“Jag fick verkligen bromsa sista veckan innan Sevilla Marathon. Jag kände mig som ett barn på julafton. Det var en stor inspiration för mig att göra något som jag aldrig hade gjort innan. Jag var väldigt öppen inför att vara ovetandes om vad som skulle kunna hända längs med vägen. Under loppet kändes det inte magiskt. Jag kände mig tung och jag tyckte aldrig att det var lätt. Jag tror att jag kanske laddade upp med kolhydrater lite fel, lite för mycket? Det skulle inte vara så varmt så jag drack inte så mycket som jag tror mig behövde. Men man lär sig alltid något.” 
- Charlotta Fougberg

Det är den 29 mars 2019 och våren fluktuerar i luften. Jag möter Charlotta Fougberg över en lunch på restaurang Zamenhof i Göteborg. Det har gått en dryg månad sedan Lotta svarade för tidernas näst snabbaste svenska maratontid för kvinnor - 2.29.40. Det var i Sevilla, Spanien som hon genomförde sitt allra första lopp över distansen. Ett lopp som gav henne så pass mycket mersmak att hon i dag väljer att flytta sitt framtida fokus från 3000 meter hinder till just - maraton.

I dag har Charlotta med sina 33 år skaffat sig en gedigen erfarenhet från träning och tävlingssammanhang och besitter en bredd i löpgrenar från 60 meter upp till maraton. Med över 20 år som löpare genomsyras en genuin och värdefull kunskap om både sig själv och de förutsättningar som just Charlotta behöver för att utvecklas och prestera.
– I början av året sa min mentala coach Lasse Evertsson till mig: ’Du är stark mentalt nu.’ Jag ser inte några begränsningar. Jag vet ju aldrig hur fort jag kommer kunna springa utan det handlar om att skapa förutsättningarna för det och ta hjälp av människor omkring, berättar Charlotta. 

Det var under en friidrottsdag i sjätte klass som Carina Söderman - tränare i GKIK, Göteborgs Kvinnliga Idrottsklubb gick fram till Charlotta och frågade om hon ville börja träna friidrott. Ett tveklöst ja blev hennes svar. Kort därefter kom hon snabbt in i en grupp på 20 unga tjejer i ledarskap av Carina Söderman och Elisabeth Östberg. Att vara junior i GKIK beskriver Charlotta som en betydelsefull tid då både träningsmiljö och ledarskap kom att forma både självförtroende och personlighet.

- Elisabeth och även Carina fick oss att tro på oss själv, vilket har betytt väldigt mycket för mig. Jag insåg att det endast är jag som sätter upp begränsningarna. Det gäller att släppa taget och se hur snabbt eller bra det kan gå.
I gruppen fanns en nyfikenhet bland alla friidrottens olika grenar. Relativt tidigt fanns också både styrka och löpskolning på programmet. Charlotta berättar också om träningsläger till unika länder som Kuba, Sydafrika och Mexiko:

- Elisabeth hade en tanke om att ta oss till ställen som hon trodde att vi inte skulle ha möjlighet att lika enkelt uppleva på egen hand. Elisabeth ordnade stipendier åt oss, vilket var otroligt tacksamt. Under resorna fick vi komma nära inpå olika kulturer och vi besökte bland annat barnhem för AIDS-sjuka barn. Vi lekte och sjöng tillsammans med dem och jag upplever att jag utvecklades som person genom att se hur andra har det och  att jag efteråt värdesatte det liv jag har i Sverige mycket högre.

– Som junior fick jag också en stor bredd inom friidrottens löpgrenarna. Jag har tävlat på 60 meter, 60 meter häck, 80 meter, 80 meter häck, 100 meter och så - 100 meter häck, 200 meter, 300, 300 meter häck. Jag har inte tävlat på 400 meter häck, 1 mile och jag är osäker på om jag har gjort 2000 meter hinder annars har jag sprungit 1500, 3000 både med och utan hinder och även 10,000 meter, halvmaraton och maraton. Jag tror inte någon annan har tävlat på både 60 meter häck och maraton så det kan jag stoltsera med, säger Charlotta och skrattar. 

