Jag möter maratonlöparen Hanna Lindholm. Hanna är född 28 november 1979 och kommer ursprungligen från Västerhaninge, Stockholm. Fram till 21 års ålder var hon en fotbollsspelare i division 2. När studentlivet på Stockholms Kungliga Tekniska Högskola - KTH - tog upp mer och mer tid lade hon fotbollsskorna på hyllan och tidiga morgnar på gymmet tog över. 23 år och utbildad kemiingenjör. Ungefär i samma veva föddes dottern Elina och av olika anledningar blev det ett avbrott kring allt som heter träning och rörelse. När kollegor på dåvarande arbetet snörade på sig löparskorna på lunchen smög intresset för träning tillbaka. Möjligheten att träna på lunchen öppnade upp för en ny vana och en nyfikenhet som då - ovetandes - skulle ta Hanna ända fram till Berlins gator och Europeiska Mästerskapen i Marathon 2018.  

EN DAG MED HANNA LINDHOLM

Det är Måndag 20 augusti. Efter en lång och varm sommar lyser solen strålar genom stora gråa moln. Klockan ringer 06.30. Idag har Hanna inget träningspass på morgonen vilket ger henne en timmes extra sömn. De dagliga rutinerna omfamnas allt som oftas av lättare morgonträning och frukost för att därefter göra sig iordning och befinna sig på jobbet omkring 08.15. 
– Jag är alltid sen, säger Hanna.
Till frukost kan det bli ungefär vad som helst. Om hon inte vänder en omelett eller mixar ihop en smoothie kan morgnarna starta med fil och musli eller en macka.
- Det blir vad jag är sugen på. Jag har inga särskilda krav på frukost. Om det är något som jag måste ha så är det kaffe. Två koppar, säger Hanna och skrattar.

Hanna arbetar som QA på ett läkemedelsföretag och kvalitetssäkrar läkemedel. Det är ofta full fart.
- Jag är ganska dålig på att förbereda mig kvällen innan för saker jag har att göra nästa dag. Även om jag försöker planera känns det också som att det alltid dyker upp saker runt omkring mig. Att stressa mindre skulle kunna vara en framgångsfaktor, menar Hanna. Att byta matlådan mot en vällagad lunch ute kan vara pricket över i:et en dag med mycket jobb och tuff maratonträning.
– Om löpningen var det enda jobbet jag hade så skulle jag nog tycka att det var tufft. Jag tycker att det är skönt att ha något att falla tillbaka till och jag kan välja bra mellan de här två olika världarna jag har. Min dotter är inte så intresserad av löpning, men älskar att resa och vill ofta följa med på tävlingar vilket är roligt. Tack vare löpningen har vi upplevt mycket tillsammans och hade hon inte varit med hade det inneburit att vi hade fått träffats mindre.

- När jag fick Elina som 23-åring fick livet ett helt nytt kapitel. Att leva själv tillsammans med Elina har gjort mig otroligt självständig. Det har blivit en vana att genomföra saker på egen hand - men jag trivs och ser inget negativt med det. Det finns tillfälle då min tränare Per Synnerman vill hjälpa till med saker omkring löpningen. Flera gånger har det hänt att jag redan har gjort det själv.
– Jag är nog dubbelt anmäld till Tjejmilen och Stockholm Halvmarathon redan, skrattar Hanna. På frågan om det finns något särskilt personlighetsdrag som ingen annan vet om Hanna skrattar hon ännu mer och säger;
- Sånt där ska du fråga min dotter om. Hon kan nog skriva en hel lista. 

TOPP 100 PÅ TJEJMILEN 2008

För 10 år sedan sprang Hanna för första gången Tjejmilen i Stockholm. Av tusentals kvinnor sprang hon in på 42.57. Helt utan någon bakgrund som löpare och kom på 99:e plats.
- Jag hade aldrig sprungit ett kvalitetspass och inte ens ett långpass. Jag tränade liksom ingenting särskilt, berättar Hanna. Jag fick mersmak och anmälde mig till halvmaran och även lidingöloppet samma månad. Då sprang jag på 1.35. Därefter blev jag lika galen igen och anmälde mig till Lidingöloppets 30 kilometer som jag heller aldrig sprungit. Jag sprang på 2.29 och var helt förstörd efter. Helt förstörd.

Hanna började träna mer och mer. Formade sina egna pass och sprang 2009 och 2010 sina  första maraton. Stockholm Maraton. Då, på tider över 4 timmar.
- Hösten 2010 blev jag tillfrågad av en tränare i FK Studenterna om jag ville komma och träna med dem. Jag började träna på alldeles för hårt, fick löparknä och kom tillbaka först på vårkanten 2011. Till en början sprang jag 5 & 10 kilometer men tävlade också en del på 800 och 1500 meter där jag har personliga rekord på 2.17 och 4.34.
– Största skillnaden med att springa ett maraton på 4 timmar mot 2.36 som jag gör nu är förutom många år av träning emellan, att det är väldigt mycket lättare att genomföra ett maraton nu.  Jag var helt förstörd när jag hade sprungit på 4 timmar. Men jag visste ju inte heller hur jag skulle lägga upp ett lopp. Det går nästan inte att jämföra. Det är lätt att springa på 2.36 när man är i form, säger Hanna.

