- Löpningen är idag min prioritet och jag bygger upp dagarna för att löpningen skall kännas bra. Jag har hittat en struktur och en mentalitet som gör att det ofta känns så bra som jag vill. Det gör det också ganska utmanande att för mig ha en tränare. Det finns många som ser en potential i mig men det finns också tränare som har en stor respekt för mig. När man väl tränar mig så förstår jag själv att det är en utmaning. Jag har ju lyckats att skapa någonting som är bra för mig och då vill jag fortsätta känna det. Är det självklart för mig, men även för många andra idrottare – att ha en tränare? 

Hon är ambitiös och målinriktad. Som ung, men även nu – mån om skola, sociala relationer och den idrott som är i fokus. I ungdomsåren handlade det om lagsporterna fotboll och handboll. Hon var den som alltid tog på sig rollen som lagkapten och som fortfarande hatar att förlora.

– Precis som långdistanslöpning handlar även andra sporter om en uthållighet och envishet vilket ligger i min personlighet. Jag tog ofta på mig rollen som lagkapten när jag var yngre för att jag såg att gruppen behövde skapa en helhet kring de egenskaperna.

I studentpresent önskade sig Lisa en snowboard-utbildning. Hon hade en vision och det var att bli snowboardlärare. Efter gymnasiet åkte hon till Norge och förverkligade sin dröm under ett par säsonger och arbetade även utom säsong som personlig assistent hemma i Linköping. Säsongsarbetet i Norge var också ett sätt för Lisa att hitta sig själv och sin väg i livet. Att varje dag vara fysiskt aktiv i skidbacken skapade en stor tomhetskänsla den dag Lisa flyttade tillbaka hem till Linköping. Arbetet som personlig assistent var mycket givande för Lisa som person - det skapade en tacksamhet och gav henne perspektiv till att ingenting är omöjligt.
När tiden i Norge fasades ut började hon istället att springa och hittade klubben NocOut som gav henne en guldkant på tillvaron. Som den tävlingsmänniska hon är skapade hon snabbt mål. 2014 sprang hon sin första halvmara på 1 timme 45 minuter. En tid skapad på enbart tre löppass i veckan. Kort därefter genomförde hon sitt allra första Asics Stockholm Marathon.

– Stockholm Marathon 2015 var bland det bästa jag någonsin har fått uppleva. Jag sprang på 2.57.30 och var lyckligare än någonsin. Känslan och upplevelsen var oslagbar. Sammanhanget är viktigt för mig. Om jag är en sökare, så är jag en sökare efter frihet. Jag är extremt beroende av att vara fri och det är känslor jag bär med mig in i löpningen.

ETT IDROTTSPSYKOLOGISKT PERSPEKTIV

“Jag tror att den här lilla hjärnan har läst på för mycket om saker och ting så den förstår hur jag ska skapa en hållbar löpning och inte gå över gränsen. Allt har sin tid”

Lisa ritar upp en modell på cafébordet där vi sitter hos Johan & Nyström vid Odenplan i Stockholm. Med sina fingrar visualiserar hon fyra små rutor där målet finns i mitten. Hon förklarar att målet lika mycket kan vara en tävling som en tenta. Runt om målet finns mentala rutor innehållande: Löpning, I livet, Omgivningar och Återhämtning.

– Skulle jag till exempel åka till Flagstaff på träningsläger tillsammans med många andra löpare i Sverige skulle det stå Flagstaff i mitten. Återhämtningsrutan skulle kunna innebära: Var Ensam. Sov. Gå ifrån. Läsa.

Lisas mål med livet är att ha friheten att kunna göra precis vad hon vill. Att springa så länge hon får det liv runtomkring som gör att hon kan bibehålla en bra känsla i sin löpning. Hon är en person utan behov av att andra människor skall respektera eller anpassa sig efter henne. Hon vill inte heller komma hem från skolan och känna att det enda hon använder löpningen till är att rensa en jobbig dag.

