Han har slagit volter i truppgymnastik, klättrat i utmanade europeisk bergsmiljö, segelflugit och vindsurfat. Det är en riktigt rå eftermiddag i februari när Johan Steene kommer in på Scandic City i Stockholm. Han har på sig en tunnare dunjacka från Patagonia, shorts och på fötterna ett par skor formade som en fot med minimal sula. Den äventyrliga auran susar fram i rummet.

- Jag tycker fortfarande att det är spännande att testa konstiga, udda och mer äventyrliga saker. Jag luffade i Nya Zeeland för många år sedan när jag bestämde mig att hoppa bungy jump från en bro. Man kommer från en helt trygg situation vilket gör att det blir en extrem kortslutning i hjärnan då man plötsligt skall kasta sig bort från det. Jag kan förstå att man kan bli beroende, även om mycket i livet skall vara på plats för att man skall tycka att det är kul.

Efter år av äventyr under sin ungdomstid tvärvände livet till ingenjörsstudier på KTH med flera år av stillasittande arbete som följd. Idag är Johans liv inte lika stilla. Han lever ett liv där löpningen fungerar som transportmedel 10 kilometer fram och tillbaka till jobbet. Löpningen är hans passion som tillför livet glädje och välmående. Med passion och nyfikenhet på vad kroppen och framförallt huvudet tål tog hans sig hela 68 varv eller för den delen - höll sig sysselsatt i 68 timmar under Big Dog Backyard Ultra i november 2018.

Det här är mötet med och historien om Johan Steene.

– Det är bra med motstånd i livet och att ha en strävan mot något. Det ska vara lagom men att få känna motstånd och att också få vara nöjd en stund för att sedan ta nya större tag, det tror jag bara är bra. Jag tror också att det är bra att öppna även barns ögon till att motstånd är bra men att fysisk aktivitet överlag är en förutsättning att må bra. Att jag får arbeta med saker som jag tycker är väldigt svåra och inspirerande - är också bra, säger Johan och ler.

I fäders spår för framtid segrar

Den gång Johan för första gången stod på en startlinje så var det med känslor som brottades likt en ängel tampas med en djävul - mellan hårt motstånd och vilja.  En vän hade anmält dem båda till En Svensk Klassiker.
- Jag hade ingen längtan eller nyfikenhet - är det spännande att cykla runt Vättern? Jag försökte ta mig ur och sa att jag hade en dålig cykel, tills min vän en dag ringde mig:
– Hej! Jag står nedanför din port - säger han i telefonen.
- Aha, svarade jag - och gick ner. Där står han med en cykel. En bra cykel. Så nu hade jag ingenting att skylla på.

- Tårarna rann över mållinjen och det kändes som att jag hade presterat något, säger Johan. Jag tränade 14 mil på cykel inför Vätternrundan vilket gjorde det ganska plågsamt. Under sommaren tränade jag för Lidingöloppet genom att springa en runda på 3 kilometer flera gånger om och höll mig till det. Det blev ju aldrig jobbigt då utan bara kul. När loppet närmade sig så testade jag att jogga “långa varvet” på vårt landställe som är 7 kilometer. Jag klarade av det och då tänkte jag att jag nog skall klara av att baxa mig igenom Lidingöloppet också -vilket jag gjorde.

Johan märkte att den lilla förändring i livsföring som löpningen hade skapat - också hade gett honom ett bättre välmående. När en sådan insikt kommer berättar Johan att det inte var svårt att hålla fast i det. Löpningen var aldrig kopplat till ångest, det spelade heller aldrig roll vilket väder det var - på tjugo minuter var han hemma igen och han visste att det gjorde honom gott. En mjukstart in i löpningens värld bidrog till en nyfikenhet och vi börjar diskutera boken Born To Run.

- Läser du den på svenska eller engelska? frågar Johan.
- Engelska. Jag kommit en liten bit på väg, svarar jag.
- Bra, den är mycket bättre på engelska.
- Ja, jag tänkte det - men jag upplever ett motstånd.
- Haha ja! Men det är rimligt, skrattar Johan och fortsätter;

- När jag läste den så svalde jag hela konceptet - att vi är framtagna att ta oss fram till fost och att springa långt. Jag blev jättenyfiken på hur långt jag själv kunde springa. Min löpning har aldrig någonsin varit för att testa eller mäta mig men helt plötsligt funderade jag på saker som; Var går min gräns? Vad händer först? Får jag ont?

