"Jag springer för att jag vill, men många springer för att överleva"
Möt löparen Andreas Mathson. Förra året sprang han 100 kilometer i veckan, det blev 5300 kilometer. Han springer ensam, med vänner och med nyanlända genom projektet Hej främling! Han springer också för att samla pengar till sin välgörenhetsinsamling On the Run – för att hjälpa människor som befinner sig på flykt från krig och konflikter.
Vem är du?
– Jag heter Andreas Mathson, är snart 47 år och bor sedan ett år tillbaka i Värmdö med min hejarklack: min bättre hälft Anna, två tonårsdöttrar, en katt och en hund. Jag jobbar i mjukvarubranschen – det vill säga, med kläder!
Hur länge har du löptränat?
– Jag har som många andra löptränat lite till och från under livet. Jag sprang en del i högstadiet och gymnasiet samtidigt som jag spelade fotboll, tennis, ishockey och lite otippat, fensim. När jag i mitten av 90-talet gjorde militärtjänsten i Norrland fick jag upp ögonen för löpning och tränade på rätt bra fram till dess att jag fick för mig att börja med styrketräning. Anlitade en PT och gick all-in med allt vad det innebar. Efter några år kom suget efter löpning tillbaka och jag började löpträna så smått igen. Kroppen var inte alls med på noterna och det tog många år innan jag hittade den rätta känslan och fick kontinuitet i löpträningen. När jag fyllde 39 bestämde jag mig för att hålla i löpningen i ett år och springa i alla väder året runt utan avbrott. Samtidigt satte jag då upp en målsättning för att hålla mig motiverad, jag lovade mig själv att springa en mara när jag fyllde 40.
– Jag tror att löpningen hittade mig när jag behövde den som mest. Under ganska många ungdomsår hade jag det väldigt tufft på det personliga planet av många olika orsaker. Jag hamnade i en lång vilsen period i mitt liv som ledde till både psykiska och fysiska problem med bl.a. anorexi och bulimi som följd. Samtalsterapin gav ingen effekt men jag var förmodligen inte mottaglig för den hjälp som erbjöds. Till slut så fanns den bara där, löpningen, som blev min räddning och som verkligen har hjälpt mig att växa som person. Lite som min egna terapi, med kroppen som redskap för att hjälpa knoppen. Det kändes direkt att jag hittat rätt. Ett belöningssystem i hjärnan drog igång och det kändes som att jag fick tillbaka kontrollen över mitt egna liv. Då jag är medveten om att många beteendestörningar och beroenden handlar om kontroll, blev löpningen min väg ut. Jag kunde omvandla kontrollbehovet till positiv energi med hjälp av löpningen och samtidigt få utlopp för mitt driv och min envishet.
Vilken löpträning gör dig lyckligast?
– Den som är oplanerad och spontan, kan vara ensam, tvåsam och flersam. Jag gillar känslan att ”möta mig själv” i mina egna tankar, ett mentalt tillstånd som oftast nästan bara uppstår när jag springer. Ibland kan samma känsla dyka upp om jag befinner mig på någon speciell plats, tex ute i skärgården, i skogen, vid havet eller på någon fjälltopp, känslan av renhet och enkelhet.
Vad vill du bli bättre på i din löpning/träning?
– Just nu, där jag befinner mig idag, känner jag mig så otroligt tacksam för att jag med löpningens hjälp har landat mer i mig själv. Så svaret blir nog att jag mer än gärna vill träna på ett sätt som gör att kroppen håller för att kunna jogga med rullatorn...
Vem är din förebild inom löpning/träning?
– För mig är det alla som springer där ute, utan hejarop och ryggdunk, high fives, stora lopp och personliga rekord. Alla som springer i det tysta, utanför rampljuset och bara springer för sin egen skull, för att må lite bättre för varje steg.
Vad uppskattar du mest hos en träningskompis?
– Självklart spontanitet och äventyrslust, en skön blandning av snackpasskompis och nu köööör vi! Men en vän kan vara så mycket mer än så, till exempel så har jag haft förmånen att springa tillsammans med nyanlända, i ett projekt som heter Inlöparna som Hej främling! ligger bakom. Att få lyssna på nyanländas berättelser om sina oftast otroligt tragiska och hemska livshistorier berör, samtidigt som det finns så mycket vilja och önskan som lyser igenom - att få bli en del av den svenska vardagen.
Vilken löparpryl klarar du dig inte utan?
– Spontant, klockan eller mobilen, men korrekt svar är nog: vantar, jag fryser nästan alltid om händerna
Vad äter du helst innan ett långpass?
– Så lite och lättsmält som möjligt, kanske några bananer eller lite havregrynsgröt.
Vilket ord representerar bäst det du känner för löpning?
