– Vi levde som nomader. Min uppgift var att ta hand om våra getter, jag tog med dem till betesmarker och vattenkällor. När betesmarken var slut tog vi ner hyddan som var vårt hem- lastade upp den på kamelerna och flyttade till ny mark. Jag har tydliga minnen från när vi drack mjölk direkt från getens spenar. Det tyckte jag om, det var varmt och tjockare i sin konsistens än vanlig mjölk. Det här var en tid i mitt liv som jag upplever skapade tålamod och jag känner ödmjukhet till det enkla livet som jag tror har påverkat mig till den jag är idag.

Musse återberättar en uppväxt där ingenting var självklart, där familjen levde på det lokala boskapet och små ekonomiska medel men där den kärleksfulla rikedomen allt starkare blev sammanflätad. Mamma Hakima var 16 år när hon först fick Ahmed, Musses tre år äldre bror. När Mustafa och Ahmed var några år gamla var Hakimas önskan att skilja sig från deras pappa. Enligt den somaliska kulturen så behöver mannen godkänna skilsmässan. Vill inte mannen skilja sig blir kvinnan fast i ett förhållande som hon inte trivs med.

– Pappa var snäll mot vår mamma och lät henne skiljas. Nackdelen blir att min mamma i det här fallet är den som får hela ansvaret för barnen. Pappa, han bara drog. Mamma fick arbete i Saudiarabien och jag fick bo hos vår moster ute på landet, tillsammans med getterna och kameler. Efter några år flyttade jag tillbaka till min födelseort Mogadishu, då mamma ville att jag skulle lära mig att läsa och skriva, vilket blev en stor omställning från hur jag tidigare hade levt. Mamma träffade också efter ett tag en svensk båtbyggare. De blev kära - och gifte sig. När han var färdig med sitt arbete i Somalia kom hela familjen att flytta med till den svenska västkusten och Lysekil, berättar Musse.

Vi sitter hemma i Mustafa Mohameds vardagsrum i Sävedalen, Göteborg och dricker en kopp Rooibos Te. Rooibosbusken härstammar från Afrika och växer på ett begränsat område 25 mil nordväst om Kapstaden. Längre norrut, på Afrikas horn ligger Somalia där Musse i mars 1979 föddes i huvudstaden Mogadishu. Somalia gränsar till Djibouti i norr, Etiopien i väster och Kenya i sydväst - och är idag ett av de mest krigsdrabbade länder. 1990 kom Musse och hans familj till Sverige och sedan 1991 har Somalia saknat en fungerande centralregering. Klanstrider och konflikter mellan islamistgrupper och svaga övergångsstyren har slagit hårt mot civilbefolkningen.

– Hela flytten påskyndades av inbördeskriget och vi kom iväg med ett av de sista planen innan kriget eskalerade, säger Musse.

– Någonstans har jag med mig min tid i Somalia - den person jag är idag är en summa av allting. Jag tror det hade varit skillnad om jag bara levt i Sverige. På sätt och vis känner jag tacksamhet av att jag har fått chansen att leva mitt liv här. Jag vet många som lever kvar i Somalia som skulle vilja byta plats med mig. Det finns helt andra möjligheter till att leva ett mer värdigt liv i Sverige. Jag känner en skyldighet att ta vara på chansen och inte slarva bort den, när så många suktar efter den. Det går inte enbart att isolera till idrotten utan även i livet i stort. Helheten i livet är så viktigt. Mina träningsläger i Afrika jag än idag åker på är också viktiga ur den aspekten – då jag hela tiden påminns om att det är många som har det sämre.

Med blandade känslor lämnade Mustafa släkt, vänner och det enda liv han kände till i Somalia. Vädret var en stor utmaning väl bosatt i ett kargt, blåsigt kustlandskap. Mustafa var 11 år och kunde varken svenska eller engelska. Idrotten var något han kände igen och som hjälpte honom att komma in i det svenska samhället, skapa vänner och få känna bekräftelse som människa. Han började att spela fotboll, medan hans bror visade på talang i löpning. Ahmed sprang 3000 meter hinder, tävlandes för Hälle IF och vann två SM-guld som senior. Hans tränare var, Ulf Friberg.

Året var 1994 och de båda bröderna hade nu bott fyra år i Sverige. En chocköppning in i friidrottens värld gjorde att det dröjde två år till innan Musse bestämde sig för att satsa på löpningen. Musse träffade Ahmeds tränare Ulf för allra första gången när han var med på sin brors träning.
– Ulf ville testa min förmåga. Jag skulle då maxa 200 meter. Den var inte så snabb - runt 38 sekunder, skrattar Musse och berättar att han fortsatte 9 stycken intervaller till omkring 40 sekunder.