TJUSNINGEN I ATT GÖRA DET OMÖJLIGA

Att ge sig på något som man kan känna är lite omöjligt. Det är för Hanna definitionen av en utmaning. I Januari 2018 sprang hon rakt in i EM-laget på marathon med 2.36 på gatorna i Dubai.
- Det jag gillar med löpningen är att jag kan tävla mot mig själv. Det är bara jag som triggar mig själv på något sätt. Det är också bara jag som kan ge mig själv chansen att göra saker bättre och bättre. Jag brukar få höra att jag är otroligt målmedveten. Det driver mig också att försöka göra det omöjliga. Att försöka slå någon som på pappret är betydligt bättre. Sånt gillar jag. Jag tror till exempel inte min syster tycker det var så roligt att spela spel med mig när vi var mindre. Jag ser det i min dotter också. Hon blir så jävla förbannad när hon inte vinner.

-Dubai var en utmaning. Jag hade en känsla att det skulle kunna gå bra. Jag träffade på lite hinder på vägen så ett tag kändes det lite halvt omöjligt. Jag trodde inte alls att jag skulle springa så pass bra som jag faktiskt gjorde där. Mentalt brukar jag gå igenom loppet innan. Jag gillar att förbereda mig ostörd. Inför EM i Berlin hade jag nog mycket hellre åkt ned dagen innan och bara kört. Just den grejen att gå där några dagar innan kan påverka mig mentalt negativt. Jag tycker inte om att gå och prata med andra om loppet. Jag går hellre i mina egna tankar och väljer själv vad jag vill göra och vad jag vill äta. Det påverkar när man ser hur andra gör. Men - det är ju flera gånger som det inte gått som tänkt i förberedelserna men att det ändå gått bra. Inför Dubai Marathon var det flera personer som på olika håll försökte få in mig i elit-fältet. Kvällen innan fick jag besked att jag fick starta med eliten. Jag åkte över halva stan för att lämna mina flaskor. Tillbaka på hotellet fick jag reda på att jag inte fick starta i eliten. Då fick jag tänka om. Igen. Elit-fältet startade klockan 06.00 och nu fick jag springa med motionärerna en timma senare istället. Som tur var hade jag John Kingstedt med mig som hjälpte mig igenom loppet.

ATT KOMBINERA KAOS MED NÄRVARO

Stockholm Stadion 20 juni och Långlöparnas kväll. Loppet över 10.000 meter var på en onsdag i en för Hanna normal arbetsvecka.
Ett lopp hon inte hade lagt ned så mycket energi på. Adrenalinet fick en rejäl skjuts två gånger den kvällen. Tillsammans med en klubbkompis sprang hon vilse på uppvärmningen.
- Hur man nu kan lyckas med att springa vilse när man kommer från Stockholm, skrattar Hanna. Det blir ett adrenalinpåslag och fokuset är inte med hela tiden. Men i det här läget så var nog min klubbkompis mer uppstressad. Jag tänkte nog mer att vi kunde väl starta i A-heatet istället. Om vi inte hinner tillbaka.
Kontentan av förvirringen slutade upp i nytt personbästa med 33.29,67. En tid som lägger Hanna strax utanför topp 10 genom tiderna i Sverige - även på 10.000 meter.
– Det är typiskt mig att det alltid händer någonting, så jag är ganska van. Ibland undrar jag varför. Jag hamnar mest i de situationerna av slumpen. Jag trivs ändå med det samtidigt. Men visst. De gånger jag har varit skadad är det för att jag har stressat för mycket och klämt in träningen jämte annat .Det var väldigt skönt att vara ledig sju veckor inför EM, men jag skulle inte vilja vara utan jobbet helt – bara jobba lite mindre. Sen har jag ju min dotter, Elina. Hon är 15 år och behöver hjälp på kvällarna med uppgifter från skolan så det behöver jag också hjälpa till med. När jag väl har en dag utan jobb och träning handlar det mest om småpyssel som att byta lampor och andra ärenden men också att bara ta det lugnt. Läsa en bok eller laga mat. Jag tycker inte om att planera in någonting bara för att. Är jag ledig så vill jag känna att jag kan fördriva dagen som den kommer.

Träningen är igång efter EM i Berlin. Mål framöver är att utvecklas och ta ett ordentligt kliv på listan över  topp 10 snabbaste maratonloppen genom tiderna i Sverige.
–  Jag ligger tia nu. Nästa maraton vill jag ska gå riktigt fort, säger Hanna.

De tio snabbaste kvinnliga svenska maratonlöparna

2.23.41 Isabellah Andersson, Hässelby, (Dubai 2011)
2.30.39 Lena Gavelin, Trångsviken (Paris St Denis 2003)
2.31.05 Evy Palm, Mölndal (London 1989)
2.31.28 Marie Söderström-Lundberg, Hässelby (Stockholm 2001)
2.33.03 Ingmarie Nilsson, Ullevi (Stockholm 1995)
2.33.49 Midde Hamrin, Vikingen (Columbus, USA 1986)
2.34.49 Birgit Bringslid, Skellefteå AIK (Berlin 1991)
2.35.06 Mikaela Larsson, Spårvägen (Berlin 2018)
2.35.08 Anna Rahm, Rånäs (Hamburg 2007)
2.36.02 Hanna Lindholm, Huddinge (Dubai 2018)