“Någonting kan ju också gå fel i löparspåret. Vi hade en person med down syndrom. Han hade aldrig rört sig förut och efter 300 meter får han panik. Han har inget tal och han tecknade med sin assistent som var helt ny. Vi hade ingen aning om vad det är som händer. Till slut kom jag på att hans hjärna kopplade adrenalinet från ökad puls till att han trodde att han var arg. Han hade  aldrig upplevt adrenalin på något annat sätt. Så då pekade jag på hans hjärta och förklarade; Du kommer bli stark, du kommer orka mer.”

Hela Stockholm var kylslaget den här onsdagsförmiddagen. Morgonrusningen i trafiken hade lugnat sig och de människor som går på gatorna gör det med nedböjda huvuden och händerna i fickorna. Niclas kliver in på Lilla P, ett mindre fik på Karlavägen 61 i Stockholm.
Jag försöker få kontakt med honom men eftersom jag kommer från toaletten som ligger intill köksdelen ser han oförstående ut. Till slut förstår han att jag inte jobbar där utan faktiskt är där för att träffa honom. Han tar blicken från tavlan med många olika smörgåsval och ger mig en hälsande kram.

- Jag köpte nya vinterskor igår, säger Niclas och pekar ner mot sina svarta Nike. Jag pronerar och får lätt ont i knäna, men de här - de är så sköna. Jag älskar att springa nu när det är så kallt och krispigt utomhus. Då mår jag som bäst.

Jag möter - Niclas Wennerlund. Niclas är grundare till organisationen Bara Vanlig som anordnar löpträning för barn och unga med funktionsvariationer. Hans vision är att det ska bli lika vanligt att en person med permobil rör på sig i löparspåren som det är naturligt för normalstörda. Bara Vanlig har ledord som självbestämmande, rörelseglädje, delaktighet och ger möjlighet till barn och unga att löpträna oavsett om du klarar av att rulla ett tiotal meter eller att springa en kilometer. Niclas skiner upp och i hast berättar att de fått anslag från Kronprinsessparet stiftelse vilket kommer att gynna utvecklingen av organisationen.

- Anslaget är ytterligare ett kvitto av vi blir tagna på allvar, säger Niclas.
- Min dotter har en kognitiv funktionsvariation som bara tjugofem stycken tjejer i Sverige har. Av integritetsskäl väljer jag att inte berätta exakt vilket syndrom hon har och jag väljer också att kalla det funktionsvariationer. Jag tycker inte funktionshinder är ett bra ord. Min dotter älskar att springa, även om hon behöver ha assistenter med sig. Enligt mig så kan alla röra på sig. Däremot ges inte alla möjligheten.

Från en allvarsam ton kommer i samma veva leendet bakom skägget tillbaka. Kaffemaskinen brusar högt i bakgrund. Niclas pekar på diktafonen, skrattar lite och säger; Det kommer bli kul att redigera för dig.

Innan Niclas startade löpargruppen Bara Vanlig arbetade han som personlig assistent, både för andra men även sin egen dotter. Till slut lockade det honom att göra något annorlunda. Han vill se att samhället normaliserar personer med funktionsvariationer och att de skall bli lika naturligt och möjligt för dem att röra sig i ett motionsspår.
- Men dit har vi inte kommit ännu och jag undrar om vi kommer att göra det under den tiden jag lever - men det är min vision som jag strävar efter. När det blir till verklighet kommer man troligtvis ha en helt annan inställning till alla olika typer av människor och på ett bättre sätt veta hur man bemöter och kommunicerar med personer man inte känner.

- Det hela startade egentligen genom ett läkarbesök med min dotter när jag frågade om det fanns någon fysisk aktivitet att tillgå, vilket det inte gjorde. Jag tog då kontakt med Parasporten där jag upptäckte friidrotten - men det var inte riktigt det jag var ute efter. Min ambition var att det skulle finnas möjlighet att vara ute i naturen och att man själv skall få bestämma hur långt man vill springa eller gå.
– Parasporten i sin helhet är jättebra på sitt sätt - då de delar in folk i olika klasser för att de skall kunna tävla på lika villkor. Men eftersom jag bara var ute efter en möjlighet till vardagsmotion ringde jag Hellasgården i Stockholm och frågade om jag fick dra igång en grupp för barn & ungdomar med funktionsnedsättning. Hellasgården är en av de vackraste motionsområden i Sverige, enligt mig. Har man inte varit där har man verkligen missat något.