-Det tog två år för mig att komma tillbaka. Jag var inte redo innan - varken kroppsligt eller mentalt och dessutom var fotbollen mycket roligare. Det var egentligen ett antal slumpmässiga tillfällen som gjorde att jag började med löpning jag med. Dels att jag slutade i fotbollen när det faktiskt inte längre var roligt. När mina vänner i fotbollen tog pauser kunde jag alltid fortsätta och jag upplevde att jag var uthållig och hade en genuin fallenhet för löpning, så när jag var 16 år fyllda blev jag medlem i Hälle IF och fick även jag - Ulf som tränare och har fortfarande.

Musse och Ulf Friberg har hittills sammanlagt 23 år av nära samarbete som ihop med framgång och utveckling flutit samman till en stark vänskap. Musses spektra inom löpning är otroligt rikt, det märks inte bara genom att samtala - utan också av att titta i perspektivet av en lång tidslinje med prestationer och resultat. Han berättar att han snabbt kom in i löpningen, till vanan att träna med en grupp och utifrån ett program vilket gav honom en raketutveckling det första året. Som Junior var han bäst i Sverige redan efter ett år av löpträning och tog då också en silvermedalj på Junior-EM.

- Steget in till seniornivå var inte lika enkelt. Där var jag ingen raket utan först hamnade jag i en liten svacka och därefter fick jag en sakta men säker progressiv utveckling, förklarar Musse.

– Skulle jag summera mitt liv idag är det inte medaljer eller specifika resultat jag främst tänker på - utan upplevelserna från resor, läger och möten med människor. Att även komma andra nära inpå livet, att se hur andra människor lever i olika kulturer. Det har utvecklat mig som person och människa, berättar Musse.

Någonstans omedveten, utan djupare reflektioner - menar Musse att han troligtvis har tagit lärdom av nomadlivet i Somalia då han kan uppskatta livet i sin helhet även när han möter motgångar. Han ser kritik som feedback och ett sätt att utvecklas.

- Ulf är väldigt tydlig och har alltid varit ärlig. Han visade tidigt att han trodde på mig. Det känns skönt att ha någon som tror på en men också någon som kan berätta när jag gör fel. Det var många gräl i början när jag inte förstod det här med att bli mer seriös. Jag föredrog att gå ut med mina vänner och festa - vilket inte går hand i hand med en satsning på elitidrott. Han kunde ju inte annat än säga till, men jag märkte själv till slut att det inte fungerade att komma hem fyra, fem på natten för att köra ett intervallpass några timmar senare.

Som ung vuxen var löpningen en uppoffring för Musse - som så småningom märkte hur mycket glädje löpningen gav tillbaka genom resor till läger och tävlingar. Då var det lättare att tacka nej till andra saker för att få något ännu bättre istället.

– Det behövdes den här tiden, det behövdes den här processen. Jag behövde själv göra saker, lära mig av det och uppleva. Det fick ta den tid det tog, menar Musse.

Mustafas första träningsläger i Ngong Hill, utanför Nairobi hösten 2000  - var en ögonöppnare. Han åkte dit tillsammans med Ulf och fick möjlighet att träna med och lära av världselit.
- Jag tyckte att jag tränade hårt innan men det fanns en nivå till. Skall man nå världselit så behövs ett helhetsperspektiv. Där fick jag med egna ögon se att det de gjorde var att träna, äta och vila. De övriga timmarna när du inte tränar är minst lika viktiga. Det var ett enkelt liv. Löp-grupperna är stora och alla är verkligen grymma.

Dagen då allting stämde

Idag - 19 år efter sitt första träningsläger - förflyttar vi oss i minnena till 28 juli 2007. Platsen är Heusden-Zolder, Belgien. Solen har gått i moln och lämnat efter sig en behaglig kvällstemperatur. Regnet duggade och startskottet går för herrarnas 3000 meter hinder. Inte ens Musse - har en intuition om vad dagens prestation kommer att leda till. 
- Jag passerade första kilometern snabbt - egentligen inte mycket snabbare än andra lopp jag sprungit. Skillnaden var bara att jag den här kvällen orkade fortsätta i samma tempo. Med 500 meter kvar tänkte jag att; - Det här kanske jag skulle kunna vinna? När jag passerar mål ser jag min tid. Jag ser också Ulf stå och studsa. Det var häftigt. Det var svenskt rekord.

- När man springer fort eller slår personliga rekord så är det nog mer överraskande för omgivningen som inte är så insatt men för en själv kanske man visste att man var i en specifik form. Men det här loppet var överraskande även för mig, jag trodde att jag kunde tangera mitt tidigare personliga rekord på 8 min 14 sekunder - men nu passerade jag målet på 8.05.75 och slog Anders Gärderuds svenska rekord som han hade haft i 31 år.