– När jag skall nå olika mål försöker jag hitta mig själv i min modell och analysera hur jag skall hitta känslan som tar mig framåt utifrån vart jag befinner mig i livet just nu. Det är en känsla som bara kommer inifrån och för att förhålla mig till livet så plockar jag ut mig själv och därför brukar jag prata om Lisa-löpning, Lisa-leendet, Lisa-rytmen. Då blir det Lisa som jag skall göra det bästa för. Det är ett sätt att behålla den jag är och det handlar om en idrottspsykologisk aspekt.

– Det jag anser påverkar löpningen i slutändan är oftast den miljö som du lever i. För att påverka mitt genomförande och resultat i löpningen försöker jag måla upp en bild över hur mina dagar ser ut med hjälp av min modell. Det har dock inte fungerat så bra som jag vill på sista tiden på grund av en för mig otrygg skolmiljö. Varje dag möter jag olika människor och lärare och det finns en obalans kring nivå och svårighetsgrad på mina kurser vilket kan bryta mönstret för mig. Jag kan absolut tvivla på mina val i livet när jag känner att det är en plats jag inte vill vara på. Som skolan – Vad gör jag där? Vi har ju inte samma åsikter om någonting? Det är också problematiskt för mig att åka tunnelbana till exempel. Då hamnar jag i en miljö med många olika intryck och alldeles för mycket folk. Nu skall jag dock tillbaka till mina studier på Idrottshögskolan och avsluta min utbildning till gymnasielärare. Jag har 1,5 år med idrottsstudier kvar där det kommer ingå bland annat två veckor på fjället och eget uppsatsskrivande. Min utbildning till lärare inom biologi och idrott har varit som ett långdistanslopp; känslosamt och lärorikt – så jag är ändå nöjd och tacksam över den här studietiden.

Lisa berättar om hur hon genomför de mer intensiva passen med hjälp av att måla upp historier genom bilder, texter och musik. “Det är för tufft för att vara skönt” - säger hon och beskriver ett pass på totalt 30 kilometer uppdelat på 10 x 2+1 kilometer i olika farter.

– Det är klart att jag inte har lust och motivation inför det passet. Det är för tufft för att vara skönt. När jag genomförde det bestämde jag att jag inte hade något annat val än att springa 15 kilometer ut på slätten hemma i Linköping - för då måste jag också ta mig tillbaka 15 kilometer. Hade det inte varit en förutbestämd fart på det här passet hade jag inte behövt visualisera min känsla. De gånger jag springer enbart på känsla och framförallt i skogen är också då jag oftast slår mina rekord. Jag lyssnar också mycket på musik både innan och efter mina pass. Tidigare kunde jag bygga en sträcka eller en session i passet med hjälp av en låt, men efter Valencia Marathon 2016 hittade jag en trygghet till min egen rytm i löpningen och sedan dess är det helst helt tyst under passen.

STARKARE MED BORRELIA

– Min bästa vän brukar alltid säga till mig: Lisa, du springer för att må bra. Och så är det verkligen. Jag vill inte gå över gränsen. Trots uteblivna personliga rekord är jag väldigt nöjd över 2018. Jag känner mig starkare i kroppen nu. Sevilla Marathon i februari är ett av de få lopp jag sprang som jag är väldigt nöjd med. Men det var en sån situation då jag inte skall springa ett marathon egentligen. Jag måste verkligen arbeta med det mentala och ha en månad på mig för att förbereda mig psykiskt vilket jag inte hade gjort inför det loppet. Jag öppnade stenhårt vilket inte höll – men jag lärde mig väldigt mycket utav det istället. Jag skulle ha svårt att vara stolt över ett personligt rekord – om jag inte tagit varje steg mot det ensam vilket jag har gjort i alla mina främsta lopp hittills. Jag förstår att hjälp med farthållning är något jag skulle kunna utveckla och som kan gynna mig i det långa loppet. En dag kanske även jag kan ha utvecklat positiva känslor kring det.

