September och sensommar. En sån här frisk dag när solen nästintill lyser lika stark som en dag i juli och löven faller lätt från träden. Det luktar höst. I vanlig ordning plingar spårvagnarna förbi på Marklandsgatan. Strax intill ligger Roger Antonsson frisörsalong som han driver i eget regi sedan lång tid tillbaka. Roger är också en av några få som sedan 1965 har genomfört alla 53 Lidingölopp. Med all rätt kallar han sig för - Mister Lidingö.

Jag möter en Solviking. En löpare. En entreprenör. 79 år gammal. Vad definierar en löpare vars liv har kantats av en drivkraft och vilja att ständigt stå på egna ben och som fullkomligt triggas av tuffa förhållanden och svår terräng?
– Jag har en bakgrund som är väldigt kluven. Jag är uppvuxen i Skellefteå i en idrottsfamilj med fem bröder. Vi åkte alla skidor och alla syskon hade alltid en strävan efter att vara bäst. Jag var relativt introvert och i tysthet ville jag naturligtvis överträffa dem - vilket också kom att spegla mina kommande idrottsliga prestationer. Varför jag ville vara bäst, det vet jag faktiskt inte.

Alla bröder tävlade på längdskidåkning och redan när Roger var 10 år gammal hade hans Pappa gett upp hoppet om sönernas satsning. På 1950-talet var skidorna gjorda i trä och utan särskilt lång hållbarhet.
– Nu har jag inte råd att köpa mer skidor till er, sa Rogers pappa.

Roger återberättar minnet från hans pappas ord och att den största skidtävlingen som fanns i Skellefteåtrakten på den tiden stundande. Han ville så gärna delta - och började fundera på hur han kunde skaffa fram ett par skidor.
- Jag hade ett tiotal skidor som hade gått av. Så jag tog några delar som var hela och sammanfogade dem. Tillslut fick jag ihop till ett par skidor. Ena skidan var lite längre och den andra lite kortare, men jag tyckte att det fungerade utmärkt. På tävlingsdagen var det riktigt kallt i spåret. Jag åkte 3 kilometer och hade en skinnmössa som jag fick dra i det längsta ner över öronen. Efter loppet kom jag hem till Pappa och berättade att jag på mina hemmasnickrade skidor hade vunnit. Pappa gapade som att det inte vore möjligt men det var just den där vinnarinstinkten och drivkraften att göra sitt allra bästa som var överträffande och egentligen gjorde att jag vann, menar Roger.

- Då alldeles för många skidor hade gått av började jag som ung att spela både hockey och fotboll i Skellefteå. Jag slutade ganska tidigt med det också. Fotboll och hockey gjorde mig blåslagen. Jag kände inte heller att jag utvecklades och då är det ofta svårt att hålla humöret och motivationen uppe.

När Dan Waern hade sina glansdagar på 1950-talet fick Roger 16 år upp ögonen för friidrotten. Waerns makalösa prestationer etsade sig fast och skapade ett intresse för friidrott hos Roger och att driva sig själv till maximal prestation.Travbanan i Skellefteå blev hans nya träningsarena. Den mätte 1000 meter runt och perfekt för att kopiera Dan Waerns framgångssaga. Men där hjärtat slog snabbast och bäst blev tillslut inte på banan utan utanför - i skogen. Helst i regn och blåst och gärna lera - vilket likväl skulle kunna vara definitionen av de 30 kilometrarna på Lidingö.

- Efter åtskilliga varv på travbanan testade jag att springa ett lokalt terränglopp hemma i Skellefteå. Det var blött och jävligt, men sämre förhållanden är motiverande. Jag vann den tävlingen vilket jag inte hade räknat med och att bli omnämnd efter den prestationen gjorde att jag blev taggad att fortsätta. Träningen som följde var många korta och snabba intervaller för att kunna fokusera på 800 och 1500 meter.
- Jag spydde efter varje intervall. Jag var relativt bra, men nådde inga egentliga framgångar. Det kanske har att göra med att jag faktiskt hörde hemma i terrängen.

Vi diskuterar faktorer som driver en människa framåt och vi pratar om att vara trygg för att skapa en optimal prestation. Roger frågar mig var jag hämtar min motivation från - om det är jag själv som har skapat det eller om jag har fått det från mina föräldrar. Han svarar för sig själv och säger att han väldigt tidigt har stått på egna ben. Att kunna och vilja stå på egna ben menar han är en moralisk viktig sak men också något han har haft problem med under hela sitt liv. Roger har flyttat runt en del i Sverige och bor sedan länge 1978 i Kungsbacka dit han flyttade för kärleken skull.