Sinnet för äventyr tog fart igen och Johans liv innehöll omkring 16 mil löpning i veckan ihop med familj och ett heltidsjobb. Ganska tidigt upplevde Johan att han tärde på det han hade fastnat för i löpningen: passionen, äventyret och spänningen. Löpningen var en sysselsättning hade inte kunde eller ville övergöra.  

- I den perioden var jag rädd att bli sämre så jag ökade på, ökade på och ökade på. Det var aldrig var meningen att det skulle bli så mycket löpning och lite för lite annat i livet. Jag höll på att skaffa mig ett jobb till men fick till slut stopp på min mani och kom tillbaka till att ha det som en hobby, en passion.

Året var 2011 när Johan stapplade ned mot Östermalms IP efter att ha gått i mål på sitt första ASICS Stockholm Marathon. Han la sig på innerplan i fosterställning, påsen med ombytet kramade han om i sin famn och tänkte:
- Vad skönt att jag aldrig mer behöver springa så här långt. Han beskriver en känsla skavde i varenda liten kroppsdel och tankarna förde honom återigen till boken Born To Run. Att springa, det var nog inte för mig, tänkte Johan. Det var bara något som stod i en bok.

Efter bara ett par dagar läste han om löpare som sprang 100 kilometer. Det kunde inte vara så farligt. Man får väl bara ta det lugnare då?
- Jag kommer så väl ihåg den gången. Det vara bara några veckor efter Stockholm Marathon som jag åkte upp till Lappland inför ett 100-kilometerslopp. De hade satt upp en träskylt där det stod Marathon 42,195 kilometer - som man bara sprang förbi. Det var ingen människa där, det vara bara en skylt.  Ha! Maraton - vad är det?, tänkte jag. Maraton är ju ingenting, vad är det för larv. När jag kom över 5 mil och började bli lite mer trött ändrades ju den tanken dessvärre, berättar Johan.

Johan sprang tills det inte fanns någon vilja kvar. Ett naturligt stopp, men aldrig ett slut - utan en början på något nytt och en upptäcksfärd som kom att bli ännu längre.  

- Där och då kände jag mig ynklig, tom på vilja och kall för att det regnade. Jag stod där helt håglös vid 86 kilometer. Då träffade jag på ett par farbröder som tittade mig i ögonen och sa; ’Inte behöver du springa mer, sätt dig i bilen så får du en filt’. Beslutet togs under en tiondels sekund. Det var som en switch som slog om. Jag hade ingen vilja mer. Att jag på något sätt hade misslyckats blev inget nederlag för mig. Det var en otroligt stor upplevelse att jag faktiskt att kommit så långt och faktiskt nått min gräns, det var ju det som var mitt mål, säger Johan.

Under det kylslagna ASICS Stockholm Marathon 2012 stod Johan åter på startlinjen. 2012 var också det året från då han själv benämner sig som löpare och minnena från fosterställningen på Östermalms IP verkar vara bortblåsta. Johan sprang världen över. Allt från ökenlopp i Jordan till varv efter varv i katakomberna under Bislett Stadion. Man kan ana att ögonen skimrar av glädje när Johan får höra att det finns en liknande bana under Ullevi, Göteborg.
- Finns det? Ja men sådana måste vi hitta fler av i Sverige och skapa lopp, säger Johan.

Det finns en bakomliggande passion i Johans löpning. En genuin nyfikenhet som är större än fokusera på att genomföra snabbare och snabbare lopp. Johan pratar om att förflyttningen är det centrala i hans drivkraft. Att ta sig fram för egen maskin, hushålla sig med de resurser man har, att skydda sig från väder och vind men också sig själv.
- Springer man lopp över flera dygn blir till slut sömnen den viktigaste parametern. Utan sömn kan man inte tänka klart, man blir avskalad på känslor och går in i en parallell värld. Då är det viktigt att kunna känna sin kropp inifrån och förstå när man måste sova för att ställa tillbaka kemikalierna i huvudet och senare kunna ta rationella beslut igen. Det är super-dumt att vara knäpp i huvudet när man är ute i extrema situationer.

