Det var ett år där löpningen plötsligt blev en stor del av hans liv. Ett år då han lärde fruktansvärt mycket om sig själv och utvecklades på ett personligt plan. Thomas förstod vad som betyder något i hans liv, och vad han behöver för att skapa en rimlig vardag. Samtidigt är kontentan klar: Att man klarar av så mycket mer än vad man tror.

“Se upp för bana 6, där har vi svensken Thomas Pickelner.
Han har sagt att han skall vinna loppet”

OM DET JOURNALISTISKA EXPERIMENTET

– Vi går in på arenan. Många i publiken har redan gått hem, men det var en del kvar. Från tornet där speakern sitter hör jag någon säga mitt namn. Jag hade skämtsamt sagt att jag skulle vinna loppet när jag anmälde mig.

– Nerverna kokade, jag tänkte mest; “Jaha, ja ja.” Det fanns inget val. Jag drog iväg som ett skott. Efter halvvägs 400 meter, har jag inget minne kvar. Mjölksyran sprutade upp över öronen och jag lyckades komma in på 2.14. Inte alls tränad för 800m, i trasiga gamla löpardojjor, fotbollsshorts och efter många timmars journalistiskt arbete samma dag.

Det är Friidrotts-EM i Helsingfors, året är 2012 och Thomas är på plats för TV4. Dagen innan hade Moa Hjelmer tagit EM-Guld på 400 meter och strax efter Thomas målgång var det dags för Moa att få sitt pris. En kollega från SVT och Thomas tog sig raskt iväg för att filma hennes ceremoni.
- Jag vacklade fram med spagettiben och min kollega undrade vad jag hade gjort. Jag som knappt kunde gå. Jag berättade att jag hade varit med på ett media-jippo och sprungit 800 meter. När jag berättade om vilken tid jag fick blev han imponerad och svarade lite komiskt:
 “Det var ju synd att du inte satsade på det när du var yngre, du har ju talang”
En besvikelse sköljde över mig en kort stund och jag kommer ihåg att jag tänkte:
- “Ah, fasen. Det kanske man skulle ha gjort”

Det är söndag i Stockholm. Regnet hänger i luften. Jag möter Thomas Pickelner. Journalisten och videoproducenten från Farsta. På bara några år har gått från att vara från journalist till att nu arbeta med löpning. Hans guldkorn är de längre distanserna där hans personliga rekord ligger på 34 minuter på milen, 1.15.50 på halvmaraton och 2.47 över ett maraton. Det är dock inte tider och resultat som definierar Thomas. Det är vägen dit som på ett eller annat sätt kantas av ett leende, en ständig energi och passion till att skapa verktyg till andra, och att inspirera andra att inspirera fler.

- Alla är löpare om man springer, men det finns olika sätt att identifiera sig som det. Jag lever för löpning och jag jobbar med det på olika sätt. När jag var yngre satsade jag på fotboll. Jag var den som sprang mest på planen. Jag var ingen talang, men drev mig framåt och tog mig till juniorallsvenskan.

MED FRAMGÅNG I SIKTE

Media-jippot i Helsingfors blev startskottet för vad som kom att förändra Thomas liv.
- Man skulle springa 800 meter. Flera före detta friidrottare var med under mästerskapet som expertkommentatorer. De dammade av gamla spikskor, värmde upp och det hela kändes riktigt seriöst. För mig gick det här loppet ändå så pass bra utefter mina förutsättningar och jag började fnula mer och mer på hur bra jag själv kunde bli. Resultatet blev ett journalistiskt experiment som kom att kallas för “Framgång i Sikte”.

Grundidén var att följa mig när jag testade på livet som elitatlet. Slutmålet var att springa 800 meter mot nationell elit på XL-galan i Globen 1 år senare. Projektet omfattade till slut en serie där ett team följde och filmade mig, och fyra andra personer. Helt olika och med olika mål. Det handlade om allt från att ta sig till OS i Rio för kanotisten Linnea Stensils, att ta sig från motionär till elit-nivå på 800 meter för mig, till att genomföra sitt första maraton för pensionären Kerstin Juneberg.
- Det var fruktansvärt jobbigt men samtidigt ett år jag aldrig kommer glömma.

