska tuffa terräng, i alla fall tufft för mig. Leden är 80 km lång och går genom 13 av Huddinges vackra naturreservat.

Anledningen till utmaningen var att jag länge har tränat för att nå ultradistanser och jag ville en gång för alla testa om jag hade vad som krävdes, om jag var ultra eller inte. Jag klippte ihop en film om mitt varför, mina förberedelser och själva löpningen som jag sedan lade upp på youtube. Här är mina äventyr på Huddingeleden.

Vilket är ditt nästa lopp?
– Jag har faktiskt inga lopp alls inbokade. Jag tror dock att det blir coronamilen. Just nu snurrar många tankar i mitt huvud om olika utmaningar. En av dem är att härma min fantastiska vän Ellen Westfelt som nyligen sprang hela Roslagsledens 19 mil på cirka fyrtioen timmar. En annan tanke är att springa Huddingeleden fram och tillbaka vilket skulle ge 16 mil. Men om jag ska lyckas med något av det måste jag ta tag i den där styrketräningen som jag nämnde tidigare. Annars kommer det resultera i samma mardröm för mina knän som när jag sprang Huddingeleden.

Hur påverkar nya coronaviruset din löpning?
– Egentligen inte alls. Mitt jobb går just nu ut på att värna om andras löpning och rörelse. Jag är nämligen projektledare på Marathongruppen och får därför ta del av hela skräckscenariot, som nu drabbar idrottsvärlden, från insidan. Vi gör allt vi kan, varje dag, för att överleva och få möjlighet att leverera fantastiska upplevelser till våra underbara deltagare. Det som värmer, trots den oroliga tiden, är att majoriteten av våra löpare förstår oss som arrangör och stöttar oss i våra svåra beslut. Beslut som ofta ligger utanför vår makt och som vi är tvingade till att följa. Marathongruppens VD, Daniel Almgren, har visat upp ett beundransvärt engagemang och bred kunskap, som jag är övertygad om kommer ligga till grund för att vi får fortsätta leverera lopp och inspirera till rörelseglädje, när dimman lättar.

Följ Daniel på insta @trollkarlen_daniel_karlsson