– Man brukar säga att man skall bli älskad för den man är och inte för vad man gör - men jag har inte alls levt efter det. Jag har alltid haft höga förväntningar på mig själv och jag har känt att mina prestationer - är det som räknas. Både jag och min syster har liknande tendenser till att vara högpresterande. Alltid och på alla plan. Min syster är läkare idag och dansade när hon var yngre - lite rock 'n roll och så. Hon var alltid topp-3 på tentorna och som min pappa alltid uttryckte; Vad spelar det för roll - det räcker att du blir godkänd? Men hon kunde sitta och studera från 8.00 på morgonen till 22.00 på kvällen två veckor i sträck och det är ju precis så jag är - fast jag har träningen.

Jag möter Johan Larsson. Vi pratar om utbrändhet, perfektionism och ångest. Vi pratar om när kroppen till slut inte längre kan kontra den mentala kraften. Vi reflekterar kring livet, lärdomar och Johans verktyg för att skapa en struktur som tillför livet glädje och energi. 
Johan tänker tillbaka på Berlin Halvmarathon i mars 2015 då han sprang över mållinjen en minut långsammare än vad som var hans mål. För Johan som alltid vill allt - tog besvikelsen ett övertag. Efter loppet beslutade han sig för att gå ner i vikt och gjorde det genom att skala av all extra energi och näring. Inga russin, ingen sylt på gröten, ingen dressing, inget fett och ur Johans perspektiv - små portioner. Less is more. Vikten rasade och han kom i en temporär form som gav resultat väldigt snabbt inpå. Men när svetten suddas bort fanns där bara en till trots - driven - men fullständigt urlakad Johan kvar. Utan kraft inifrån, utan tillit till det som är. Inget lugn och ingen långsiktighet utan enbart ett ständigt flöde av ett intensivt tempo.
– Jag har funderat mycket kring löpningen. Varför har jag drivit på mig själv så mycket? Jag tror att det helt klart finns ett inslag av ångest i det, säger Johan och lägger handen mot hakan. Löpningen blir ett sätt att hantera ångest men jag kan inte sätta fingret på något specifikt som jag självmedicinerar mig kring. Min tränare, (Daniel) Ekman - han har också många bollar i luften. Han brukar säga att han kopplar av när han är ute och springer och visst det är ju avkoppling på ett sätt, men det är inte det jag förknippar med avkoppling.

Vi sitter på Lilla Kafferosteriet i Malmö Centrum med en varsin rotfruktspytt och cafeéts egenrostade kaffe framför oss. Ute blåser det stormbyar och det pratas om att bron över till Köpenhamn eventuellt måste stängas av. Kaféet är avskalat och om än mycket folk finns det många hörn och vrår att stilla sitt sinne och äta i lugn och ro.
- Det här är avkoppling. Det är lugnt och ingen stress, säger Johan.
– Hade du kunnat vara lika avkopplad nu, om du inte hade sprungit i morse?
– Nej, det skulle jag inte kunnat, så där finns en poäng, svarar Johan.

Under vårmånaderna som följde efter Berlin Halvmarathon sprang Johan ett flertal ”brödrostlopp” i Skåne på 10 kilometer under 30 minuter toppat av ett personligt rekord på 29.11 under Nordic Challenge i Åhus. Den prestationen följdes upp av en vecka med 230 löpta kilometer vilket för Johan - är extremt. Hur han även kombinerade ett heltidsarbete med en helhet-satsning uppmärksammades så pass att SVT kom hem till Johan för att göra ett heldags reportage.
– Jag fick iscensätta en tidig morgon från att jag steg upp ur sängen. Därefter körde jag ett backpass, kontinuerligt upp och ner i 10 kilometer. Jag var i en ruggigt bra form och på eftermiddagen sprang jag totalt 16 kilometer. De ville se hur mitt liv såg ut på nära håll – så jag mosade in massa träning den dagen. När det åkte hem slängde jag mig i soffan, totalt utslagen, säger Johan. 
– Jag har sprungit i så många år att jag märker att jag blir som en påse, om jag inte har sprungit. Det händer väldigt sällan att jag hoppar över ett morgonpass, men när jag gör det känner jag mig så seg. När jag kommer till jobbet, känns det helt fel i kroppen. Det måste vara så en alkoholist känner efter ha tagit två öl på morgonen, funderar Johan med glimten i ögat och fortsätter reflektera med en djupare ton i rösten:
– Jag avundas dem som kan njuta av en vilodag. Jag tror att många som driver på sig själva till det yttersta har någon form av dold ångest, även om man älskar det man gör. Om man tittar på individer i vissa löpgrupper är det många högutbildade. Läkare, civilingenjörer, jurister. Känslan är att alla är prestationsinriktade och har ett tydligt tidsfokus. Jag har inga vetenskapliga belägg för det, men det är min upplevelse. 

