När man springer det lilla lokala loppet i Montenegro och banan är så dåligt att man  knappt vet vart man skall springa. När man hämtar nummerlapparna i en skola med en historia långt innan kriget. När man är i Kenya kommer en bil och frågar om man ska bli upplockad för de tror man har skadat sig när man är så långt efter. När jag sitter i en mörk gränd och äter någon farmors mat. Detaljerna och unika möten. Det menar Frida är det som är inspirerande och skapar fina minnen till de höstruskiga och mörka rundorna på hennes vanliga löparspår i Norrköping.

Augusti månads sista tisdag. Frida har precis avslutat ett möte i Norrköping med en konsult. Tillsammans har de planerat höstens aktiviteter och föreläsningarna. Just nu jobbar hon på ett större hälsoprojekt, försöker hitta nya kunder, planera löparresor och träna. Livet som Frida Södermark är en spännande resa.
– Jag är inte riktigt intresserad av att hålla i löparkurser. Det finns många andra som gör det mycket bättre. Jag är inte skolad på det sättet att jag kan se vad andra gör för fel. Jag vill hålla föreläsningar och inspirera, förutom att springa.
– Det är det jag är - En inspiratör, säger Frida.

Jag möter Frida Södermark. Egen företagare, lopp-fixare och ultralöpare. För Frida är livet en upplevelse. Hon är ständigt på löpande fot och en vanlig Svensson-semester finns inte riktigt. Efter en fartfylld sommar börjar det dock lugna ner sig. Men snart är det dags att resa igen. Nu till Kroatien och VM på 100 kilometer.
-Vi åker transfer från Zagreb på torsdag till en stad som heter Sveti Martin. Själva loppet är på lördag 8 september. Det skall bli riktigt kul att både få se Kroatien och springa i landslagsdressen igen. Det är en ynnest.

2006 var Frida 28 år och arbetade som gymnasielärare. I samband med en aktivitet i skolan skulle de springa 10 kilometer. Hon ville testa på distansen själv först och gav sig ut i skogen i Norrköping. I spåret träffade hon löpare från klubben Tjalve och blev inbjuden till en träning. Det blev mer än bara en tur i spåret. Nya kompisar, rätt tid i livet. De reste och gjorde mer saker förutom löpning. Sånt som vänner gör, säger Frida. Åtta månader senare sprang hon sin första mara.

– Det var inga tider att snacka om men ändå en bra mara utan att vara helt förstörd. Därefter gjorde jag en linjär ökning av träningen i några år och 2010 tog jag mig under tre timmar, säger Frida.
Från klubbkompisarna fick hon höra att hon hade en fallenhet för att springa långt. De orden gjorde henne mer och mer triggad att fortsätta träna med Tjalve och testa ännu ett lopp.

ATT UPPTÄCKA VÄRLDEN GENOM LÖPNING

– Jag älskade att resa innan jag började springa, men att resa i löpningen är ett väldigt bra sätt att upptäcka världen på. Oavsett om det är ett lopp eller en träningsrunda i Uganda så möter man kulturen på ett annat sätt och interagerar med människor som bor i staden. Det blir en annan dimension på resan. Man kommer till så många olika ställen oavsett om det är VM i Kroatien - eller om det handlar om att backpacka i Uganda och inte veta om det finns några ställen att springa på.

Frida hävdar att det går att springa överallt. Att det kan bli en liten rolig historia av att loopa en 1-kilometers slinga runt ett inhägnat militärområde i Ryssland. Hon menar att det inte behöver handla om att bara springa. Att ta en promenad tidigt på morgonen när enbart lokalborna är ute kan vara mer spännande än en turistig show på ett torg.
– Men när man springer kommer man lite längre från civilisationen och upplever kulturen på ett annat sätt, säger Frida och fortsätter:
– Flera gånger när jag har varit ute på resor har jag kontaktat den lokala löparklubben eller letat upp ett brödrostlopp. Det har blivit extra roliga upplevelser när folk aldrig haft en svensk i sin lilla by och undrar hur fasen jag hittat dit. 

På nästa löparresa ska vi till Ukraina och springa ett lopp i den historiska staden Ivano-Frankivsk. Det är nog inte så många turister som har varit i den staden. De mindre lokala loppen skapar en helt annan upplevelse. Man blir ett i sammanhanget och får en liten känsla av att vara en superstar för en dag.