- Jag gifte mig med henne och vi fick barn ihop. Dessvärre skilde vi oss efter ett tag. Skilsmässa utlöstes delvis av en stark vilja att lära mina två barn att tidigt kunna stå på egna ben, och det kanske man kan ha olika åsikter kring. Jag själv, var tidigt mycket trygg i mig själv. Jag har alltid varit nöjd och nått mina mål, men man måste ju vara självkritisk också.
Han avbryter sig själv när vår mat kommer in. För första gången i livet skall Roger äta sushi. Han har beställt California Rolls och säger;
– Jag måste gå i lära. Det är är alltså så kallad rå fisk?
-Och den här soppan - får man ta för sig av den? Jag är ju en sån där sopp-människa. Jag gillar soppor, säger Roger.

Han lägger ner besticken och fortsätter;
– Det är svårt det här med att vara trygg - utan att vara överlägsen. Alltså att tro att man är något. Det är många människor som inte har upplevt att kunna  göra det man är bra på och tycka det är roligt. Känslan att göra något för sig själv.

DET FÖRSTA LIDINGÖLOPPET

Vi återkommer till Dan Waern och löpning. Hur skapades Mister Lidingö?
- När jag var runt 23 år var jag uppe i Stockholm över en helg och hälsade på en bekant. Jag visste att ett lopp skulle äga rum och att några av mina skidåkar-vänner från Skellefteå skulle vara med. Detta var som sagt 1965 och allra första gången Lidingöloppet arrangerades. Jag kommer ihåg att mina vänner var 15 minuter före mig. Resultatlistorna kan ju inte direkt ljuga, jag hade inte den styrkan och kondition som behövdes helt enkelt. Jag tyckte att det var rena katastrofen att jag var så dålig.

- Det är spännande med Lidingöloppet. När jag var som bäst var det kamp från första metern samtidigt som man också har god tid på sig. Rätt snabbt upptäckte jag att jag hade visst intresse för att spring fort i vissa områden och det var uppförsbackarna. Abborrbacken var på den tiden inga problem. På något sätt finns det en hatkärlek att plåga sig till max och att göra det ännu bättre nästa gång.

Jag säger att jag själv har sprungit Lidingöloppet nästan varje år sedan jag var 13 varpå Roger hojtar glatt:
- Oj! Ja, men då har du ju ett visst intresse i det är. Han avbryter sig själv och tittar på sin California Roll och frågar:
- Hur skall man äta den här?  Skall man äta så här? - funderar han och tar samtidigt en bit i handen.

- Charmen med Lidingö och terränglöpning är inte bara att det kan vara blött och lerigt utan att omständigheterna är tuffa. Jag blir taggad av det. Ju sämre väder, underlag och tuffare terräng ju bättre för mig. Lidingö har lyckats behålla prägeln på loppet genom alla år. Strukturen på banan är sig likt sedan gammalt och det faktum att backarna inte enbart ligger i början utan även som Karins Backe - de sista kilometrarna utgör hela charmen med loppet.

Jag frågar hur tankarna går uppför Abborrbacken och Roger svarar:
– Jag ökar så att jag kommer upp fortare. Jag fick adrenalin av att se att de som var framför mig ofta saktade ner. Det var inspirerande att då vara bättre uppför. Jag tycker att Abborrbacken är en underbar backe. Det är också roligt att springa ikapp personer jag känner även i Karins Backe och fråga; Ja men du Kalle, hur är läget egentligen? Det är ju ett psykologiskt trick. Men som sagt, väldigt roligt.

Rogers bästa tid på Lidingöloppet är 1 timme 51 minuter. Året var 1978 och han var då 39 år fyllda. Den bästa upplevelsen kom dock 11 år senare.
​- När jag var 50 år hade jag tränat hyfsat och var i fin form. Det var en sån där dag när allting fungerade och jag sprang under 2 timmar helt oberörd. Den känslan är härlig. Det är ju precis som att vissa träningsturer är roligare än andra. Man kan inte ta handen på varför det är så,  sinnelaget man har just den dagen kan spela en stor roll. När jag var 63 år fick jag lägga på en kvart. Med åldern i förhållande så tyckte jag att det var bra prestation. Det var inget jag upplevde precis då, utan det tog några år att inse att det faktiskt var bra.

Jag hinner hejda honom innan han tar en stor sked med stark wasabi in i munnen.
- Jaha, ja ja. Det gör inget, jag gillar stark mat.