När Johan mådde som sämst förändrades även hans hudfärg mot en mer grå, torr och narig ton. Både sköldkörtel och testosteronvärden var onormalt låga och hans intensiva livsstil påverkade också hans lever. Men det tog ett tag innan han testade sina värden eller förstod vad som verkligen var fel.
– Jag var djävulskt svullen över anklarna, det såg precis ut som att jag hade vrickat foten. Min sexualdrift hade försvunnit helt. Det märkte jag efter ganska kort tid, egentligen från när jag började gå ner i vikt snabbt. Då försvann den helt och den var borta länge. En relation hade dött, totalt - men i och med att jag inte var i en relation tänkte jag inte på det på samma sätt. Men jag förstod att det var något som inte stämde.
– Egentligen mådde jag skit under hela 2015 och förändrades mycket i min personlighet. Jag var otrevlig mot andra. Jag var inte mig själv. Jag brukar vara den som har energi att kicka igång dagen, säger Johan och knäpper med fingrarna - men nu kände jag mig kraft och energilös varje gång jag slog upp ögonen på morgnarna. Att gå upp de tre trappor som är upp till kontoret kändes som att vara ute på ett hårt pass, jag var så djävulskt sliten. Det är så märkbart i trappor om man är pigg eller sliten, säger Johan och skakar på huvudet.

En dag när våren började gå mot sommar åt han middag med sin bästa vän, som frågade honom: ’Har du varit hos tandläkaren?’ Det hade han inte men det var till synes en relevant fråga då Johan var svullen i hela ansiktet vilket Johan också berättar – var början på hela den här skiten. Kroppen sa ifrån. På riktigt. Johan minns Nordiska Mästerskapen i terräng under hösten 2016 som ytterligare ett kvitto på att något inte var i balans. Han beskriver sig själv som en urkramad bensinslang. Vissa dagar var kraften helt borta och vissa dagar flödade hans energi utan problem - och då var han också riktigt starkt.
- Den klart utlösande faktorn var att jag åt alldeles för lite och alldeles för okontrollerat. Jag tror säkert att jag åt 2000 kalorier för lite. Jag vet inte om någon annan har upplevt det men om man kört ett hårt pass utan att ha ätit tillräckligt innan - då kan man nästan få en acetondoft i svetten. Det beror på att man är i ett muskelnedbrytande, katabolt tillstånd, menar Johan.
Johan fortsatte i rask takt mot nya mål. Han åkte till Sydafrika under vintern 2015/2016 för att träna specifikt inför Sevilla Marathon.

– Jag åkte med bland annat Björn Martinsson och Daniel Berggren, vet du vilka det är? De är jävligt trevliga killar, säger Johan. Under det lägret var jag sliten, seg och fokuserade på att inte äta för mycket. Helt fel fokus. När jag kom hem från Sydafrika tappade jag mitt hår på benen, vilket var på grund av mina låga testosteronvärden - men dem hade jag faktiskt ännu inte testat så jag visste inte vad det var som var fel. Som kille ska man ligga mellan cirka 8-30 i värde och som kvinna mellan 0,3-2. Jag hade 2,8, säger Johan.

– Oavsett vad du gör så måste du gå upp i vikt. Det var vad min läkare sa till mig. Successivt ökade jag från 58 till 63 kilo i takt med att min värden steg totalt 1000 %. Jag började återfå min energi och såg friskare ut - men kroppen svarade fortfarande väldigt dåligt på träning. Jag var ständigt muskulärt trött och ställde mig på crosstrainer istället, men även där överdrev jag ju. Läkaren rekommenderade 50 minuter men jag kunde stå 75 minuter. Allt är relativt - jag har ju vanligen mer energi än gemene man såklart men jag var heller inte speciellt social. Jag hade noll behov av att skapa relationer. På jobbet kunde jag skingra tankarna så det var en plats som jag mådde bättre på. Det var ingen rolig period i Johans liv, inget jag ser tillbaka på med glädje. Nej, det var… illa, säger Johan efter att ha gett tankarna en kort paus.
Johan gick till slut till en endokrinolog som utreder hormonella störningar. Googlar man endokrinologi får man berättat att det är den medicinska disciplin som intresserar sig för kroppens tillverkning, insöndrande och påverkan av hormoner i kroppen. Vidare tittade läkaren på Johan och sa: - Om du fortsätter såhär kommer du att få men för livet. Du förstör för dig själv. För låga testosteronvärden har även en påverkan på skelettet.