– #KutaFörAttNjuta
Oavsett hur mycket eller lite jag tränar, hur lugna eller fartiga pass jag kör så vill alltid hitta den där känslan av njutning. Det kan vara ett tempopass till en vacker plats eller bara ge sig ut spontant å hitta nya vägar som firas med fartlek eller favoriten, skogsmys.
Vilket mantra tar du till när det är tufft på träning/tävling?
– Jag har några olika beroende på situation, tex:
- Det finns alltid mer å hämta.
- Upp.Upp.Upp.
- Kom igen nu Andreas. Du vill det här.
- Run hard, Run Strong.
- Happy Pace Happy Face.
Vilken är den bästa effekten som löpningen har haft på dig?
– Förutom alla fysiska fördelar så har jag helt klart blivit lyckligare och förhoppningsvis mer balanserad och löpningen har lärt mig uppskatta så mycket mer i livet.
Vilket var ditt senaste lopp, och hur gick det?
– Bra fråga med tanke på alla uteblivna stora officiella lopp 2020. Jag väljer i så fall mitt senaste Stockholm Marathon 2019 då jag sprang för IF Linnéa och kom in på plats 47 och som 3:a i M45. Under 2020 har jag sprungit några träningsloppsmaror som mina klubbar har anordnat, Terrible Tuesdays Triathlon och Team AnyPace Sweden, och ett fint anordnat Bålsta Stadslopp.
Vilket är ditt nästa lopp?
– Jag hoppas på att få möjligheten att springa Stockholm Marathon 2021, ett lopp som ligger mig mycket varmt om hjärtat!
Hur påverkar coronapandemin din löpning?
– Spontant blir svaret, positivt. Vardags- och arbetslivet har blivit lättare att planera, färre störande moment och ”måsten” vilket i alla fall har givit mig mer tid över till löpningen, så 2020 blev ett bra volymår. Några dagar innan nyårsafton 2019 bestämde jag mig för att 2020 skulle bli ett speciellt år. Och det blev det på fler än ett plan visade det sig. Jag satte upp två mål: Att varje vecka springa prick 100 km under hela året, dvs 53 veckor x 100 km = 5300 km.
Samtidigt som jag prickade veckovolymen oavsett årstid, väder eller vind drog jag igång en egen insamling som jag döpte till On The Run tillsammans med UNHCR, där alla gåvor går till de dryga 80 miljoner människor som flyr undan krig och konflikter, som springer för livet, för att överleva. Och där hälften är barn. Jag bestämde mig snabbt för att mitt insamlingsmål skulle vara 42 195 kronor, lika många kronor som meter i ett maraton. Under hela 2020 har så många varmhjärtade personer skänkt gåvor och Stiftelsen Etoile skänkte en otroligt generös donation. Tillsammans lyckades insamlingen nå fantastiska 90 800 kronor, helt otroligt! Nu har jag valt att pausa lite med insamlingen, just nu jag är inte aktiv med att berätta om On The Run på sociala medier, men jag har mest troligt en ”liten” äventyrsplan som jag kanske gör verklighet av framåt vårkanten och som innefattar både löpning och insamlingen On The Run. Visst vore det fantastiskt att nå 100 000 kronor.
(Mer info om insamlingen hittar du nedanför bilden)
Berätta lite om bakgrunden till insamlingen?
– Jag har länge funderat på hur jag, med min löpning, kan bidra till något större. Därför startade jag On The Run, en egen välgörenhetsinsamling som via UNHCR, FN:s flyktingorgan hjälper människor som har tvingats fly från krig, konflikt eller förföljelse. Jag tror att viljan och drivkraften att vilja hjälpa andra utsatta människor bottnar i min egen livshistoria. Jag föddes 1974 i Chile, redan som liten lämnades jag, svårt sjuk, in på det lokala sjukhuset i byn. Den som lämnade in mig kom aldrig tillbaka och det finns ingen information om mina föräldrar. Som tvååring blev jag adopterad till Sverige.
Jag har under min uppväxt stundtals känt mig både övergiven och rotlös, en känsla som jag inte önskar att någon annan ska behöva uppleva. För mig känns det därför helt naturligt och självklart att stötta andra människor som lever under betydligt mycket svårare förhållanden, som flyr undan krig och konflikter, som tvingas lämna hus, nära och kära och till och med tvingas överge sina barn eller sina föräldrar.
Jag har ingen politisk agenda i mitt engagemang, för mig handlar det om ett grundläggande mänskligt beteende, viljan att hjälpa de över 80 miljoner människor, varav hälften är barn, som befinner sig på flykt. Behoven är enorma och varje krona gör skillnad. Jag springer för att jag vill men många människor springer för att överleva.
Berättat för Kristina A Lager
Följ Andreas på instagram
Mer om insamlingen On the Run