Charlotta berättar att hon aldrig riktigt haft en tydligt vetskap om vad hon vill jobba med och att hon i tonåren heller inte hade en vision om att bli bäst i världen.
– Men ju bättre jag har presterat ju mer har målen visats för mig, säger Charlotta.
Som junior tävlade hon även på 800 meter. En distans där nervositeten över rädslan att bli trött smög sig allt för nära. Charlotta lämnade 800 meter där och då till fördel för 300 meter häck.

– Under träningar eller inför tävlingar idag så tänker jag: Vad är jag rädd för? Att bli trött? Samtidigt som jag svarar mig själv: “Att bli trött, det är inget farligt”. Det som skulle kunna hända är att jag faller ihop kanske, men vad gör det? ställer sig Charlotta frågandes i en enmans- diskussion.

– När jag var junior stod prestationen i fokus, det var då jag insåg att jag var bra på något. Nu när jag har blivit äldre så förstår jag att det inte bara är målet utan framförallt resan dit och att komma ihåg att njuta så mycket jag bara kan som är det viktiga. Ju äldre jag blir desto mer trygg blir jag också i vem jag är. Alla mina prestationer och resultat ger mig också en viss trygghet. Även om inte jag är bra i dag eller i morgon så vet jag vad jag har presterat och behöver inte vara på topp varje dag.

När Charlotta var runt 20 år återfinns ett litet tomrum från löpningen. Hon valde att resa till Australien för att utveckla sin förmåga att kommunicera på engelska. En operation av halsmandlarna ihop med ett sår som gick upp innan den omkring 30 timmar gemytliga flygningen gjorde att det tog ett par månader innan hon kunde träna löpning fullt ut. Istället njöt hon av att uppmärksamma andra delar i livet som det normalt inte finns utrymme för när friidrotten är i fokus. - Det var ett annorlunda liv i Australien. Ett liv som nödvändigtvis inte gynnar prestationen, berättar Charlotta och fortsätter:
– Alla mina vänner var så otroligt duktiga på att prata engelska men jag kunde inte språket tillräckligt bra och vågade då inte prata vilket var något jag kände begränsade mig och sänkte mitt självförtroende. Jag ville inte åka till England för där regnar det. Jag fick ett scholarship till USA men vågade inte göra engelska-testerna som behövdes. För att åka till Australien räckte det med VG i en kurs och det hade jag lyckats med, så då blev det dit jag åkte.

– Kvitto. Vill ni ha kvitto höll jag på att säga, men jag menade kaffe. Vill ni ha kaffe?, flikar servitören in. Men vi hoppar det och fortsätter tänka tillbaka på Charlottas tid i Australien och hur hon upplevde det var att komma tillbaka in i löpningen.

– Efter att såret från min operation var läkt var det svårt att komma tillbaka. Jag levde efter helt andra rutiner i Australien och gick upp mycket i vikt. Det var först när jag kom tillbaka till rutinerna hemma i Sverige som det blev lättare och löpningen tog fart igen.

Väl hemma i Sverige igen i februari 2007 gjorde hon valet att efter många fostrande och utvecklande år med GKIK gå över till Ullevi FK och Curt-Roland Ljung som tränare. Träningens fokus förflyttades då mot medeldistans och mer specifikt 3000 meter hinder. Löpningen var mångt och mycket likt guld och gröna skogar i många år framöver och Charlotta tog bland annat sitt första SM-Guld på hinder sommaren 2010. Genom en snabbspolning kommer vi fram till vintern 2011 då det var dags för höghöjdsläger i Kenya med devisen mycket, vill ha mer.

- Vi stegrade träningen lite för fort under en period så jag gick totalt in i väggen vintern 2011-2012. Det var under ett höghöjdsläger i Kenya som kroppen började säga ifrån. Jag sprang 190 kilometer på 2400 meters höjd, för första gången. Jag trodde att min trötthet var på grund av den höga höjden och förstod inte de signaler som kroppen skickade till mig. När jag kom hem fick jag heller aldrig den där höghöjdseffekt som alla pratar om. Det var en period på några veckor som jag kände att jag inte fungerade som jag skulle. Men alla mina värden var väldigt bra och min läkare sa att jag kunde träna på som vanligt, berättar Charlotta.