- På Ultravasan 45 senare under sommaren var jag inte i tillräckligt bra form. Jag var inte heller psykiskt starkt och hade inte självförtroende att tro att jag skulle klara av att genomföra loppet helt på egen hand. Borrelian jag fick under våren hade gjort ett för stort avtryck i min löpkänsla. Jag fick då en tanke att bara följa efter Jasmin Nunige från Schweiz. Men när jag väl står på startlinjen så känner jag: Vad är det jag vill? Inte fasiken är det att påverkas av andra personer. Så jag släppte tanken och gjorde mitt egna lopp ändå. Allra helst vill jag ta bort langning och allting annat så att jag inte behöver störas. Så att jag bara kan springa.

Att tänka om och följa sin egen väg ledde till en vinst med resultatet 3 timmar 3 minuter. Jasmin Nunige slutade tvåa, 9 minuter bakom Lisa.

“Du förstår - jag är lite knäpp som kan tycka att Borrelian inte var något farligt. Men springer man maraton så får man en smärttröskel utöver det vanliga”

- Mitt år i år har varit bättre än 2017. Men alla som bedömer tider där ute kan ju få undra varför jag tycker det trots utebliven form och Borrelia. Jag har mått dåligt av infektionen så jag har inte orkat vara i en optimal toppform helt enkelt men däremot har jag kunnat träna och byggt en styrka ändå. Jag vann dock Ultravasan 45 igen vilket var ett stort mål för mig - och dessutom på en bättre tid än någonsin.

MINDSET - EN FÅGEL I TOKYO

– Jag skulle aldrig skriva Olympiska Spelen på ett papper för mig själv. Däremot skulle det kunna stå ‘En fågel i Tokyo‘ bara för att våga tänka att jag skulle kunna ta mig dit. Jag vet hur jag har lyckats innan och blir det en press utifrån så fungerar det inte för mig och jag tappar glädjen i det. Vissa är ju verkligen rakt på tävlingsmänniskor men jag är inte det.

– Att stå på startlinjen när andra vet att jag står där är speciellt för mig. Då behöver jag stänga av alla sociala medier vilket gör att jag mår mycket bättre och kan fokusera på det som är viktigt för mig - utan att andra skall bedöma mitt lopp.

– Inför VM i London 2016 var jag i jättebra form och jag hade ett referens-pass som jag svarade på riktigt bra. Fram till VM hade jag gjort 2.37 som bäst. När jag stod på startlinjen var mitt mål 2.35. Resultatet blev 2.48. Jag var väldigt nöjd med det vilket folk kan ha svårt att förstå. Det säger ganska mycket att jag inte är en utpräglad friidrottare eller mästerskapslöpare. Jag visste ju att 2.35 kunde vara rimligt. Jag visualiserade det perfekta loppet och det perfekta vädret. Jag kände en perfekt form samtidigt som det var exakt det som fällde mig. Utifrån hur jag jobbar med min modell så skall jag inte tänka så egentligen men den miljön jag befann mig i under VM var så starkt präglat av prestation. När jag klarade kvalgränsen till VM stod det inte 2.38 på mitt papper, som var själva gränsen och det var bara jag själv som överhuvudtaget visste om att jag skulle försöka mig på att kvala.

– Jag upplevde ändå inte en press på VM. Däremot insåg jag ännu mer varför jag springer och vilken typ av löpare jag är. Därför föredrar jag att det kan få stå “En fågel i Tokyo eller en fågelunge i ultralandslaget – som jag är nyfiken på. Huvudsaken för mig är att jag springer vilket jag gjort dagligen sedan jag tog min sista tablett för borrelian i Juni. 

“För att jag skall nå min fulla potential måste jag ha någon som förstår mitt liv och mina känslor”

Hon vill våga känna tillit till en träningsplan och till en tränare fullt ut - men förklarar att hon just nu har svårt att släppa sitt eget och har svårt att känna tillit känslomässigt till en tränare. Att lita på att hon samarbetar med någon som förstår sig på hur hon fungerar är viktigt för Lisa. Någon som förstår sig på hennes liv.