Niclas äter sin lunchmacka och berättar samtidigt om LSS, Lagen om stöd och service till funktionshindrade. Ansiktsuttrycket förändras när han berättar om sin dotter som är 21 år och som likt många andra vill flytta hemifrån. Av ekonomiska själv drar regeringen in på LSS vilket försvårar möjligheterna för personer med funktionsvariationer att leva som vanligt.
- Det finns en oro som funkisförälder, inte bara för mig. Vi har ingen aning om hon får behålla sitt stöd. På något sätt har de kommit underfund med att det är för dyrt.

- Innan min dotter föddes 1997 arbetade jag på industri, men det kändes inte helt rätt. Sedan 2008 har jag valt att arbeta med människor och haft chefsuppdrag inom personlig assistans. Jag har alltid stått upp för dem som enligt samhället är svaga. Jag tycker det är viktigt att alla ska ha samma rätt. Den känslan har alltid funnits hos mig men vuxit sig ännu starkare sedan min dotter föddes. Eftersom personer med funktionsvariationer ofta inte kan föra sig själva behövs starka anhöriga eller assistenter som står vid deras sida. Jag är väldigt engagerad i LSS och försöker påverka så mycket jag kan genom att skriva och uppmärksamma.

- Under min dotters uppväxt var jag inte alls lika driven. Jag tog ofta på mig offerkoftan och tyckte synd om mig själv. Jag var ganska egoistisk, dryg och tyckte att livet var bittert. Det är väldigt vanligt bland andra funkisföräldrar också. Jag har lärt mig nu att det man har varit med om kan man faktiskt förvalta och göra något bra utav.

- Det händer att föräldrar till barn med funktionsvariationer hör av sig till mig. De har alldeles säkert också, likt mig - haft fördomar och tar på sig offerkoftan. På något sätt finns det väl en trygghet i andra som har varit med om samma sak som en själv och därför hör de av sig. Jag känner att det finns en fara att öppna upp sig för mycket. Det blir så otroligt många man ska hjälpa. Men jag tror faktiskt att Bara Vanlig kan komma så långt att löpargruppen kan fungera även utan att varje löpare har med sig ett socialt stöd eller en förälder.

Niclas har en stark drivkraft att alla skall ha rätt till rörelseglädje och gemenskap men han vill också uppmärksamma fördomar och förbättra bemötandet till personer med funktionsvariationer. Han gör det genom att vara ute och föreläsa om fördomar.

- Jag har ganska väl dekorerade armar och förra veckan var jag ute på en lunch. Jag satt i t shirt och märkte att en äldre dam satt och tittade på mig. Hon verkligen satt och stirrade. Hon satt också i rullstol och hade en personlig assistent med sig. Jag tänkte att hon kommer nog snart säga till mig att ’Gud vad det ser hemskt ut’. Det som händer är att hon då kommer fram och säger ’Hej, känner du till Ray Bradbury. En illustratör och skräckförfattare?’
– Ja, säger jag tillbaka. Jag läste honom mycket när jag var mindre och den här äldre damen tyckte att mina armar såg ut som ett konstverk. Hon förklarade sedan för mig att hon hade MS och att hon är konstnär. Hon frågade om jag ville bli hennes vän på facebook och bjöd in mig till hennes atelje. Det jag vill säga med det är att jag önskar att man mer ser människan bakom. Hon tog inte mig för någon annan än den jag är. Alla har ju fördomar. Jag hade ju det också när jag såg att hon tittade på mig. Men kan man på något sätt se personen bakom funktionsvariationen är det bra.

98 procent av personer med funktionsnedsättning i Sverige rör sig inte överhuvudtaget – vilket det inte heller talas om i Sverige. Den här gruppen med funktionsvariationer är upp mot 200.000 och de som behöver personlig assistans är omkring 16.000 personer, menar Niclas.
Det talas bara om de 46 procent normalstörda som har för dålig kondition. De som med egen förmåga kan promenera till jobbet istället för ett stillasittande transportmedel.

- Jag tror det finns en enorm okunskap hur man ska bemöta de här människorna i en träningssituation. Då är mitt svar att man skall vara sig själv. Problemet uppstår om man vill ställa sig in och vara trevlig på ett onaturligt sätt. Det är väldigt vanligt att man går ned på knä om man ska prata med personer i rullstol. En vuxen person som sitter i rullstol blir ofta bemött som man bemöter barn. Det går alltid att fråga: Hur vill du att jag skall hälsa?

