Det är en gråmulen novemberkväll och Ida har precis avslutat en arbetsdag på Bernadottegymnasiet. Hon berättar om hur hon ser på att vara en inspiratör i sociala medier idag och vilket kraftfullt verktyg det kan vara för att bli inspirerad och att få inspirera. Karma-principen.
Vi möts hos “en äkta italienare” i de östra delarna av Göteborg. Kafeét IlMoro på Danska vägen 86.  Dit går vi efter att vår planerade mötesplats hundra meter längre upp på vägen var stängd. Det har förvisso alltid stängt på måndagar men Facebook sa: Öppet till 18. Vi sätter oss vid ett högt barbord längs med fönstret och håller en varsin italiensk kopp kaffe i handen.

- Min löpning har blivit som någon slags terapi. Jag mår inte alls lika bra när jag inte kan springa och när jag är skadad, som jag har varit i perioder vill jag verkligen göra min rehab ordentligt så att jag kan springa igen. Det är väldigt skönt att komma ut och springa och det är någonstans det man vill att åtminstone en person skall förstå. Jag tror inte att andra personer går in på mina sociala kanaler för att bli inspirerad till att gå ned i vikt eller att äta bättre. Då får de gå någon annanstans. Mitt budskap handlar mer om rörelse generellt och jag hymlar inte direkt med att det finns tillfällen då jag går i backarna.

2017 gick Asics Frontrunner ut med en annons på Facebook med uppmaningen att bli “En i teamet av hängivna sociala löpare som lever och andas löpning” - till en community där prestationen är sekundär.

- Initialt tänkte jag att det inte var någon idé att söka. Varför skulle jag av tusentals andra grymma människor bli antagen? Annonsen kom så ofta att jag sparade den och gav ansökningen ett försök en dag.
- Jag har haft en blogg sedan jag började att springa vilket nu är för fem år sedan. Jag använder den mest för att få utlopp för mina tankar kring löpning och skapa motivation. Det faktum att jag började springa från första början och även att jag sökte till Asics var mest för min egen skull, även om jag hade följare på bloggen som jag redan interagerade med. Däremot har hela “Asics-grejen” också gjort att jag lärt känna andra löpare och blir ännu mer inspirerad till att springa.

- Men det går ju åt båda hållen och jag blir inspirerad av att andra blir inspirerade av mig. Jag tror att jag har tagit mig ut och sprungit en massa massa gånger på grund av inspiration från sociala medier. Men det är minst lika kul att höra att någon gick ut och sprang för att dem hade sett mig berätta om min löpning.

Ida pekar ut mot gatan. Hon ritar en linje med handen från toppen av och längs med backen som sluttar nedåt mot spårvagnshållplatsen. Hon berättar om en morgon för fem år sedan då hon insåg att hon ville göra en förändring i sitt välmående och sitt liv.

- Jag kom ner till Redbergsplatsen, såg vagnen komma och tänkte att jag får springa efter den. Men så kände jag bara: “Nej, jag orkar inte. Jag väntar på nästa.”
– Då var jag 29 år och kände “Oj då, det kanske inte bådar så gott för framtiden att jag inte ens orkar springa till spårvagnen.”.

- Redan samma kväll gick jag ner till lägenhetsförrådet i källaren och grävde fram mina gamla löparskor från när jag var typ 18 år. Det var några gamla fula Nike. Det såg ut som ett par klassiska 1990-tals löparskor som jag säkert köpt på rea. Men sen sprang jag redan samma kväll och jag minns att jag var riktigt nöjd.
Till saken hör att det var sommar och jag hade en vindjacka på mig. Svetten rann och rann. Jag visste inte riktigt att man blev så varm av att träna. Så orutinerad. Det var super flåsigt och super svettigt men jag tänkte att det är väl så det skall kännas. Jag analyserade dock inte så mycket mer på det  för jag var bara så nöjd och stolt över mig själv att jag tog mig ut. Det kanske är därför många inte blir löpare för att de inte tar sig förbi det där “super flåset”.

- Jag har varit en person som köper tre månader på gymmet - tränar en månad och sen är det bra. Jag spelade fotboll fram tills jag var 16 år och har egentligen aldrig fattat grejen med löpning. Knappt för fem år sedan heller. Det var bara det att då gav jag mig fan på att jag inte skulle sluta vilket är sjukt att tänka tillbaka till nu när jag äger ungefär hundra par löparskor.

Ida pekar ut mot samma väg igen men åt andra hållet och uppförslutning.
- Några dagar senare gick jag ut igen för att springa och började då åt det hållet. Det är uppför och jag märkte att fasen det här går inte och då fick jag börja gå istället. Det blev en sommar blandat med promenader och löpning.

Det där backen är fortfarande inte rolig. Det viktigaste då var dock att jag skapade kontinuitet. Det blir en ond cirkel när man inte tränar, tränar man sämre så äter man sämre och tar sämre hand om sig i helhet. Det är jätteintressant. Om jag inte tränar kan jag tänka lite “skitsamma, då kan jag äta skit” - Fast det borde vara tvärtom?