2011 bodde Frida ett år i Berlin. Hon ville ha mer tid till träningen och tog därför tjänstledigt från arbetet som gymnasielärare. Tog ströjobb för att ta sig runt och bodde i ett kollektiv på en madrass i ett halvår.
– En helg drog jag till Leipzig med ett gäng. Vi ville se en ny tysk stad och springa marathon. Till saken hör att Anders Szalkai ringde och ville att jag skulle komma till Tibro och springa SM på 100 kilometer. Inte en chans, tänkte jag. 100 kilometer. Vem vill göra det? Jag ska till Leipzig, springa en mara, paddla kajak, äventyra och fota.

- Att han som är så duktig sade så fick mig att fundera. Jag är glad att jag gjorde loppet i Leipzig istället för då sprang jag på 2 timmar 51 minuter. Det är fortfarande mitt personliga rekord. Men året efter - 2012 ville jag testa vad 100km var. Jag tänkte att om jag ska göra det kan jag väl göra det i samband med SM. Det året gick Ultra-SM i Adak, Lappland. Vi sprang 5 mil på ena sidan av älven, över älven och tillbaka. På natten. Loppet började klockan tio på kvällen. Det var rätt avslappnat ändå. Jag visste ju inte riktigt vad jag hade framför mig. Jag hade bakat runekakor och tyckte att det skulle bli spännande. Jag sprang. Det var kolsvart. Jag var låg på energi. Det regnade och blåste. Men jag vann. Och det var där det började. Det krävs så himla mycket pannben och att träna på jobbigt för att klara av jobbigt. Det är det jag är bra på.

Hösten 2017 lockades Frida till ett ultralopp i Kina. Det visade sig vara massvis av höjdmeter, subtropisk klimat och långt.
– Jag brukar inte direkt läsa på, jag tänkte främst - Åh, Kina, kul! Klart jag åker.

- Att det var långt var i princip det enda jag visste innan. Man kan alltid sätta sina pengar på att jag springer klart, men från det här loppet lärde jag mig så sjukt mycket. Jag hade kramp de tre sista milen men visste att om jag går får jag ju mer kramp. Min sämsta tid, men jag tog mig runt och det är det jag är mest stolt över mentalt. När jag kom hem lade jag ner min träningsplan ett tag och genomförde bara träning som var lustfylld för att få tillbaka min energi. Det loppet var så himla hemskt, säger Frida.

Henne största idrottsliga prestation är Comrades Marathon i Sydafrika. Comrades är ett historiskt lopp sedan 1921. Loppet är kuperade 90 kilometer mellan Pietermaritzburg och Durban. Både 2014 och 2018 kom hon på en prestigefylld åttonde plats.
– Jag är främst stolt över att jag har sprungit både bra och fort i Comrades. Det är riktigt bra ultralöpare med där. Ett fint minne är när jag efteråt blev inbjuden till sydafrikanska ambassaden i Stockholm på kaffe och kaka för att bli hyllad efter loppet, skrattar Frida.

ATT LEVA I EN RESVÄSKA

När Frida väl är hemma i Norrköping har hon som princip att resväskan alltid ska in i garderoben. För att även korta stunder kunna landa ordentligt i sin lägenhet. Väskan har sin utvalda plats i garderoben - halvpackad för att snabbt ta sig vidare då Frida även lever delat samboliv i Stockholm.
– Det kan ju verka som att man är ute på semester hela tiden. Men jag är ständigt uppkopplad. Jag bloggar, planerar föreläsningar och pysslar med annat administrativt. Hyran betalas ju inte av att resa runt hela världen på löpande fot. Förutom datorn har jag alltid mitt flipbelt med mig - för alla små nödvändiga saker, mobil och plånbok så att jag kan ta mig hem om jag hamnar helt fel på mina rundor. En problematisk sak är att jag läser mycket böcker. På långresor brukar jag ha mer svårlästa böcker på andra språk med mig så att de inte tar slut lika fort.

Frida samlar på länder och älskar att möta kulturen. I synnerhet matkulturen. Hon får många frågor kring kosten när hon reser - men hon tar seden dit den kommer.
– Jag kan ju sätta mig i en gränd och tycka att det är jättespännande vad de gamla damerna och männen har i sina suspekta grytor. Jag äter vad som finns när jag är hungrig. Jag ser maten som en spännande krydda på mina resor.
– Det är också så roligt att ta med mig andra människor på mina resor. Det är så kul att uppleva saker på nytt genom dem. Det är så otroligt mycket värt att se deras reaktioner. En gång tog jag med mig ett gäng till Kenya. Vi var omkring 20 personer och skulle vara med i ett lopp i förorten Dagoretti i Nairobi. Det var både grisar och hönor som sprang runt på banan och en av tjejerna som inte skulle springa fick agera flaggvakt. Hon stod där mitt i trafiken och när barnens lopp pågick fick hon stoppa långtradare som skulle köra förbi mitt i banan.