Till slut klarade inte Charlotta av att träna alls. Ett steg fram blev två steg bakåt. Hon berättar att hon tillslut inte ens kunde springa en kilometer i sju-minuters tempo och blev tvungen till att helt och hållet kliva ned från hinder-bocken. Hon började att samarbeta med en idrottspsykolog, Margareta Hultman - som introducerade mindfulness till syfte att långsamt och långsiktigt komma tillbaka på rätt bana igen.

- Vissa blommar ut tidigare men jag behövde nog lite mer tid och kilometer i benen. För mig, så var nog också det där halvåret när jag gick in i väggen väldigt viktigt. Hösten 2012 var också då jag kände att jag var tvungen att bestämma mig om jag skulle fortsätta att satsa på löpningen eller inte? Jag trodde på att jag kan göra mer och bestämde att jag fortsätter, jag byter tränare. Det var då jag frågade Johan Wettergren om hjälp och fick möjlighet att börja träna för honom.

Efter några månader deltog Charlotta på inomhus-VM som gick på hemmaplan i Göteborg och har sedan dess hon varit med på alla stora mästerskap. Bara året efter hon ingick ett samarbete med Johan tog Charlotta svenskt rekord på 3000 meter hinder med tiden 9,23,96 under en Diamon League i Glasgow, Skottland vilket följdes upp med ett silver på Europeiska Mästerskapen i Zurich senare under sommaren 2014.

- Det var väldigt nyttigt att gå in i mig själv, ta det lugnt och lyssna på mig själv. Jag tränade mycket själv under en lång period för jag ville inte bli stressad av andra. Min idrottspsykolog, Margareta Hultman menade på att desto mer jag stressar och vill komma tillbaka ju långsammare kommer det att gå för mig, vilket jag tog åt mig. Till slut hade jag blivit så stark i mig själv att jag kände att jag klarade av att träna med Johans grupp utan att påverkas av de andra. Jag hade nu förmågan att se till mig själv och inte någon annan. Vad gjorde jag igår och vad gör jag i dag? Idag springer jag fortare än jag gjorde igår och det är skitbra, säger Charlotta i en betryggande ton.

Inför EM i Zurich 2014 var Charlotta rankad Europa-etta och loppet kom att bli ett vilje- och formstarkt lopp som ända in på upploppet säkerligen satte andan i halsen på åskådarna. In på sista hindret hade Charlotta ett litet övertag gentemot sina konkurrenter. Ett övertag hon tyvärr tappar när hon i all hast trampade snett i nedslaget från sista hindret. Tyskan Antje Möldner Schmidt tog hem guldet med Charlotta på en klar silverplats. Hennes egna förväntningar, förhoppningar och en stark tro på att stå högst upp på pallen slogs i kras.

– Jag gråter fortfarande när jag ser det. Jag skulle ju verkligen ha guldet. Det är inte mycket jag ångrar men om jag fick vrida tillbaka tiden skulle jag vilja ha uppskattat det silvret mer än vad jag gjorde då. Det har tagit mig lång tid att bli nöjd med silvermedaljen. Ännu mer det året, lärde jag mig att tro på mig själv, för när allting går bra får man också väldigt mycket uppmärksamhet men det faller bort så fort du inte presterar.

– Det som får mig att tro på att jag kan är när jag har haft en kontinuitet i träningen. Har jag fått springa utan, eller med - hinder och utan att bli störd av skador eller sjukdomar – då vet jag att är en löpare som kan prestera. Då vet jag att jag kan och då vet jag att jag har med världstoppen att göra. Jag är en bra löpare och jag har en vinnarskalle. Jag kan springa ganska långt bakom folk på träning men på tävling är jag med dem, eller framför dem. Tror jag på det jag gör så finner jag min plats där jag är.