– Jag har precis gjort samma misstag, numera frågar jag alltid, oavsett funktionsnedsättning. Men det är ju lika vanligt i den normalstörda världen. Hur vill du att jag ska bemöta dig? Ofta faller det sig naturligt, som nu när vi träffades. När du kom ut från köket och gav mig en kram. Vi läste av situationen och kände att det här är okej, men ibland tar man varandra i hand. Ibland blir det fel, och det måste det ju också få bli.

Bara Vanlig Hälsa har vuxit sedan det startade på Hellasgården. En personlig assistent såg Niclas engagemang via Instagram och ringde upp honom för att starta upp samma sak i Karlstad, därefter har Niclas rekryterat fler ledare i fler städer. Visionen är att den skall finnas en grupp överallt i hela Sverige 2021.

- Vår yngsta deltagare på Hellasgården är 6 år. Jag värnar mycket om bemötande för de här personerna. Oftast är det en förälder eller en assistent som tar fram handen och vill hälsa, men löparna är i centrum och presentera mig alltid först för löparen. Bemötande och att man ser människan är viktigt, egentligen i alla situationer.

Bara Vanlig skapar ett inkluderande och en gemenskap. En plats att bara vara sig själv, utan fördomar. En klapp på rumpan är också att värma upp.
- Det är klart det kan bli för mycket organisatorisk och med marknadsföringen som gör att man tappar själen. Jag hade helst inte marknadsfört mig alls, men jag har också valt att jobba med det här och kan jag göra skillnad på ett positivt sätt så vill jag göra det. Bara Vanlig handlar inte bara om löpning - det handlar också om ett inkluderande och också om gemenskap. Många barn och unga med funktionsvariationer har svårt att få vänner och vara på en plats där man får vara precis den man är. Löparna får bestämma allt utefter varje pass och olika personer håller i uppvärmningen. Det kan vara allt från att klappa sig på rumpan i  30 sekunder till fem minuter med övningar för hela kroppen.

-Vi har en kille som sitter i permobil, och han tittade på mig en dag och sa: Ska jag hålla i uppvärmningen? Ja, det är klart du ska - sa jag. Han lyfte på sina armar och tog till de medel han kunde. För mig är all rörelse träning.

Det är ju vi själva som har bestämt att träning är maratonlöpning eller att gå till gymmet. Det finns stor skillnad mellan fysisk aktivitet och träning. Många tränar på gymmet, blir starka och springer på löpbandet, men sitter sedan still resterande tiden av dagen och glömmer bort den fysiska träningen som finns i vardagen. Många säger att träning är viktigast, men vardagsmotionen är det som gör att du mår bra.

- Jag blev inspirerad när jag läste boken Hjärnstark av Anders Hansen. Kan normalstörda människor klara av att motionera för att må bra istället för att börja med antidepressiva så kan personer med funktionsnedsättning också göra det. Det är otroligt vanligt med tabletter i världen för personer med funktionsvariationer. Jag tror att Bara Vanlig gör något innovativt som inte har funnits tidigare och jag tror att vi kommer att bli ett komplement till Parasporten. Ett komplement till de som inte vill tävla utan bara de som vill röra på sig. Idag gör samhället knappt någonting åt den här målgruppen. I början tittade många på mig och frågade vad jag höll på med. Men jag ser ju skillnaden på människorna. Jag ser ökad självkänsla, en känsla av tillhörighet. De blir bekräftade och de blir sedda. Det är ju viktigt för alla, men de här personerna blir aldrig sedda. Bara Vanlig bemöter alla på precis samma sätt, men sen är det såklart olika kommunikation för olika sorts människor.

Vi har hunnit hämta påfyllning på kaffet och Lilla P fylls på med lunchgäster. Det är dags för Niclas att röra sig ut mot kylan igen och vidare hem för att fortsätta stärka Bara Vanlig plats i samhället. Några grupper runt om i landet har terminsuppehåll och på Hellasgården springer dem fram till Lucia. Niclas driver organisationen framåt och söker stöd från fonder och stiftelser. Allt för att alla skall ha rätt till rörelse, självbestämmande och bekräftelser. Bara Vanlig i år är nominerad av Expressen till Årets Eldsjäl kategori Hälsa och även nominerad till Årets initiativ för idéburna organisationer med social inriktning.

Mer om Bara vanlig i videon nedan.

• Bara vanligs hemsida