– Det var hon som fick mig att bestämma mig för att lägga ner löpningen. Hon sa också: ’Försök nu att inte hitta ett annat missbruk. Försök att hitta den normala vägen’, säger Johan.
– Sommaren 2016 var märklig. En sommar utan satsning. Vad gör man då? Jag bestämde mig för att flytta från Lund till Malmö och även att byta jobb. Jag sprang mycket ändå – 14 kilometer varje morgon innan frukost och jobbet - det kände jag att jag mådde bra utav. Kroppen fungerade okej och jag började få lite biceps igen, skrattar Johan. Det blir helt dött om man inte har de där kickarna från löpningen. Träningen ger mycket energi till livet. Jag blir pigg och har alltid mycket energi inför våra morgonmöten på jobbet. Löpningen gör att man kickar igång direkt. En viss energi får man av att köra distans men det är ju de hårda passen som är riktigt goa. Det har jag saknat. När man är i riktigt bra form, det endorfin påslaget - det är lite som att vara kär, säger Johan.

Johan säger att han influerats främst av sin pappa genom sina 36 år. Han förklarar sin pappa som relativt strikt och som en person som tycker att man skall göra rätt för sig. Johan själv, har alltid känt att han vill jobba heltid samtidigt som han tränar och upplever att han har svårt att som han själv beskriver det - unna sig löpningen - genom att jobba deltid för att kunna satsa.
– Jag kommer alltid tillbaka att jag vill jobba heltid, tjäna pengar och träna samtidigt men det är för många olika grejer. Jag vill alltid genomföra min åtaganden exemplariskt. Det finns ingen mellanting för mig. När jag möter motstånd blir jag alltid så fruktansvärt besviken. Om jag skulle välja att träna på heltid så känner jag ändå att jag vill vara med i samhället och betala skatt. Göra rätt för mig, helt enkelt, säger Johan.

Johans telefon ringer och han tar upp den för att stänga av ljudet. Han känner sig idag - snäppet  snällare mot sig själv och tvingar inte till sig träningen på samma sätt, utan känner efter mer.
– Imorse tänkte jag att jag skulle köra ett pass till senare idag, men nä - jag kanske inte ska det, ställer sig Johan frågandes. Den personen som ringde nu är psykolog. Jag skulle vilja få en objektiv synvinkel på den jag är. Alla som känner mig tycker och tänker en massa saker. Min pappa tycker att jag ska lägga av, min tränare tycker att jag ska satsa heltid, min chef tycker att jag ska lägga av - det är massa personer som tycker en massa. Pappa vill ju ha barnbarn, skrattar Johan. “Johan, kom igen nu, du börjar bli gammal”, säger han. Han tycker att jag springer ifrån livet.
– Jag vill berätta för psykologen om hur jag tänker och känner. Jag hoppas att hon på något sätt kan vägleda mig. Jag hoppas hon är vass, säger Johan med glimten i ögat.
– Jag känner mig ambivalent och jag skulle hoppas på att någon kan guida mig om jag ska fortsätta satsa eller inte. Jag hoppas att psykologen kan ställa frågor så att mina val kan växa fram hos mig. Jag vill också försöka hitta en balans i livet. Jag har en tendens att missbruka det mesta.
Som blaskkaffe! - skrattar vi ihop och återkommer till en liten diskussion om kaffe vi hade i kön till kassan när vi handlade vår lunch.
– Det senaste året har jag haft en tendens att sitta väldigt länge på jobbet. Om jag inte har ett till pass för dagen så missbrukar jag ju jobbet istället och sitter inte sällan från 7 på morgonen till 7 på kvällen. Jag är väldigt noga att hålla vad jag lovar men aldrig mot mig själv. Det är det värsta jag vet när människor säger någonting och så skiter dem i det, så jävla respektlöst, säger Johan.

När det dock gäller mot mig själv så kan jag bryta det hur som helst. Jag kan lova mig själv att jag ska gå hem klockan 17 men så sitter jag ändå kvar till in på kvällen. Jag blir så satans trött på mig själv. Jag blir så förbannad och känner vad fan är detta?
Johan mår idag mycket bättre även om allt har sin tid och process. Hur ser han på livet idag och med vilka verktyg - har han skapat den ram han lever kring idag?
– Min chef brukar säga till mig att jag skall vara snällare mot mig själv och det är väl det jag behöver jobba med i mig själv. Även på jobbet kan jag springa och blir lätt frustrerad när saker och ting blir för tungrott. Men jag har inte dem förväntningarna på mina medarbetare, utan det är jag som drar upp det höga tempot själv.

