Klockan är 18.30. Louise har precis kommit hem från sin arbetsdag. Det är måndag och hon befinner sig i sin hemstad Malmö. Jag ringer upp henne på FaceTime. Louise hörs dovt i bakgrunden och ringsignalen kolliderar med en manlig berättarröst. 
“Oj, Hejsan!” Hej! Jag hade en podcast igång i bakgrunden så det lät jättekonstigt, skrattar Louise”
Under helgen har Louise varit med sin träningsgrupp på ett årligt läger i Åhus, Skåne. I år med ett förflyttat perspektiv på sin träning från en tydlig struktur och fokus till glädje och lugn.

Jag möter Louise Nilsson, långdistanslöparen från Malmö AI. Vi hörs för att prata om Louise hur det är att vara i sitt livs bästa form och om hennes perspektiv på löpningen efter två stressfrakturer och en operation på 2,5 år. Vad var det som hände?

Första smärtan

25 oktober 2015. På Samnerödsfältet i Uddevalla arrangerades dag 2 av Terräng-SM. Under loppet över 8 km placerade sig Louise i täten och de första varven av fyra sprang hon med en positiv känsla i kroppen och vittring på medalj. Plötsligt högg det till. Louise tvingades bryta loppet. Besvikelsen som sköljde över henne när hon satte sig ned på gräset vid sidan av banan var oundviklig. Axlarna var tunga av uppgivenhet.

– Det var första gången det verkligen gjorde ont. Det högg till ordentligt i sätet. Jag sprang vidare men tappade placeringar och fart allt eftersom. Jag tänkte att jag kanske kunde ta en femte eller sjätte plats åtminstone. Smärtan eskalerade och det var inte längre värt att springa vidare. Jag hade kanske blivit uttagen till Nordiska Mästerskapen i Terräng om jag hållit ihop det?  Ska jag vara helt ärligt hade jag ju inte kunnat springa NM ändå.

Louise var frustrerad, ledsen och besviken. Hon kom till Uddevalla med ett av sina bästa löparår i nacken och berättar om känslan att överträffa sig själv. Louise genomförde två riktigt bra lopp på 5000 och 10.000 meter som både resulterade i medalj.

Framgångarna 2014 och 2015

– Sommaren 2014 tog jag mina första SM-medaljer. Det var ungefär då jag började känna att jag var duktig på det jag gjorde. Jag överträffade verkligen mig själv den säsongen. Känslan när man är i form.Känslan av att i princip kunna springa hur länge och hur fort som helst. Den är magisk. Vad man än gör så blir det bra. Jag fick möjlighet att en vecka senare springa Finnkampen på 10.000 meter. Det var en häftig upplevelse. Alla i publiken hejade. Det var ju inte specifikt mot mig eftersom tävlingen gick i Helsingfors det året, och jag hade två finskor framför mig - men det kändes så. Finnkampen är ett minnesvärt ögonblick.

– Ett par veckor senare sprang jag Stockholm Halvmarathon. Jag var egentligen inte tränad för det, men det gick fantastiskt bra. Det var även Svenska Mästerskapen och efter flera silver och brons i tidigare mästerskap hade jag en stark drivkraft och vilja att ta ett guld. Jag låg tvåa ut på de sista kilometrarna. När jag kom i mål mötte jag min mamma. Hon hade varit så fruktansvärt nervös. Jag förstod först inte varför. Hon berättade senare att det var för att jag med stormsteg närmat mig Lena Eliasson, som låg etta. Luckan var lite för stor att täppa igen under den sista kilometern, men det var en häftig känsla att känna mig starkare än någonsin.

Med god form och självförtroende efter en lyckad säsong gick hon in i grundträning. 2015 började med en plats på 5000 meter under Europeiska Mästerskapen i lag som det året gick i Ryssland. Det blev också starten på två stressfrakturer och en operation under följande 2,5 år.