- Min teori om varför folk tycker att det är intressant följa mig är att så många känner igen sig i mig. Många har troligtvis försökt börja träna många gånger, liksom jag. Jag är inte heller sådär supersnabb och folk kanske tänker: >Hon är sådär vanlig<.

Man kan ställa sig frågan vad som är bra. Vad som är bra för en person kan ju vara något helt annat för en annan. Ida berättar om charmen med communityn som Asics skapat och det faktum att man tillsammans kan springa samma lopp och ha roligt tillsammans. Men också det faktum att oavsett om den ena gör en världstid och den andra inte kan prestationen utifrån sin egen förmåga ändå vara densamma.

- För mig är det ett sånt abstrakt mål att må bra - varför jag anmälde mig till ett 10 kilometerslopp i Göteborg samma sommar som jag började med löpning. Jag var ganska okunnig. Jag visste inte ens att man kunde läsa på om löpning. Det är väl bara att gå ut och springa?

- Jag har alltid perioder där jag vill utvecklas tidsmässigt även om det inte är det primära i min löpning. Midnattsloppet var mitt första lopp som jag deltog i och då var jag supernöjd att jag hade sprungit en mil. Men jag menar - nästa gång vill jag ju faktiskt göra det ännu fortare. Även om man ibland springer lopp på skoj så är det ändå en viss känsla när man sätter på sig nummerlappen och tävlingsdjävulen kryper fram.

- Jag har haft några perioder där jag upplevt prestationsångest och det kanske är den negativa sidan att dela mig sig av allt genom sociala kanaler. Jag tror inte det bara handlar om någon sorts upplevd press utifrån, även om det är klart att man vill att folk skall tycka att det man gör är bra. Men jag vill ju faktiskt göra bra ifrån mig för min egen skull också.

- När ångesten ger sig tillkänna så upptäcker jag att det inte är lika roligt att dela med sig av träningen. Däremot har jag också lärt mig att det är viktigt att acceptera att jag där och då inte är i min bästa form - men att jag delar med mig av det ändå, för att jag vill. Jag tror verkligen att folk inspireras av min acceptans. Det är så sjukt mycket perfektion i sociala medier och jag själv uppskattar när folk är ärliga och delar med sig av sämre perioder.

- Jag tror det är svinlätt att sugas in och jämföra likes. Ibland har jag väl tänkt att jag vill lägga ut en bättre bild men äh- då slänger jag ut en svettig bild från mobilkameran så är jag “back on track”. Jag varken kan eller vill anlita en fotograf för att ta professionella bilder för varje dag i mitt flöde. Då tappar jag hela min genuinitet. Sådana konton känns för mig inte äkta - speciellt inte om man tar massor av foton från en enda dag och lägger ut alla i rad hela nästa månad. Även om det finns den typen av människor tycker jag att löpning i sociala medier ändå är ett väldigt snällt community.

- När det kommer till Asics Frontrunners så tycker jag att dem verkligen har lyckats hitta olika typer av människor. Det är allt från elitlöpare David Nilsson och Jonas Buud, till mig - och vi har olika budskap, olika sätt att säga det på och olika personer som följer oss. Däremot skulle jag aldrig någonsin kalla mig inspiratör eller influencer.

Med fyra år av löpning i benen sprang hon 2017 sitt första marathon. Hon ställde sig på startlinjen inför Stockholm Marathon med målet att ta sig igenom. Ett genomförande där mycket vill ha mer och Ida anmälde sig till Barcelona Marathon i mars 2018.

- Jag hade verkligen laddat för Barcelona Marathon men när jag stod på startlinjen kände jag bara: “ Usch, nä, vad jobbigt det är känns”.

Efter 8 km kände jag bara “-fan , jag måste gå nu” och tänkte att det här kommer inte bli en så rolig upplevelse. Jag vet inte om jag var sjuk eller hade ätit dåligt, men jag har ett jäkla pannben och var enbart inställd på att jag skulle ha min medalj.
Efter 20 kilometer så gick jag mest och även om det var halva kvar tänkte jag att en halvmara “springer man ju typ en vanlig söndag”.

- Jag hade min telefon på flightmode under loppet och vid tillfällen tog jag upp telefonen och drog av läget för att lägga upp en story från loppet. Med tårarna i ögonen frågade jag mig själv “Varför gör jag det här”. Man hittar ju dock tillbaka till sitt syfte väldigt snabbt och det faktum att det inte är någon annan har tvingat mig till detta. Alla andra är enbart stöttande.

- Jag har inte alls ett stort konto på Instagram men folk verkligen engagerade sig. Jag läste inte meddelanden medan jag sprang - men jag såg att det flödade in notiser.

Det är så fint och häftigt att folk sitter hemma och är engagerade i mitt lopp. Det var ganska många av Asics Community som också var där och sprang. När jag var på upploppet dök  Asics Community Manager, Thomas Pickelner upp och gav mig otroligt mycket pepp och energi. Han bara skrek till mig;
- Kom igen nu Ida, Spring nu!
-Nej, är du galen, det går inte.
-Fast det gjorde det och jag sprang in sista biten.