– Jag har ändrat mitt liv på så sätt att jag har insett att vissa saker inte är hållbara. Men nu är det tids nog att gå på djupet för jag har inte riktigt kommit till kärnan på problemet. Jag upplever att det är så djupt rotat i mig. Jag har gått på ett par rejäla minor och då undviker man ju att gå tillbaka. Om man har blivit stucken på en geting många gånger så tar man inte på getingen igen, liksom. Däremot har jag heller inte ännu tagit in något i livet där det finns utrymme för återhämtning. Det är för många dagar som jag är riktigt jävla trött. Tyvärr är det lite så, berättar Johan.

Tidigare genomförde Johan ett träningspass - till varje pris. För att bevisa att han inte är vek, att han är stark och kan uthärda smärta.
– Det är ett konstigt sätt att visa sin styrka - för det är ju inte så att man visar att man faktiskt är stark i sig själv. Om man pratar i psykologiska termer: Detet, jaget och överjaget så kunde jag ibland tänka; “Jag struntar i det här passet idag” - om jag kände mig seg och sliten. Sekunden efter kunde jag tänka: “Nej, Johan du gör detta”. Jag tänker då att man har ett starkt överjag. Styrs man istället av Detet går man enbart på impulser. Idag upplever jag att jag lyssnar mer på jaget, än mitt överjag. Jaget är mer jordad och går på känslan inifrån.

– Får man lite påtår på kaffet, frågar vi servitrisen som kommer förbi.
– Egentligen inte, men vi kör på det idag.
Johan fortsätter att reflektera och berättar att det nu var ganska länge sedan som han hade en relation. Han känner att han vill uppleva saker och resa tillsammans med någon annan. Han säger att han känner att han idag har mycket att ge av sig själv och att han vill känna och dela glädje ihop med någon annan. Ett stort steg från tiden som varit men nu med en känsla av en energi i normalt flöde.
– Jag är ändå en känslosam person och kan vara djup om jag tycker om någon. Men jag har också gett så otroligt mycket av mig själv tidigare att jag tröttnat snabbt. Jag är imponerad av dem som kan hålla ihop i 15–16 år som min syster och hennes man. De är framförallt också fortfarande glada i varandra. 
– Det handlar om att jag vill träffa rätt. Jag vill möta någon som har schyssta värderingar och någon med driv och ambition i livet. Listan blir längre ju äldre man blir. Jag är nog rätt speciell som person, inte konstigt eller komplicerad men jag tror att antingen gillar man mig eller så gillar man mig inte.  Jag tror att många kan uppleva att det går lite för fort medan andra kan uppskatta mitt driv och engagemang och se det som en styrka. Jag jobbar på att hålla nere tempot ibland jag med och känner att jag måste stanna upp och lyssna lite extra när andra pratar, förklarar Johan.

Kommer Johan att fortsätta att  jobba heltid eller ge löpningen mer tid? Han upplever att han lever i ett vakuum och hoppas att han kan komma fram till vad han vill med livet och hur han skall fortsätta att må bra. Hur han skall hitta sin balans. Johan lägger ner besticken på tallriken och avslutar;
– Skall jag ta löpningen en nivå till så måste jag dra ner på jobbet. Men jag vet inte om jag är där och det finns inga rikta incitament att göra en helhets satsning i Sverige. Det känns som att det är oerhört mycket slit för väldigt lite payback. Jag har också lärt mig att inte känna mig stressad över valen. Jag underhåller löpningen och är i relativt bra form. Mina värden är också väldigt bra idag. Kanske sitter det mer mentalt, mer än vad jag trott. Vårt psyke och vår kropp - det är en komplex varelse.

FAKTA

Namn: Johan Larsson
Född: 1983
Bor: Malmö
Klubb: Malmö AI
Arbetar: Enhetschef vård och omsorg.
En träningsvecka i Johans liv idag:
Alla dagar i veckan: Distans 10-20 kilometer.
Passen kan variera medmed inslag av snabbare kilometrar, eller 10km tröskel i  stegrande fart på cirka 32 min på 10 kilometer. Styrka 2-3 gånger i veckan 15-20 min per tillfälle (direkt efter löpningen). Inför Pisa körde jag mycket alternativ träning men sista 5- 6 veckorna blev det cirka 10 mil löpning och inget alternativt då det inte behövs när man springer så lite. - Johan Larsson.

Personbästa:
10 000 meter: 29:11.83  (2015)
10 km landsväg: 29:26  (2014)
Halvmaraton: 1:05:03 (2015)
Maraton: 2.16.14 (2018)