– Precis efter loppet känner jag att hälen gör riktigt ont. Det gick inte att springa. Inte alls. Jag hade fått en stressfraktur. Det tog fyra veckor innan det var helt läkt. Under sommaren åkte jag på två veckors läger till St Moritz, Schweiz. Väl på plats började en ömhet i sätet bli mer och mer påtaglig vilket hämmade min rörlighet.

Louise blev störd och konfunderad. Hon berättar om skadekänningar som gick i vågor, likaså formen och motivationen. Efter lägret bröt hon SM på 10.000 meter men sprang därefter både Tjejmilen och Finnkampen med resultat som hon beskriver som “helt okej”.

Den långa vägen tillbaka

– Jag hade börjat arbeta med en sjukgymnast redan efter SM. Man är väl dessvärre lite naiv som löpare. Om det funkar att springa så kör man på. Terräng-SM var en månad därefter. Att ställa upp var en chansning. Alla tuffa backar och snäva svängar gjorde det dock svårt för mig. Fästet på baksidan och i sätet var säkert redan tillräckligt irriterad. Loppet blev lite som pricket över i:et, och efteråt vilade jag helt från löpningen ett tag.

Louise berättar vidare om den mentala resan. Om känslan av hopplöshet, tro, och att omvärdera sina personliga rekord.

– Löpningen gav mig väldigt blandade känslor. Jag ville bara vara i bra form igen. Jag ville bara tillbaka. Springa på de tider jag hade gjort. Tillbaka till känslan att vara oövervinnlig. Jag ville komma tillbaka till det där flowet. Efter Terräng-SM vilade jag mycket för att jag trodde att det som irriterade mitt fäste i sätet skulle släppa. Jag gick till sjukgymnaster för behandlingar och rehabövningar. I flera månader var det mycket start och stopp. Jag sprang ett litet tag, fick ont igen, sprang ett litet tag, fick ont igen. Pju. 

– Louise insåg att hon inte kunde fortsätta köra på lågvarv med för hög växel i uppförsbacke. Det blev hackigt och det tog mycket energi. Louise fick berättat för sig att hon hade en kronisk inflammation i senfästet. Det hade bildats för mycket ärrvävnad kring senans fäste i sätet. Inflammationen hämmade både en full rörelse i benet och komplicerade hennes vardag. Hon stod inför det som skulle vara hennes sista utväg. En operation.

– Jag övervägde väldigt mycket om jag skulle genomföra operationen. Jag kommer ihåg att jag la ut något om det på Instagram och fick otroligt mycket respons tillbaka. Det var flera som avrådde mig att göra operationen. De hade varit med om samma sak och ingreppet hade blivit misslyckat. Läkaren som skulle göra operationen på mig testade först att bedöva det irriterade området. Han sa till mig: “Ut och spring nu”

– Allt kändes ju skitbra då. Han hade bedövat bort smärtan. Han sa också att eftersom allt kändes bra, så skulle operationen också gå bra.

Alla former av rehab

– Jag hade testat alla former av rehab och behandlingar som sjukgymnasten hade rekommenderat och kunde erbjuda. Jag sprang ingenting utan körde enbart alternativa träningsformer. Jag var fortfarande så pass motiverad att komma tillbaka till min satsning mot de stora mästerskapen. Jag ville också ha mitt vardagsliv tillbaka. Det var inte många middagar hos vänner jag var på utan att behöva ställa mig upp ibland. Jag tog beslutet att göra operationen och jag gav läkaren min tillit.

– Kan man tajma en operation bra? Jag blev sjukskriven i tolv veckor under sommarmånaderna maj, juni och juli. Jag kom förvisso igång relativt fort med min rehab och simning var en träningsform jag kunde utföra i början - vilket var bra eftersom jag är gammal simmare. Förutom det kunde inte göra så mycket annat än att ligga och sola.

Louise skrattar när hon säger det. Hennes ton ändras dock snabbt till mer allvarlig när hon berättar att hon litade på läkarens ord. Hon levde på tron att hon skulle få springa igen efter tolv veckor. Då skulle allting återgå till det normala.