- Det slängs lite slarvigt med begreppet ultra, tycker jag. Däremot är tävlingsformen ett mentalt fängelse och det handlar mycket om att stå ut och att ha sitt syfte klart för sig, säger Johan.
- Min drivkraft handlar mycket om den mentala gränsen. Det satte sig nog redan under loppet i Lappland. Det var 14 kilometer kvar till mål och det var inget fel på mig mer än att min vilja tog slut. Då förstod jag att huvudet och kroppen är två skilda saker. Tanken blir väldigt viktig, när man till slut skalar bort alla känslor. Man blir väldigt lydig och sårbar, för man förlorar all motståndskraft. Säger någon stanna, stannar man. Säger någon ät, äter man, gå, då går man. Det gäller att hålla fast till det mentala fokus och till den strategi man har bestämt innan.

Löpningen ger Johan en trygghet, ett lugn och påverkar hur väl han behåller passionen och glädjen vid liv. Att det ibland tar upp till två månader innan motivationen skapar ett nytt äventyr, gör honom inget ont. Är det också den naturliga passion och långsiktigheten som gjorde honom till - The Last Man Standing? Vi åker i minnet tillbaka till USA och Big Dog Backyard Ultra.

Gary och Sandra Cantrell är arrangörerna till loppet Big Dog Backyard Ultra som går hemma hos dem själva i Bell Buckle, Tennessee. Loppet är ett rävspel likt herren på täppan. Det är också ett lopp utan ett specifikt mål.

- Man håller på tills näst siste man går av banan och då måste man själv springa ett varv till för att vinna. Man behöver hitta en balans så man står ut i flera dagar. Starten går varje timme och varvet är 6,7 kilometer. Bryter alla så har ingen vunnit, men vinner man så får man en startplats i Barkley Marathons och det ville jag ha, säger Johan.

1986 startade Gary upp just Barkley Marathons i Frozen Head State Park. Inne i skogen så finns det ett fängelse där bland annat James Earl Rey - han som sköt Marthin Luther King, satt. James lyckades rymma tillsammans med några medfångar. Det tog 56 timmar innan man fann honom och då hade han kommit ungefär 12 kilometer från fängelsemurarna.

- Vad var det som hände? Under så långt tid borde man kunna byta delstat. Men jag vet att när Gary och hans vän vandrade i den skogen så tänkte de att det hade varit kul att göra ett lopp här för att visa vad det här är för terräng, säger Johan och fortsätter; Det är brant och brötigt. Allt är inklätt i tät vegetation så det är svårt att urskilja konturer på berg och visuellt svårt att orientera sig fram.  

Barkley Marathons är 100 miles långt och loppet har 40 startande varje år. Johan berättar om att hela ansökningsprocessen är höljd i mystik, men att han har fått möjlighet att springa loppet tre gånger, dock enbart klarat det som kallas för “fun run” vilket är 3 varv och ungefär 60 miles. Det är enbart 15 personer som någonsin har kommit fem varv och hela vägen in i mål.

I april 2019 kommer Johan att åka över till Tennessee och orientera sig fram genom de fem varven igen. Startplatsen fick han efter 68 timmar och 68 varv november 2018 och Big Dog Backyard Ultra.  

- När jag åkte till Backyard Ultra 2014 så sprang jag 49 timmar. Vi sprang i natten till måndag och gryningen kom. Jag hade ett plan hem på måndagen, men tog då beslutet att bryta för det fanns inga pengar till att köpa en ny biljett hem. Jag gick till arrangörerna och sa; ’Jeremy får gå ut och vinna för jag måste sticka till flygplatsen’.
- Det vara bara jag och Jeremy kvar. Vi stack ut på sista varvet tillsammans, men sedan ville han inte springa ett varv till för han ville inte vinna på det sättet. Så ingen vann, säger Johan.