FRÅN MOTIONÄR TILL ELIT PÅ 365 DAGAR

- Jag fick äran att få Malin Ewerlöf som mentor och hon la upp mitt träningsprogram. Till en början skulle jag genomföra omkring 6 träningspass i veckan. Mina första intervaller sprang jag ute på Bosön tillsammans med Malin. Upplägget var en stege av 2x400-300-200 meter. Jag var helt kräkfärdig. Det var helt fruktansvärt, men jag älskade känslan av endorfiner efter ett tufft intervallpass. 
Det var många träningspass på egen hand. Motivationen blev allt svårare att finna. Thomas började då träna tillsammans med Spårvägens Friidrottsklubb, i både långdistansgruppen och sprintgruppen ”Team Rolle” med bland andra Moa Hjelmer.
- Jag är imponerad över alla som kör så hårt. Ur mitt perspektiv är det en enorm uppoffring. Det tar mycket kraft. Jag har fått en större förståelse för den psykologiska pressen det innebär. Personligen blev jag stressad av att de jag skulle tävla mot verkade träna ännu mer än mig. Utan Malins vetskap började jag efter ett tag att träna lite extra.

-Det var inte ett smart beslut, i efterhand. Jag blev nästintill övertränad och deprimerad. Mitt mål med året var att kunna tävla mot nationell elit. Jag hade också en liten baktanke att det hade varit kul att slå Malin Ewerlöfs rekord på 800m som var under 2 minuter.
Väl på XL-galan landade jag på 2.06 inomhus. En rejäl sänkning från jippo-tiden i Helsingfors.
- Som person är jag väldigt nyfiken. Framgång i sikte öppnade möjligheten att få vara med om en galen resa. Ur ett sport journalistiskt perspektiv kunde jag genom produktionen gå in på djupet. Det blev som ett skådespeleri att försöka leva som en elitatlet. Jag gick in i rollen och fick ett helt annat perspektiv på friidrott och löpare specifikt.

ETT ÅR SENARE - ATT FINNA MOTIVATION I EN ZOOMBIE

- När ett år hade gått kände jag att var mycket mer ödmjuk mot mig själv, men också mot idrottare generellt. En idrottares liv är ett fascinerande liv och jag upplever att man inte alltid får den cred som man är värd. Efter min resa känner jag att målet och tiderna inte är viktigast, utan att det är vägen dit som är det.
- Själva träningen är viktigast för mig. Löpningen är min meditation. Man behöver inte vara på någon särskild nivå för att känna så. Jag tycker det är fascinerande att gå in i en träningsperiod och att utvecklas mot ett mål. Samtidigt som jag vill hitta en balans och njuta av mitt liv.
- När jag märkte att jag började bli alltför insnöad på träningen, började jag de sista månaderna innan XL-galan att bryta av ett fyrkantigt mönster med enbart fokus på träning. Jag är egentligen väldigt social, men just då gjorde jag ingenting annat än att arbeta och att träna. Från att vara glad och ha energi blev jag en zoombie. Jag saknade att vara social och försökte då att prioritera att gå ut och ha kul och möta människor igen. Det gjorde att den livlösa människa jag hade blivit istället vaknade på morgonen med ett sug till att träna, leva, och att fortsätta min väg mot målet.

- Väl i mål på galan så jag var jättetrött på allt som ens andas löpning. När veckor och månader gick började jag till slut att sakna löpningen. Jag kände mig rätt klar med den extremt tuffa distansen 800 meter och var istället nyfiken på vad som skulle passa mig bättre, och började delta i längre motionslopp.

OM ATT UTVECKLAS UTAN TIDSMÅL

- Det sköna med löpningen, är att man kan snöra på sig skorna var man än är. Den fantastiska frihetskänslan var den som kom tillbaka och höll mig kvar. Nyfikenheten att se vad jag kunde utveckla och bli bättre på men utan tidspress och utan något särskilt mål.
– Jag la upp träningen exakt utefter vad jag kände när jag vaknade på morgonen. Sedan 2014 så är det bara i fjol inför Berlin Marathon som jag valt att ta hjälp för att få ett mer seriöst program att följa. Jag var i mitt livs bästa form och ville slipa den ännu mer inför loppet. Infektion efter infektion började då avlösa varandra, troligen pressade jag mig för hårt och återhämtade mig för lite vilket till slut ledde till mitt första avbrutna lopp. Jag åkte på bältros och blev borta från träningen i ett par månader. Då, väldigt besviken - men nu inser jag att man lär sig något av allt. Jag har en mycket mer lekfull inställning till tävling idag vilket också har lett till bättre resultat och härligare känsla.  