– Facit var inte tolv veckor. Det var det läkaren sa och det är det hoppet man lever på. När jag insåg att det skulle bli längre tid än så började humöret att svikta. Jag tycker att jag höll uppe glädjen ganska länge. Den mentala processen precis efter operationen var inte alls svår. Drivkraften att komma tillbaka fanns där hela tiden. Jag ville uppleva de positiva känslorna som löpningen gav mig. Men när rehaben tog längre och längre tid blev jag dock inte så intresserad av att titta på resultat, eller att åka in till de lopp som arrangerades i Malmö. Även om det var mina vänner som sprang.

Våren 2017 och drygt ett halvår efter operationen kände hon fortfarande av sätet. Louise bytte då sjukgymnast.Hon fick ett helt nytt synsätt på skadan och tillsammans gjorde de en ny plan. En röntgen visade fortfarande ärrbildning runt senan vilket hade uppkommit efter ingreppet.  Hon fortsätter berätta om känslor kring den komplikation hon inte hade en susning om. En komplikation som läkaren inte hade berättat för henne.

– Jag kände hopplöshet. Under mitt ingrepp hade det blivit en skada på senan och nya ärr hade bildats. En ny operation skulle förvärra det ännu mer. Jag kände att det var kört. Att operera var ju min sista utväg och om det inte hjälper- skulle jag ge upp då?

Ny behandlingsmetod hjälpte

En klinik i Malmö hade tagit in en ny behandlingsmetod som kallas för PRP.
PRP har funnits i USA en lång tid och står för “plätt-rik-plasma“. En metod som ofta används mot smärta i leder och behandlar till exempel tennisarmbåge och knäartros. Louise var den första i Malmö att få testa metoden. 
– Jag var inne i en fas där jag kände “skit samma”.  Jag hade ingen annan utväg så jag valde att testa PRP. Metoden innebar att jag tog sprutor varannan vecka och vilade helt från löpningen där emellan. De tog ut vita blodkroppar, alltså de läkande delarna i blodet och injekterade det runt senfästet. Det blev en snabb förbättring efter andra och tredje behandlingen. Om det var exakt den behandlingen som hjälpte vet jag inte. Kanske var det en kombination av full vila i två månader och bytet av sjukgymnast. Det var mycket nytt på en och samma gång. Där och då kändes operationen väldigt onödig. Hade jag slösat bort ett år på något som inte hjälper?
– Det man har gjort kan man ju dessvärre inte göra ogjort.  

Sommaren därefter blev annat än att ligga och sola. Louise fann motivation och hopp igen. Hon tränade mycket alternativ för att inte belasta skadan och Netflix gjorde en positiv revolt i hennes träning.
– Jag tränade fler alternativa pass än jag tidigare hade gjort. Jag tränade mycket i en utomhusbassäng under sommaren. Att träna i frisk luft och med solen som skiner ovanifrån höjer mitt humör.
Löpningen gick långsamt framåt. Att stå på en crosstrainer inne på gymmet blev roligt när jag insåg att jag kunde ta med paddan till gymmet. Netflix har revolutionerat min alternativa träning.
– Jag har aktiv valt bort träning som jag inte tycker är roligt. Simning blev ett sätt att genomföra träning som jag känner att jag kan få ut något av, eftersom jag har tränat det tidigare. Det blev också roligare när jag hittade andra träningskompisar än bara löpare att genomföra den alternativa träningen med.

Nya motgångar

Kroppen började svara på behandlingar, rehabiliteringsprogram och alternativ träning senare under hösten. Successivt kunde hon få in mer löpning i vardagen. I början av 2017 och nästan ett år efter operationen testade hon att springa lite snabbare.

10 minuter in på ett tröskelpass fick hon avbryta. En plötslig stressfraktur i foten var ett faktum.
– Jag trodde inte stressfrakturer kunde komma så snabbt. Min tränare som också är läkare förklarade för mig att det kunde bli så.