Ida grämer sig lite och säger;
- Det är så många som springer Marathon och det verkar så lätt. Jag förstår inte. Det var verkligen ingen härlig upplevelse där och då. Målet just nu är istället att inte springa maraton på ett tag, det får vara.

Ida kommer direkt från sitt arbete när vi ses. Hon är lärare i spanska och engelska på Bernadottegymnasiet i Göteborg.
- Jag har varit lärare i sju år redan. Genom en fotbollsmatch på TV så föddes min idé om att lära mig spanska ord och genom det jag flyttade till Spanien efter gymnasiet. Därefter kom jag hem och jobbade i kök några år samtidigt som jag pluggade till lärare uppe i Umeå. Jag får ofta för mig saker och så gör jag det bara. Det var samma sak som när jag flyttade till Göteborg. Jag gav aldrig Umeå & min hemstad Luleå en chans utan tänkte:
- Jag måste ha ett jobb, vart skall jag flytta? Då kom det upp ett vikariat till lärare i Partille så det fick det bli. Partille, av alla ställen.

- Jag har aldrig tänkt att det kan finnas likheter mellan att vara lärare och att inspirera som löpare - men så kan det nog vara. Egentligen identifierar jag mig varken som löpare eller lärare. Som lärare behöver man vara utåt och försöka få elever att tycka att spanska är kul fast de tycker det är helt meningslöst -vilket kanske förvisso är lite detsamma som att jag delar med mig av min löpning och inspirerar andra till att också göra det. Nu har jag dock inte lagt upp så mycket på ett tag och efter bara några dagar fick jag ett meddelande från en följare:
“Jag gillar dina stories, hoppas du mår bra”.
– En annan gång hörde jag bakvägen att någon hade frågat: Hon har inte sprungit på ett tag. Hur mår hon? Är hon deprimerad?  citerar Ida och skrattar.

- Alla som jag känner som gillar löpning är personer jag har lärt känna via Instagram. 
– Det finns en tjej som heter Malin och vi följde varandra ganska länge tills vi upptäckte att vi bodde nära varandra och hon frågade mig om vi skulle springa en dag, vilket vi gjorde.
– Vi sprang ytterligare gånger och en gång med efterföljande frukost. Då satt vi riktigt länge och pratade om löpning och att det är så intressant det faktum att man kan inspirera andra. Hon slängde ur sig att man kanske skulle ha en podd, hon och jag. Vi kände inte varandra alls så det hade ju kunna bli en totalt fiasko. Vi började med att forska i hur man gör en podd - och det är ju svinlätt. Man betalar omkring 180 kronor i månaden för ett podd hotell utöver att vi först köpte in en bra mikrofon och annan utrustning som man kan behöva. Vi sitter hemma hos mig i köket och spelar in en gång i veckan.
– Det är ingen man har en sån stående kompis-date med och vi pratar alltid om den träning vi har gjort och löpning i sin helhet. Vi planerar inte så noga våra samtalsämnen men vi kommer alltid in på intressanta sidospår och kan diskutera det som vi har reflekterat över när vi har varit ute och sprungit.

- Jag tror mitt jobb som lärare också bidrar till att jag tycker det blir så meditativt att gå ut och springa. Gärna ensam. Jag är så aktiv hela dagarna och träffar så många människor. Frågar en elev något så kan jag svara på det direkt för jag är så igång i huvudet men när jag kommer hem är jag helt färdig. Då är det riktigt skönt att bara dra ut i spåret.

Tre veckor efter Barcelona Marathon fick Ida en överansträngning i en muskelsena. Det gjorde att hon fick hoppa över resterande mål för 2018 - Göteborgsvarvet och ASICS Stockholm Marathon. Hon är pepp på att ta revansch men berättar att skador dragit ned motivationen och det primära nu är att bli hel. 

- Jag brukar mest springa på känsla och framförallt nu. Jag följer inget direkt program faktiskt - men communityn med Asics är grym. Man kan alltid skriva i vår facebook-grupp och fråga om råd. Förutom att vi brukar ses en gång på våren och en gång på hösten så finns det egentligen inga måsten mer än att representera Asics och gärna spring de loppen som de har. Ingen av oss Frontrunners hade ju något större instagram konto när vi startade och även om vissa har skjutit iväg så blir jag bara glad över det. Man har ju olika budskap och olika sätt att säga saker på och i Asics Communityn ser jag verkligen ingen konkurrens varken när det kommer till prestation eller antal likes på Instagram. Vi kan ju alla springa samma lopp oavsett om den ena springer på en världstid och den andra inte. För prestationen är göra sitt allra yttersta är ändå densamma. Asics FrontRunner finns ju också i många andra länder, så om man vill kan man få en guidad tur i Berlin.

Lyssna på Ida i podden Sitt inte still