- Jag utforskar fortfarande min kapacitet. Målet är att utvecklas men som sagt, utan att ha för stort fokus på tider. Jag känner på ett sätt att jag inte har nått min fulla kapacitet, men personbästan ser jag som en bonus numera, inte som ett måste.
- Personligen gillar jag att ha ett mål med min träning. Jag tycker samtidigt inte man skall bli helt förstörd om man inte klarar ett tidsmål. Det är så otroligt många fler faktorer som faktiskt spelar in om man skall utvecklas. Vad som är bra, ligger hos en själv och sina egna förutsättningar.

Vi befinner oss på Fosch Artisan Pâtisserie, några hundra meter ifrån Stockholm Stadion. En sportig cykel av märket Canyon står parkerad bredvid oss. Thomas tittar ned på sin svarta Garmin-klocka som piper hetsande.

- Oj! Det är min klocka som piper. Jag cyklade hit, och glömde stänga av.

OM ATT SKAPA RINGAR PÅ VATTNET

– Jag kan gå till ett lopp och verkligen vilja springa snabbt. Men ibland, som på Sthlm10 nu i juni så gick inte det. Efter 4 km slog jag av på takten och njöt av loppet. Kommer jag bort från att jag måste prestera, så hittar jag min glädje som gör att jag vill fortsätta springa och leva som en löpare. Det finns en inneboende nyfikenhet att utforska vad som passar mig träningsmässigt. Jag gillar att utmana mig själv och prova på olika saker. Några dagar efter Sthlm10 testade jag på OCR i Lida, strax utanför Stockholm. Det gick åt helvete resultatmässigt. Kroppen var sliten, men det var otroligt kul att testa nåt nytt.

Numera har Thomas fulla dagar med löpning, genom Asics Frontrunner. Efter att ha varit löpledare på träningsresor tillsammans med Springtime Travel poppade hans namn upp när Asics 2017 startade projektet Asics Frontrunner i Sverige.
– Jag har idag ansvaret för communityn i Skandinavien där vi i nuläget har 50 ambassadörer och jag kommer också hjälpa till att utveckla projektet globalt.

- ASICS FrontRunner handlar för mig om att inspirera och ge verktyg till olika typer av människor som brinner för rörelse och löpning och som kan inspirera många fler. Hela projektet skapar ringar på vattnet världen över och syftet är att göra folk glada och hälsosamma av sport och av rörelse. Det är också därför Asics grundades i Japan efter andra världskriget. Det är fint att det finns en historisk bakgrund som vi kan stå bakom och inspireras av.

– För mig har det alltid funnit en drivkraft att göra saker bättre, att göra världen bättre. Det var därför jag blev journalist från första början. Det ger mig kraft att känna att jag nu jobbar med en plattform som får folk mer välmående.

– Det är coolt att man kan inspirera varandra oavsett vilken nivå man än är på. Våra värderingar när vi väljer ut medlemmar till Asics Frontrunner är man vill hitta de personer som på ett naturligt sätt kan inspirera. ASICS FrontRunner finns nu i över 35 länder.

Den sista klunken kaffe är uppdrucken och Thomas skall iväg för att möta upp en vän och träna simning i öppet vatten. För Thomas egen del väntar härnäst hans första 70.3 Ironman Jönköping. Innan den utmaningen berättar han att han skall åka via Italien för att träffa släkt och sen till Grekland för ett yogaretreat. Han gillar kombinationen av yoga och löpning. Innan han hoppar upp på sin cykel avslutar han med att berätta om vart han hämtar sin energi ifrån, för att klara av alla utmaningar han tar sig an.
– Från familjen, helt klart, de har alltid stöttat mig, säger Thomas.