Nu var det inte längre roligt för Louise. Även om den andra stressfrakturen i foten på kort tid läkte snabbt - berättar hon att hon fortfarande kände av sätet. Hon berättar om hur det var att för första gången uppleva en riktig mental dipp.
– Molande värk i sätet var inget som begränsade mig i sig. Under höstmånaderna var jag mentalt trött. Jag tänkte att min kropp faktiskt kanske inte tål att springa på elitnivå. Jag insåg att det inte kommer att fungera- om jag inte blir av med det onda.

– Dippen varade i flera månader men vände sedan och blev till något positivt. Jag omvärderade mitt synsätt att bara vilja komma tillbaka till dit jag var innan - till att vara glad över att jag kunde springa. Det släppte alla tankar och press på mig själv. Smärtan släppte också. Mental blev allting så mycket lättare. Nu känns kroppen så mycket bättre än på länge. Jag kan springa mer och mer. Det går successivt snabbare och snabbare. Men jag tar ingenting för givet.

Idag följer Louise sitt träningsprogram till punkt och pricka. Hon förklarar att hon tidigare gärna sprang någon kilometer längre om hon var pigg.

En motorcykel brummar och brötar när den passerar Louise fönster. Hon väntar lite innan hon berättar om hur hon ser på sin träning nu.

– Jag håller kvar i den alternativa träningen. Innan mina skador hade jag enbart 1 alternativt pass i veckan. Jag springer färre mil numera och får således bättre kvalitet på intervallerna. Jag har insett att min kropp inte tål att springa 150 kilometer i veckan som jag gjorde. Idag håller jag mig omkring 110 kilometer och är nöjd med det.
– När jag var i min absolut bästa form var jag så bestäm och målmedveten att ta mig till internationella mästerskap. Jag har fortfarande den viljan kvar. Målen är nu bara lite mer fluffiga. Jag tar inget för givet, och planerar ungefär en månad fram. Jag får se lite vad min kropp vill framöver. Det lockar att springa ett maraton. Jag har aldrig kommit dit på grund av alla skador. Varje gång jag har planerat för ett lopp eller satt upp ett specifikt mål har jag blivit besviken. Jag har trott så hårt på att det skall gå.

Idag låter Louise även andra saker ta lite större plats. I samband med skade-problematiken började hon studera till arbetsterapeut. Hon har också umgåtts mycket mer med vänner och familj, vilket hon känner ger henne positiv energi.

– Man får inte vara dum. Det är min största lärdom. Man måste lära sig att lyssna på sin kropp. Det säger säkert alla, men för mig har det tagit lång tid att lära mig det. För mig behöver även allt omkring fungera och jag vill också känna glädje i mitt vardagsliv. Nu skall jag börja arbeta 75 procent vilket också ger mig möjlighet att träna men också tid till återhämtning. Jag ser äntligen ljuset i tunnel och har en tro på att jag kommer komma tillbaka till banan igen. Det positiva är att jag nu har börjat räkna om mina personliga rekord. Jag kallar dem “efter operationlångskadeperiodpers”.

– På så vis ser jag tydliga förbättring hela tiden och det gör mig så mycket gladare, vilket är viktigast av allt.

En träningsvecka för Louise idag:

måndag - fm: simning/vattenlöpning, em: 12km + styrka/rehab
tisdag - fm: 8km, em: 25min tröskel + 8x1.15m P45s jogg (totalt 18km)
onsdag - 18km
torsdag - fm: alter-G 40m,  em: 2x3km + backinteravller (totalt 18km) i skogen.
fredag - crosstrainer 45min + styrka/rehab
lördag - fm: 6x1000 + 6x200 (totalt 16km), em: 8km
söndag - 22km

– Innan skadeperidoden såg träningsdagboken ganska liknande ut. Jag körde bara ett alternativt träningspass och ett styrkepass en gång i veckan. Nu försöker jag vara “duktigare” på att köra både styrka, rehab, stretch och rörlighet, avslutar Louise.