- 2018 så gissade jag innan att troligtvis så kommer en löpare som  heter Guillaume Calmettes att vinna. Han är alltid så glad och låter inte smärta eller tråkigheter bekomma honom. Han håller liv i sin glädje och det är en förutsättning. Man kan aldrig vara stressad över att det inte finns ett klart slut. Man måste vara i nuet.
- Hur lätt är det?
- Skitsvårt, skrattar Johan.  

- Jag hade en svår resa med mycket problematik kring flyget vilket gjorde att jag tappade ett dygn av förberedelser. När jag kom till starten fick jag verkligen landa i känslan av att: “Det här är min hobby och du får inte tycka att det är viktigt på det sättet. Nu har du rest över hela jorden för att få göra det du tycker är roligt”. Jag fick slå ur mig tankarna av att komma på pallen och fokuserade bara på att vara. Jag var så sov-trött men otroligt avslappnad vid starten. Under ett par dagar kände jag att jag betraktade loppet inifrån som en åskådare och jag såg aldrig mig själv som tävlande.
- Att vara sin egen betraktare, kan det innebära att vara i nuet?
- Jo, jag tror det, säger Johan.

Efter ett par dagar såg Johan på sina medtävlande att de började bli trötta. En bubblande glädje i kroppen började osa. Nu var de andra så trötta som han hade varit redan från start.
- Då började jag känna mig som en tävlande. Det kommer egentligen alla möjliga tankar hela tiden, men det mesta handlar om att bara vara där man är. Det beror ju också på vilka kemikalier som snurrar runt i hjärnan. Det kommer en rolig aspekt på slutet när det bara är några kvar. Då blir det en mental taktik som handlar om att visa sig stark. Att inte på något sätt visa svaghet, säger Johan.

- Det är ett spel. Riktigt riktigt pokerface-spel. Man har bara kroppshållning, prat, blick och fart att spela med. Man kan leka med de parametrarna och försöka få andra att tro att man är mycket starkare än man är. Lyckas man visa svaghet är det som att hälla bensin på motståndarens brasa och deras självförtroende blir så extremt mycket starkare.

- I höstas när jag sprang var det bara jag och tjej som heter Courtney Dauwa kvar. Efter 65 timmar såg jag att hon hade svårt att hänga på mig. Det här är ju en ren mätning av vilja, mer än en löpartävling. Killar har säkert en fysisk fördel men jag upplever att vissa tjejer har en större förmåga att tåla motståndet och smärtan. Men just i det här fallet visade hon svaghet och jag kände så starkt att jag skulle vinna. Det var ingen sanning innan hon hade brutit, men det blev det för mig ändå. När hon hade sprungit 67 varv så bröt hon - och skickade ut mig på ett sista varv. Då blev det fruktansvärt - för hon tog ju bort leken, hon ryckte undan spelplanen. Helt plötsligt vaknar man upp och man känner hur ont allt gör och hur stel kroppen är. Man vill inte mer. Jag fick aktivt tänka på att vara glad när jag gick i mål. Man är helt tom, men också såklart väldigt glad och upprymd. Men det är långt från vardagslivet och det är skönt att landa, att briefa med likasinnade efteråt och inte kastas in i det sociala eller för den delen familjelivet igen för snabbt utan sakta smyga tillbaka till livet.

Idag handlar Johans liv om inte bara löpning, utan även rollen som VD för industrihandelsgruppen Teqnion. Han kommer direkt ifrån ett projektmöte med målet att sätta bolaget på börsen under våren.
- Det är många spännande och nya saker att lära sig. Vi behöver uppfylla vissa krav och blir granskade på nya sätt. Det är jätteroligt och svårt, sedan försöker jag hålla liv i löpningen för jag ska springa Barkley Marathons nu igen. Nu handlar träningen mest om Hammarbybacken, trapporna till Henriksdalsberget och att tro på det. Syftet är inget annat än att mäta min egen vilja mot ett nästan omöjligt uppdrag. Jag tror det ligger i människans natur att mäta sig och att utmanas. Om man lockar med rätt sorts tävling och med rätt sorts syfte tror jag att man kan hitta det drivet hos de allra flesta människor. För min del - är livet ett äventyr.