– Jag skulle verkligen vilja våga tacka ja till aktiviteter med löpningen som jag varit tvungen att tacka nej till på grund av skolan. Framförallt de möjligheter jag fått efter Ultravasan 45 till att springa trail och ultralopp ute i Europa och i mer utmanande terräng. Men jag har också andra typer av drömmar, som skrivandet till exempel. Skrivandet ger mig ett extremt lugn och jag vill hålla kvar i förmågan att slappna av och skriva en historia. 

– Jag kan sitta och tänka mycket på - varför springer jag inte bara? Men jag vet att jag inte skulle få behålla min känsla i löpningen då. Det är det enda jag kommer fram till. Att det skulle bli för mycket. Att jag skulle tappa motivation och lust. Men jag vet inte, kanske är jag feg på ett sätt som inte testar. Jag trivs väldigt bra med mitt liv och då vill jag lyssna på det och jag tror faktiskt att jag är i min fulla potential just nu. Min 25-åriga historia är faktiskt relativt händelserik. Jag har gjort ultravasan på runt 3 timmar - vilket jag tror är det jag kan. På ett maraton tror jag att jag kan göra några minuter bättre än vad jag har gjort - runt 2.35.  Jag trivs i NocOut för där har jag alltid fått vara mig själv och alltid blivit förstådd. Jag är liksom - väldigt nöjd med det lilla. Jag behöver inte så mycket. 

–  Varför är jag en udda fågel ? För att jag kom in i löpningen genom en annorlunda värld. Det betyder väldigt mycket för mig men jag är så rädd om det så det får inte blir för viktigt. Jag tror att den här lilla hjärnan har läst på för mycket om saker och ting så den förstår hur jag behöver förhålla mig till saker om jag skall skapa en hållbar löpning. Det får ta sin tid. 
Hur hamnade jag här egentligen? I min värld fanns det aldrig en tanke att jag skulle bli så bra som jag är.

– Om jag bara får göra det jag vill så går det bra. Men det är väldigt svårt att få göra det. Något som var kul men utmanande var att vara med i Maratonpodden. Jag var verkligen stenhårt på att jag skulle va mig själv i den - vilket jag också tycker framgick i intervjun, men jag förstår om Petra Månström tyckte att jag var svår.

– Ibland måste man nog ha hjälp av andra personer till att våga göra andra saker än det man är van vid. Idag har jag faktiskt hjälp av en tränare och det är jag är väldigt tacksam över för jag känner inte att jag blir motiverad eller inspirerad över mig själv längre. Sedan så är jag väldigt kritiskt och försöker hitta den där speciella känslan även om jag också måste lita på den kunskap jag har tagit till mig via böcker, vänner, egna tester och min förening. Är det mentalt? Ja, till stor del är det nog det.

Lisa har aldrig känt någon stress i jakten på att prestera. Att lägga fokus på prestation gynnar inte hennes personlighet och sänker hennes potential. Hennes dagar blir mycket längre och passen mycket skönare om hon inte ställer krav eller har förutbestämda tider. Hon hämtar inspiration från musiker och författare som Sofia Sivertsdotter. Inte renodlade löpare med andra ord.

– Jag bajsade på mig på UltraVasan och det var ju ett rent helvete. Men vad ska man göra? Alla mina känslor kommer ju att avslöjas ändå. Vad förlorar jag på att visa mina känslor och vem jag verkligen är som löpare?

Fakta om Lisa:

Född: Mars 1993
Favoritpass: 70 minuter morgondistans på stig med efterföljande yoga. Alternativt ett äventyrspass på 30-50 kilometer på en led, ett fjäll eller annan inspirerande omgivning.
Personliga Rekord:
10.000 meter: 34.07 min
10 km landsväg: 34:35 min
Halvmaraton: 1.16.15
Maraton: 2.37.27
Ultravasan 45: 3.03.00