För Charlotta har nycklarna till att kunna gå in i sig själv varit värdefulla. Hon är i dag trygg i sina val, trygg i att förhålla sig till sin egen tröskelpuls och ingen annans. Hon har också styrkan att våga genomföra ett träningspass på en lägre nivå om hon mot förmodan skulle ha en sämre dag.
- Ibland har jag känt att vissa pass inte går så fort som jag vill, men det kräver tålamod. Mycket handlar om att genomföra och få kontinuitet. Ju närmre tävling jag kommer och släpper på träningen så är jag en powerwoman. Då vågar jag också tro på mig själv för att det känns så bra inom mig.

- Jag funderar inte så mycket på om mina val är rätt eller fel. Så länge jag är nöjd med den jag är i dag, så ångrar jag inget. Alla val jag har gjort har gjort mig till den jag är i dag. Det jag har gjort kan jag heller inte göra ogjort. Är det något jag inte är nöjd med så tänker jag på att ändra på mitt beteende framöver. Ofta lär man sig mer på det man inte gjorde rätt. På DN-galan Diamond League i Stockholm 2016 hade jag turen att ha med min mentala coach Lasse som studerade mig på håll. Jag hade kvalat till OS veckan innan i Oslo och var eld och lågor. Jag var enormt taggad inför loppet och lyssnade på peppande musik. Jag kan vara en väldigt energifylld person men många gånger tar det för mycket energi av mig och just det loppet gick inte alls bra. Efteråt sa Lasse till mig: ’Du slösade all din energi innan. På att vara högt och lågt med en sprudlande energi’.

För att skapa rätt förutsättningar inför en tävling eller träning reflekterar hon i dag över om hon är loj, laddad eller låst och berättar att vara loj eller lugn oftast utlovar en prestation. Charlotta menar på att man behöver göra det som man själv kommer fram till att man mår bra av och själv skapar hon trygghet kring en tydlig struktur i sin vardag.

– Jag har fasta rutiner men jag blir heller inte rädd om jag faller ur dem en dag – även om jag väldigt gärna vill komma tillbaka till dem för att de får mig att känna mig trygg. Jag har bestämt att jag äter samma tider varje dag för att det kommer få mig att prestera bra. Varje dag så powernapar jag också, eller gör långsamma meditativa rörelser.

Charlotta kastar sig tillbaka till diskussionen om att vara nöjd med de val hon, jag, men också du gör i livet. Hon ger efter för en stunds reflektion och säger sedan;
– Om jag är nöjd med mina val så är det faktiskt då jag kan gå ut på Instagram och se vad alla andra gör bra och glädjas med dem. Jag kan inte vara bäst på allt, göra jobbkarriär, laga finaste maten, ha de finaste kläderna och lägenhet.

Efter en längre lunch förbereder vi oss nu för att betala och ber servitören om kvittot.
– Jag kan bara vara så bra som jag kan bli på det jag valt att fokusera på och utföra, avslutar Charlotta innan vi ger oss iväg och fortsätter vår dag på varsitt håll.
Charlotta är en erfaren senior inom friidrotten men nybörjare i en spännande maratonsatsning som just, precis, har börjat.

Träningsvecka för Charlotta Fougberg 2019: 

Måndag
Fm: Distans ca 10-12 km + helkroppsstyrka (vila efter lååångpass inkl tröskel)
Em: Alternativt 40-60 min+teknik

Tisdag
Fm: Jogg 7-8 km
Em: Korta intervaller/tröskel

Onsdag
Distans 15-18 km

Torsdag
Fm: Jogg 7-8 km (vissa veckor tröskel)
Em: tröskelintervaller

Fredag
Fm: Alt 40 min+ bålstyrka
Em: Distans 10-12 km (eller vila)

Lördag:
Fm: Veckans hårdaste intervaller om ej lååångpass söndag
Em: Jogg 7-8km (eller vila)

Söndag 
Fm: Långpass 21-25 km eller låååångpass inkl tröskel 28-38 km

Oftast är det 10-11 pass/vecka (ca 20 timmar)