ATT TRÄNA PÅ JOBBIGT FÖR ATT ORKA MED JOBBIGT

Frida påpekar att saker är inte omöjliga. Man kanske får omvärdera sin prestation, men hon trycker på att världen omges av så mycket möjligheter. Genom resandet får hon en chans att utvecklas som person. Att anpassa sig till situationer och inte ha så höga anspråk. Ultralöpning har inte bara skapat tålamod med löparskor på fötter. Att träna på jobbigt för att palla med jobbigt - har hon haft med sig på många plan i livet.
– Jag låter inte bara saker vara. Jag gör klart det jag har framför mig. Även om jag får gräva djupt för att till exempel skapa en föreläsning utifrån företagets mål, som ibland kan vara lite svårt. Det är en egenskap jag fått genom löpningen. Att först göra klart. Att genomföra. Och sedan analysera hur det blev. Mitt liv med löpningen är en kombination mellan upplevelser och prestation. Skulle jag behöva tänka över mitt levnadssätt skulle jag lägga ner allt vad prestationsmål heter. Det är inte värt det. Jag kommer inte rucka på min livsstil även om det ingår väldigt seriös träning såklart. Drivkraften är att behålla min jämvikt i livet.
- Det är inte så kul jämt. Men man har ju ändå gjort ett val. När det är superjobbigt efter 60 kilometer på ett ultralopp så är det ju faktiskt ingen annan som har ställt mig på startlinjen än jag själv. Jag får dessutom springa i svensk landslagsdress. De flesta människor har också valt att jobba med det man jobbar med. Man har gått med på att följa företagets uppställda mål. Man kan göra ett val att omvärdera sina val – istället för att gå runt och klaga. Att ta tag i saker och göra något åt det.

Frida minns tillbaka till hösten 2015. En löparresa i Montenegro.
– Den bästa resan som jag har gjort och vilken jag alltid återkommer till - är en resa som var i Montenegro. Hösten 2015. Alla som var med på den resan har återkommit.
– Jag minns väldigt väl en tjej som var med där. Jag stod inför ett brödrostlopp i Mjölby samtidigt som jag hade ett halvtimmes långt telefonsamtal med henne. Hon hade behovet att prata i telefon innan hon kunde bestämma sig om att följa med på resan. Hon följde med. Väl på resan var hon så glad att hon satt och grät. Hon har fått en ny dimension i sitt liv. Därefter har hon varit på otroligt många äventyr och skapat många vänner på vägen. Hon har verkligen bytt livsstil, men sin man och sina barn har hon ju kvar, skämtar Frida. Hon fick till en livsstilsförändring och det är fantastiskt att se hur hon nu inspirerar andra vidare genom det.
– Den där resan alltså, säger Frida.
Att Frida gör detsamma är inget snack om saken. Hon har alltid varit aktiv i saker men berättar att hennes resa in i Tjalvefamiljen från 2006 som den mest betydelsefulla förändringen hennes liv. Utan mötet i skogen – kanske hon inte hade varit där hon är idag.

FRIDA ÅTERBERÄTTAR EN DAG UR SITT LIV

Lunchmöte. Vad bra. Det funkar med löparkläder. Då kan jag ta förmiddagsjoggen. Ger mig ut en timme innan mötet. Efter en kilometer ringer det.
Va, måste jag lämna flyers till vårt kommande lopp exakt nu?
På andra sidan stan.
Gör ett snabbt överslag gällande sträckan.
Jag hinner. Om jag lägger på lite tempo.
Hem. Hämtar flyers. Lämnar flyers.
Kommer i tid till lunchen.
Joggar även hem med en matlåda i handen. Sitter framför datorn under eftermiddagen.
Cyklar ut till syrran i Skärblacka. Hänger lite med syskonbarnen och äter kvällsmat. Lämnar cykeln.
Springer hem till Norrköping. Det är exakt en halvmara. Får till sex tröskelintervaller på vardera 2 km.

Nästa dag:
Lunchföreläsning i Linköping. Dit är det en dryg mara. Perfekt. Packar en liten ryggsäck med USB-minne, en energibar, några av mina böcker och en torr tischa. Lyssnar på radio och har god marginal så jag inte behöver tänka på tempot. Håller föreläsningen. Även jag får lunch. Tar tåget hem. Tjalveträning på kvällen. Är med fast jag joggar bara. Ok då. Erkänner. Kunde inte låta bli att köra en intervall.
– Frida Södermark.

• Ur arkivet: intervju med Frida Södermark 2010

• Följ VM 100 km på hemsidan