Om några dagar skall Roger åka upp till Lidingö igen. En knäskada sätter stopp för ett cirkulerande löpsteg men att jogga runt fungerar. Han berättar att han på grund av förslitningar i sina knän behöver dubbelt så lång tid på sig. Han skrattar och säger att det nu tar omkring fyra timmar, vilket han grämer sig över.
- Jag känner mig fortfarande vältränad, men det är hemskt att inte ha löpsteget. Jag får smälta det här att det inte går så fort längre. Omgivningarna och stämningen är det som tar mig tillbaka till ön varje år.

Vinnarinstinkten och drivkraften tycker han är livets gryta.
- Har man inte den kryddan har man inte mycket att hämta, säger Roger och frågar mig; Men vet du vad som är mest negativt?
– Jag får alltid höra att jag är så gammal, att jag skall vara tacksam att jag ens kan gå. Då kommer ålder in i bilden, men jag reflekterar inte alls över min ålder. Jag tror fortfarande på att om man anstränger sig, tränar det man kan och utifrån det presterar på olika plan så får man mycket energi tillbaka i livet. Jag tränar inte löpning på samma sätt längre, utan cyklar mycket mer. Min egentid finns på helgerna mellan 06.00-09.00 då cyklar jag runt Lygnern i Kungsbacka där jag bor. Frisörsaxen lägger jag i lådan fredag, lördag och söndag och det är då jag vill prestera kring min träning istället. Jag känner mig väldigt tillfreds med att kunna göra det. Att inte få träna vore döden. Efter en tur runt Lygnern ställer jag mig på löpbandet. Med 10 graders lutning så fungerar kroppen att springa.

- Just nu vill jag bara hålla mig frisk och stark. Tidigare i livet hade jag såklart en större drivkraft att utvecklas. När jag började arbeta på min frisörsalong kring Marklandsgatan fann jag också Änggården. Jag har alltid tränat på tid och antal timmar i veckan. Alltid distansträning i kuperad terräng och fått intervaller genom att jag kört stenhårt i backarna. Jag hade klockan som hjälpmedel och mätte min tid på varje runda. Var det sämre var det inte så bra, men det kunde ju bero på att jag kanske hade sovit för lite under natten eller ätit fel mat. När jag var som bäst sprang jag morgon, lunch och kväll.

Roger tänker mycket på sin kost och berättar att det har blivit värre med åren. Han anser sig inte vilja stoppa i sig sådant som kroppen inte behöver och berättar att det viktigaste av allt är en god mage.
- Den är skitviktigt, rent ut sagt. Linfrön är det bästa man kan få i sig för att få magen att smörjas. På morgonen dricker jag min hälsodryck som består av ingefära, gurkmeja, nypon, nässlor och kakao. Jag blandar ihop det med vatten och så har jag min frukost. I bilen på väg till jobbet så äter jag ett äpple eller en morot. Lunchen har jag gjort iordning kvällen innan. Min mat är väldigt ensidig och jag äter oftast bönor och rotfrukter i olika former. Kokosolja och alger är även det vanliga inslag. Alltid kall mat, men det är ju en vana. Min kosthållning har likt min träningsfilosofi tagit många år att upptäcka vad jag egentligen behöver.

Han återkommer till sin egen träning och berättar att han alltid har tränat efter känslan för dagen.
- Jag har alltid tränat själv. Jag är en ensamvarg. Att springa i grupp tror jag absolut är bra och stimulerande, men jag känner att jag inte får göra vad jag vill då. Det går inte riktigt att göra det där rycket i backen på samma sätt. Det viktigaste av allt är dock att träningen skall vara rolig.

Några skålar miso-soppa, california rolls och dumplings senare beger vi oss av åt olika håll. En kort stund senare ringer Roger upp mig.
-Jo! Jag kom ju på det. Min snittid på de 50 första Lidingölopp jag har sprungit är 2 timmar och 19 minuter.

Det är ingen snack om saken att den envetna man jag precis har mött - faktiskt är: Mister Lidingö

Tre löpare har fullföljt samtliga Lidingöloppet 30 km 

Förutom Roger Antonsson har Sune Eriksson Vagnhärads SK, och Lars Nordin, Swedbank, fullföljt samtliga Lidingöloppet sedan starten 1965.
Av de tre kvarvarande löparna på 30 km är Roger Antonsson fortfarande resultatmässigt den bäste. Roger har en sammanlagd löptid på 129 tim 37 min 24 sek, vilket innebär en snittid på 2.26.44. Rogers sammanlagda platssiffra är 115494, vilket gör en snittplacering på 2179. Rogers tid i år var 4.02.28, vilket var 2.08 sämre än förra året