Musse fortsätter att pratar varmt om kvällen i Huesden som en dag när allting stämde. Han kom direkt till tävlingen från ett höghöjdsläger i St Moritz, Schweiz.
- Uppvärmning kändes så lätt men jag ville inte dra på för stora växlar. Det har känts bra under uppvärmning även innan och jag har då flera gånger presterat sämre än jag trott. Jag kände att jag hade möjlighet att komma topp 3 på det här loppet vilket var mitt fokus hela vägen. Jag ville inte låsa mig själv vid en specifik varvtid eller behöva ha koll på klockan.

Mustafas dotter Saga kommer ner till vardagsrummet och frågar om lösenordet till internet;
– Det finns i en pärm, svarar Musse och tar sedan upp den värmande tekoppen. Utanför är det grått och disigt. Klassiskt Göteborgsväder, som man skulle kunna uttrycka sig. Vi sneglar ut genom de höga fönsterna i vardagsrummet och Musse reflekterar kring drivkraften till löpningen.

– För mig handlar löpning inte bara om stå på pallen utan också om att genomföra de allra tuffaste passen. Jag gillar både den här delen med att satsa och utvecklas men även den här med att bara komma ut i naturen och röra på sig, vara ensam i tankarna och ha egentid. För att behålla min passion och glädje till löpningen behövs båda delarna. Jag försöker känna efter vad jag behöver för stunden och det är likadant under loppen. Ibland vill jag hellre göra en high five med publiken som också kan få mig att glömma min egen trötthet för en stund - än att vara i min egna bubbla. Jag försöker påminna mig om att jag gör det här för att jag tycker att det är roligt.

Under perioden då Musse slog Anders Gärderuds svenska rekord på 3000 meter hinder upplevde han också sin absoluta peak idrottsligt. 2007 sprang han som fortast på tartanen och var en självklar del av världseliten. Svenskt rekord och fyra på VM i Osaka fanns på meritlistan när nyårsklockorna ringde. 2010 slutade han med sin satsning på hinder och 2012 - efter en skada, påbörjade han en spännande marathonsatsning. Nu, sju år senare - är den fortfarande pågående och i full blom.

- Jag tror på helheten. Den är viktigt. Träningen skall fungera och man behöver alla kvaliteter som snabbhet och uthållighet men även andra bitar. Jag använder mig också av mentala verktyg för att hantera den smärtan som kommer. Återhämtning är viktigt för mig och jag föredrar om jobbet inte är för tufft och stressigt. Sedan har jag en familj med min fru Hanna och våra två barn, som jag vill vara med. Är det en del av helheten i livet som inte fungerar tror jag det påverkar det övriga. Man fixar en vecka här och där om det blir för mycket, men inte i långa perioder.

- Jag försöker alltid vara öppen att lära mig nya saker. Det är förvånansvärd mycket man kan lära sig även efter 23 år, säger Musse med ett leende. När jag var på vinterläger i Etiopien nu i januari tränade jag ihop med Mo Farah och hans träningsgrupp. Det gav mig ny input i träningen och jag får också möjlighet att optimera min egen träning när jag springer med dem. Styrketräningen som de gör är väldigt inspirerande, samtidigt kan jag inte heller göra precis likadant utan jag måste utgå från mig själv. Just livet på läger är väldigt enkelt men ger desto mer tillbaka, menar Musse.

Det har hunnit mörkna utanför och det är snart i tid för Musse att äta middag ihop med sin familj, efter det väntar ett lättare bålpass hemma i Sävedalen. Vart maratonsatsningen kommer att leda honom - har han ännu ingen aning. Fler läger, tävlingar, upplevelser och nya möten världen över kommer så långt Musse kan se idag, fortsätta vara en del av hans liv. Några veckor under sommarmånaderna brukar Mustafa tillbringa i  St Moritz, det är sen gammalt. Han har också varit en del i Sydeuropa - men även många konstiga ställen, som Iran och Kuba  - för upplevelsen eller för att Ulf behöver ett nytt land.
- Det kanske inte varit det bästa för löpning, men det har varit kul och inspirerande, skrattar Musse.

Mustafa Mohameds personbästa

1 500 meter – 3:44,01 (2009)
1 engelsk mil – 4:00,02 (2005)
3 000 meter – 7:59,40 (2006)
3 000 meter – 7:59,84 (2008)
5 000 meter – 13:32,08 (2007)
5 000 meter – 13:32,08 (2007)
10 000 meter – 28:40,71 (2012)
2 000 meter hinder – 5:37,00 (1998)
3 000 meter hinder – 8:05,75 (2007)
10 km landsväg – 28:12 (2008)
Halvmaraton – 1:02:40 (2012)
Maraton – 2:12:28 (2012)